Ja natürlich!

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"1358","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Går det att älska tyska? Ja natürlich! är en av omslagsrubrikerna i Språktidningen 5/11. En läsare bosatt i Tyskland har reagerat på formuleringen. Sven skriver i ett brev till redaktionen att uttrycket inte känns idiomatiskt:

Här i Tyskland, har det en väldigt svensk klang, som om det vore direktöversatt. Mitt spontana svar vore snarare: "Ja, (aber) doch". Då får det mera av en känsla som att man verkligen säger emot den underförstådda frågan, nämligen: "... Ingen vettig människa kan väl älska tyska språket...". Dessutom låter det lite glatt, överraskande och som en självklarhet.

Lite mindre spontant vore kanske att betona hur mycket jag älskar (nåja) min tyska: "...Allerdings!..." Då låter man lite sparsmakad, men övertygande, tycker jag.

Man kan ju också fräsa till med "...selbstverständlich...", som då låter som om jag värjer mig mot en förolämpning. Eller jag skulle kunna säga med en liten axelryckning: "...gewiss...".

Om jag hade blivit ännu mera provocerad hade jag nog sagt"... Na, und!..." Då är det som om jag är beredd att slåss för min älskade tyska.

Men, i vilket fall som helst är "... natürlich..." inte mitt förstaval, helt enkelt för att det låter lite försvenskat.

Sven har helt rätt i sina iakttagelser. Ja natürlich! är medvetet ett slags svyska, och syftet med rubriken var att skämtsamt återspegla uppfattningen av det tyska språket. Därav den försvenskande klangen. Själv hade jag gärna besvarat frågan med aber doch!

Anders

Foto: Istockphoto