Tredje gången gillt för älvdalskan?

För tredje gången har riksdagsledamoten Kenneth Johansson lämnat in en motion om att älvdalskan ska erkännas som ett eget språk. För tredje gången kommer förslaget sannolikt att röstas ned. Centerpartisten har nämligen inte lyckats övertyga övriga alliansen om att älvdalskan bör få status som ett minoritetsspråk.

Frågan om älvdalskan ska ses som ett eget språk blev högaktuell i samband med att Sverige år 2000 fick fem nationella minioritetsspråk: finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Älvdalskan lämnades utanför. Trots att den på pappret tycks uppfylla flera viktiga kriterier. Älvdalskan har funnits i Sverige i minst tre generationer och många talare vill själva att den ska ses som ett språk och inte som en dialekt.

Det är här skon klämmer. Älvdalingarna må tala på ett sätt som får medelsvensson att förundras och förvirras. Om frågan enbart gällde språkliga skillnader vore det snarare mer logiskt att se danska och norska som svenska dialekter, än att se älvdalska som en svensk dialekt. I Språktidningen 6/2008 skriver Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, att älvdalskans ordförråd vid en jämförelse ligger längre bort från svenskan än norskan.

Nyligen fick även älvdalskan en modern grammatik skriven av Bengt Åkerberg, ett arbete som enligt Dalarnas Tidningar tagit femton år. I hemmet i Spånga håller Bengt Åkerberg även i undervisning i älvdalska. Eleverna får inte bara lära sig älvdalska, utan också skillnaden mellan älvdalska och bucksvenska, svenska med inblandning av våmhusmål.

Våmhusmålet är visserligen likt älvdalska, men den ömsesidiga förståelsen är inte alltid hundraprocentig. Samma förhållanden gäller många andra mål som talas vid Siljan. Varje socken har sin språkliga särprägel, vilket gör det svårt att tala om något enhetligt språk. Frågan som riksdagspolitikerna måste ta ställning till blir därmed indirekt även den debatt som kan väntas dyka upp i kölvattnet av ett erkännande av älvdalskan. Talas minoritetsspråk även i Orsa, Mora och Sollerön?

Kenneth Johansson motiverar behovet av ett erkännande med att älvdalskan är en del av det svenska kulturarvet som bör bevaras för kommande generationer. Det är också viktigt, skriver han, att barnen får rätt till undervisning på och i sitt eget språk.

Ett erkännande av älvdalskan skulle inte bara öppna dörren för samma krav från andra delar av Dalarna. Varför i så fall inte fortsätta med gutamål eller jamska?

Det brukar heta att ett språk är en dialekt med en armé och en flotta. Älvdalskan må vara svårbegriplig för en utomstående, men så länge älvdalingarna inte sjösätter planerna på en republik vid Siljans strand kommer politikerna sannolikt att blunda för kraven. Inte för att älvdalskan i sig inte skulle kunna betraktas som ett språk, utan för att Sverige snart skulle kunna bli ett land med hundratals minoritetsspråk. Sådant kostar pengar. Att de lokala målen har ett kulturellt värde är självklart. Men frågan är om riksdagspolitikerna är redo att börja värdesätta det även i kronor och ören.

Anders