Runstensfynd blottlägger hens historia

Obs! Denna artikel var ett aprilskämt. Innehållet ska alltså inte tas på allvar.

Bonden Pär Strömberg trodde först att det var en vanlig sten han hittat på åkern vid Skråfosa när han inspekterade jorden inför vårsådden. Men några vaga ristningskonturer fick honom att ta kontakt med Fornminnesinstitutet. När myndigheten undersökte stenen visade det sig snart att den var en guldklimp för språkforskarna. Ristningen innehåller nämligen det allra första belägget för ordet hen som pronomen i svenskan. Runstenen har nu bidragit till att lösa en gåta som har gäckat språkforskarna sedan 1900-talets början.

Att nya runstenar upptäcks i Sverige är inte helt ovanligt. Ofta hittas de på åkrar eller som en del i ett byggnadsverk. De senaste åren har flera fynd gjorts i Stockholmsområdet, bland annat i Vallentuna, Österhaninge och Salem. Men inget har varit lika omvälvande som Skråfosastenen. Så här lyder ristningen:

"För Sigyn, som reste västerut,

restes denna sten,

och Åsmund högg.

Hen ligger i Hjaltland."

Sigyn tros ha varit hemmahörande i Eskilstunatrakten, alltså bara någon mil från den åker där Skråfosastenen nyligen påträffades. Västerut måste tolkas som resor till de brittiska öarna. Hjaltland var den tidens benämning på Shetlandsöarna.

Forskarna funderade länge på om Åsmund inte hade full kännedom om runraden och högg fel när han refererade till Sigyn som hen, men har kommit fram till att så sannolikt inte var fallet. Dels har runradens tecken för a och e inte mycket gemensamt, dels har samme Åsmund på flera andra ristningar påträffade i Sörmland visat att han behärskade tidens alfabet till fullo.

Dessutom fanns vid denna tid inga utpräglade könsroller. Eftersom många män reste till fjärran länder skötte ofta kvinnor samtliga uppgifter på gården. Detta tros ha bidragit till framväxten av det könsneutrala pronomenet hen.

Jörn Skotte, forskningsarkivarie vid Fornminnesinstitutet, har undersökt stenen tillsammans med forskare vid Isof, Institutet för stenar och folkdräkter. Expertgruppens slutsats är att pronomenet hen användes för bägge könen åtminstone dialektalt i svenskan redan på 1000-talet.

Och inte nog med det. Det finns en koppling mellan fornsvenskans hen och det engelska ordet för höna.

Likt de flesta av den tidens vikingar ägnade sig inte Sigyn åt plundringståg, utan åt handel. Det är troligt att det i detta sammanhang förekommit byteshandel med husdjur. Det finns nämligen brittiska dokument som nämner en Sigyn, som handlade med fjäderfä. I samma dokument finns också det första anglosaxiska belägget för ordet hen.

Det finns flera exempel på engelska ord som lånades in från fornsvenskan på den tiden, till exempel mjöd (på engelska mead). Men det var först med tolkningen av den nyfunna runstenen som sambandet mellan fornsvenskans hen och engelskans hen kunde fastställas. Ett svenskt pronomen, hen, som under medeltiden föll i glömska i sveamålen, lånades alltså in i engelskan som ett substantiv för det som i Sverige heter höna – efter hönshandlaren Sigyn.

Kanske går det, som ordspråket säger, inte att göra en höna av en fjäder. Men väl ett engelskt substantiv av ett fornsvenskt pronomen.

Anders

Foto: Lise Claesson/Fornminnesinstitutet