Skinnbracka, matljugare eller bälghund?

Förolämpningar har varit förbjudna åtminstone sedan 1200-talet. I den Äldre västgötalagen ges flera exempel på brottsliga okvädingsord, som bykkiuhuälp ('hundvalp') och hortutu ('hortuta'). Anklagelser om trolldom, incest, barnamord, snålhet, stöld och feghet i strid betraktades också som förolämpande.

Erik Falk har i sin avhandling undersökt verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala. Genom att jämföra protokoll från rådhuset och universitetet visar han att rådmännen ofta betraktade förolämpningar och ärekränkningar allvarligare än professorerna. Vid den här tiden var det enligt Erik Falk också vanligare än i dag att verbala attacker hamnade i domstol. I rätten tvingades den åtalade bevisa att den person som han eller hon hade kallat tjuv faktiskt också var en sådan. Annars väntade ett straff för förolämpningen.

Hora var en vanlig förolämpning under 1600-talet. Det riktades främst mot kvinnor, men även män kunde anklagas för att vara horor. Inför rätta brukade den som utdelat förolämpningen i regel försvara sig med att den utpekade hade haft sex utanför äktenskapet.

Andra okvädingsord som duggade tätt i Uppsala för 500 år sedan var tjuv och skälm. Bägge begreppen var enligt Erik Falk tämligen allmänna. Inom universitetsvärlden fanns mer specifika förolämpningar som kofot ('förstaterminsstudent') och pennal ('pennskrin'). Särskilt populärt bland studenterna var även hundsfott ('hundfitta').

Majoriteten av 1600-talets skällsord känns i dag ganska exotiska – som bälghund ('storätare'), långhäger ('övermodig person'), sakramentskona ('sedeslös kvinna'), skinnbracka ('girig hantverkare'), belialsman ('djävul'), matljugare ('snyltgäst') och mashund ('snåljåp').

Här kan du ladda ned Erik Falks avhandling.

Anders