Mer om svenska svordomar

På Språkforum berättade Ulla Stroh-Wollin, språkforskare vid Uppsala universitet, om svordomar i svenskan. En åhörare hade några funderingar om ämnet. Här är Ulla Stroh-Wollins svar:

Hon sa att kvinnor inte svor (i pjäser) på 1800-talet. När blev det vanligare och mer accepterat?

Generellt, alltså om man tar hänsyn till både mäns och kvinnors svärande och till både gudomliga och diaboliska uttryck, ser man en tydlig nedgång under det senare 1800-talet. Men redan under tidigt 1800-tal ser man en tydlig könsuppdelning växa fram, så att kvinnor över huvud taget inte kan använda diaboliska eder. Svärandet tycks ha varit mera jämlikt tidigare! Med diaboliska eder menar jag då inte bara ord som fan och helvete, utan även ord som kan ersätta sådana primära svärord, som t.ex. tusan, katten, attan m.fl. I mina 1800-talsdramer använder kvinnor celesta (gudliga) uttryck, men inte diaboliska. Män däremot kan använda båda typerna, även om också de blir generellt mer restriktiva under seklets senare decennier.

Under 1900-talet ser man att de diaboliska svordomarna skjuter i höjden, framför allt hos män, men de ökar stadigt under hela 1900-talet för båda könen.

Hon inledde med att berätta om hur uttrycket "sjutton också" väckt hennes intresse för svordomarnas historia men glömde tala om vad hon kom fram till. Vore kul att få veta bakgrunden till just det uttrycket.

Jag har inte något helt säkert svar på den frågan. Men vi har flera svärord som härstammar ur tal. Tusan är en äldre parallellform till talet tusen och attan kommer ur räkneordet arton. När det gäller tusan är det belagt redan under medeltiden att man stundtals velat åkalla tusen djävlar över någon, och då är det lätt att förstå hur tusan uppstått helt enkelt genom en eufemistisk utelämning av huvudordet. Processen går också att någorlunda följa i nedtecknade språkprov. På liknande sätt som tusan har andra räkneord, bl.a. sjutton och arton, använts bara för att beteckna en större mängd i olika fraser. Det finns dock i dessa fall lite för lite material för att se tydligt när och hur de här förstärkningsorden också börjat fungera som fan-ersättningar.

Vi har ju en hel del starka uttryck att välja bland när vi vill svära på svenska. När jag ser program från England och USA verkar det mest vara "fuck" och "shit". Sopranos är ett praktexempel på detta. Stämmer det att engelska har färre svordomar?

I det avseendet kan jag inte ge ett auktoritativt svar. Tyvärr (?!) är jag dålig på att svära på engelska. Jag kan ju gå i god för att de svenska uttrycken är många och kan uttrycka rätt subtila nyanser, och det är ju framför allt de ursprungligen religiösa uttrycken som lånar sig till detta. Men engelskan har ju också sådana, vid sidan av fuck och shit (och bloody!), så jag vill nog vara lite försiktig med slutsatser om detta. En engelskspråkig person vore en bättre informatör.

Om du har lust att dyka ner lite mera i svordomarna, så har jag skrivit en rapport, ”Dramernas svordomar – en lexikal och grammatisk studie i 300 års svensk dramatik”, som man kan ladda ner via Diva (Digitala vetenskapliga arkivet) på Uppsala universitets nätplats. Här kan du botanisera lite. Det finns kurvor som visar svärandets upp- och nedgångar på s.61–62. Kapitel 5 redogör för några svärords etymologi. Och i slutet på rapporten finns en ordlista med alla uttryck jag funnit i de dramer jag arbetat med.