Göran Hägg: Olof Palme och julbombningarna

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"1321","attributes":{"alt":"","attributes":" media-image ","class":"media-image","title":"","typeof":"foaf:Image","wysiwyg":"1"}}]]

Göran Hägg är aktuell med Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts), där han analyserar 23 tal från Lysias och antikens Grekland till Barack Obama och dagens USA. Blogginlägget är ett utdrag ur boken.

Olof Palmes (1927–86) historiska roll påminner i vissa avseenden om John F. Kennedys. Båda symboliserade för sina samtida föryngring av politiken samt inrikes- och utrikespolitisk nyorientering. Båda var lysande retoriker. Båda offer för politiska mord – där den mest trolige mördaren ändå var ”fel” ur opinionens och anhängarnas synpunkt. Men skillnaderna är också påfallande. Kennedy blev en samlande nationell symbol redan före martyrdöden. Palme var hela tiden omstridd, till och med i sitt eget parti. Han var föremål för extremt hatiska angrepp från höger, men också från yttersta vänstern. Skepsis och nedvärdering har i viss mån fortsatt även efter mordet, sedan den första chocken lagt sig.

Palmes retoriska kraft och personliga karisma var i direktkontakt med en verklig publik lika stor som Kennedys, men livet igenom hade han betydande svårigheter att hantera TV – Kennedys verkliga hemmaplan. Olof Palme väckte i televiserad närbild ofta rädsla och ilska även i situationer där han öga mot öga brukade charma och entusiasmera med samma ord och gester, ja ibland rentav vid samma tillfälle. Under den berömda valdebatten mot Fälldin i Göteborg 1976 vann Palme enligt de flesta bedömare stort på plats. Men vi som såg det hela i TV visste att han hade förlorat i resten av landet. Därmed var även valet förlorat.

Det följande är det absolut kortaste talet i det här urvalet.

Det är som många av de närmast föregående talen ett framträdande i radio, och fick minst lika starkt genomslag i hemlandet, inte minst genom återutsändningar. Indirekt fick det även ett enormt internationellt genomslag. Kanske det sista verkligt betydande tal i världshistorien som spritts den vägen. Så var det lättare för Palme att väcka sympati än i televiserad närbild. Men talet orsakade ändå våldsam vrede på sina håll – vilket också var avsikten. USA:s krig mot FNL-gerillan i Sydvietnam hade sedan mitten av 1960-talet ”eskalerat”, som man sa på den tiden, samtidigt som det ändå tycktes gå allt sämre ju mer amerikanska trupper som sattes in på marken. Gerillan stöddes hela tiden av Nordvietnam som ville återförena landet under sin kommunistiska regim. Den 18 december 1972 hade det amerikanska flygvapnet inlett en massiv bombning av Nordvietnams huvudstad Hanoi. Det var terrorbombningar i traditionell mening – mindre avsedda att slå ut militära mål än att knäcka befolkningens motståndsvilja genom död och förintelse bland civila. 

Flera stater, även USA-allierade som Australien, Kanada och Danmark uttryckte bestörtning och avsky. Den svenska regeringens negativa inställning till kriget var välkänd, och Olof Palme valde att ta några dagar på sig för att överväga sina ord och nå största effekt. Det bör påpekas att bombningarna hela tiden fortsatte trots den övriga världsopinionens protester. Palme konsulterade även ledande utländska socialdemokrater som Österrikes Bruno Kreisky och Västtysklands Willy Brandt. Han gav Anders Ferm i statsrådsberedningen i uppdrag att göra ett utkast som är daterat den 22 december. Utifrån detta utformade han sedan en text som han läste upp för Tage Erlander och Alva Myrdal som kom med smärre ändringsförslag. Det rör sig med andra ord om en extremt väl genomtänkt retorisk produkt – trots att några bedömare ansett uttalandet överilat och obalanserat. 

Morgonen den 23 december ringde Palme in uttalandet till TT, och till lunch sändes inspelningen i radion, samtidigt som texten vidarebefordrades till övriga nyhetsbyråer. Palme läser talet långsamt, begrundande, förbluffande lågmält, men med eftertryck:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från president Thieu i Saigon. 

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. 

Därför är bombningarna ett illdåd. 

Därav finns det många i modern historia. 

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka. 

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. 

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden. 

Hanoi – julen 1972.

Det är intressant att jämföra den färdiga texten med Ferms utkast. Ordet tortyr finns redan hos Ferm liksom konstaterandet att något militärt motiv inte existerar. Men meningarna är långa och innehåller utfyllnader som ”väl”. Det hela slutar i en from förhoppning ”med sikte på att uppnå en politisk lösning”. Hos Palme har satserna blivit korta och slagkraftiga. Talaren går rakt på sak utan inledande förklaringar. Namnen på Sydvietnams hatade president Thieu och hans huvudstad Saigon har lagts till. Från och med talet om ”att plåga människor” är texten helt ny i förhållande till den ursprungliga byråkratprodukten för vilken ord som ”illdåd” vore främmande. 

Så kommer den berömda uppräkningen av orter kända för illdåd. Ouradour, Babij Jar, Lidice och Treblinka är platser förknippade med nazistiska massmord. Guernica i Baskien flygbombades av nazisterna och deras bundsförvanter, medan Sharpeville var det mest kända övergreppet i rasismens Sydafrika. Massmordet på polska officerare i Katyn har senare visat sig vara ett sovjetiskt övergrepp, men troddes 1972 fortfarande i allmänhet även det ha iscensatts av tyska nazister. 

Det har ifrågasatts om inte de allierade terrorbombningarna mot Hamburg, Dresden eller Hiroshima under andra världskriget hade varit mer självklara jämförelseobjekt när det gällde luftburna anfall i terrorsyfte. Men Palme och hans rådgivare var inte ute för att göra tekniska jämförelser, utan för att väcka opinion i ett akut läge. Ingen kunde förneka att i den mån man talade om terror så var faktiskt de valda objekten också relevanta. Det faktum att de amerikanska åtgärderna i detta fall faktiskt KUNDE jämföras med dåd av den yttersta ondska som nazismen representerar skulle kunna fungera som en väckarklocka för amerikansk och internationell opinion, när nu andra moraliska påpekanden inte gjort det. 

Någon traditionell retorisk uppbyggnad har inte behövts för det korta uttalandet. Men givetvis är namnuppräkningen ett klassiskt grepp, liksom den infernaliska jämförelsen. Och man bör notera hur ordningen på det hela ändå är ytterst välkalkylerad. Den sista raden är på sitt sätt den mest dräpande. Tidsangivelsen ”julen” har från Ferms inledning flyttats hit. Den amerikanska militärledningens nästan ofattbara missgrepp att förlägga terrorattackerna till jultid utnyttjas till det yttersta – utan att talaren ens behöver förklara saken! 

Uttalandet väckte enormt uppseende, även i USA och övriga världen. Långt mer än föregående svenska manifestationer av Palme och andra uppmärksammades saken av de krigförande. Det här gick helt enkelt inte att tiga ihjäl. President Nixon, som redan tidigare privat brukat kalla Palme ”that Swedish asshole” var rasande. Efter några dagars brevväxling och diplomatiska palavrer blev resultatet att de diplomatiska förbindelserna i praktiken bröts. USA drog ytterligare ner sin diplomatiska representation i Stockholm. Sveriges nye ambassadör förklarades icke välkommen till Washington. 

Många ansåg som sagt redan då uttalandet alltför hårt. Vi har senare sett än värre övergrepp i internationella tvister. Men kritiken mot bombkriget var som framgått stark också från USA:s allierade i Nato. I tredje världen var ursinnet allmänt. I Sverige ledde krisen till en namninsamling mot terrorbombningarna som alla partier ställde sig bakom, till och med Moderaterna, om än förmodligen något motvilligt. Men ändå: det ledde till att även moderatledaren Gösta Bohman långt efteråt haft sin bild uppsatt bland vänner till den vietnamesiska saken i revolutionsmuseet i Hanoi! Insamlingen fick 2,7 miljoner underskrifter – svenskt rekord för sådana aktiviteter. 

Internationellt ökade Palmes intiativ ytterligare hans och Sveriges anseende, särskilt bland tredje världens stater. Till det bidrog väl också att utvecklingen tycktes ge honom rätt. USA tvingades av världsopinionen faktiskt att inom en månad helt avbryta stridshandlingarna mot Nordvietnam samt börja förbereda ett ensidigt tillbakadragande av de egna trupperna även från Sydvietnam inom 60 dagar. Bomberna slutade falla, kriget gick hastigt mot sitt slut. Att Sveriges och Palmes ingripande betydde mycket som tungan på vågen och för att skapa den världsopinion som framtvingade detta är ovedersägligt. 

På sistone tycks det faktiskt som om vi åter börjat inse det även i Sverige.

Göran Hägg är författare och docent i litteraturvetenskap.

Inlägget är ett utdrag ur boken Retorik i tiden – 23 historiska recept för framgång (Norstedts, 2011).

Foto: Cato Lein/Norstedts