Dymmelonsdag fylld av tankar

”Veckan som leder fram till påsk kallas ofta stilla veckan.” Så började kung Carl XVI Gustaf sitt tal till nationen i söndags – på palmsöndagen. Kungens tal präglades av både allvar och hopp. Palmsöndagen ska påminna om Jesus intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar i händerna. En glädjens dag – samtidigt som Jesus visste vilket lidande som låg framför honom. ”Under denna dag kan vi därför tänka på svåra uppgifter som vi ibland måste genomföra”, skriver Svenska kyrkan. Och visst tänker de flesta av oss extra mycket på dessa uppgifter i dag, också när vi nått den så kallade dymmelonsdagen.

Dymmelonsdagen har fått sitt namn efter ordet dymmel, ’träkläpp: träplugg’. Under medeltiden startade traditionen att byta ut metallkläpparna i kyrkklockorna mot träkläppar under dymmelonsdagen, för att dämpa ljudet. Ett alternativ var att vira tyg runt kläpparna – eller binda dem, så att ringningen helt uteblev: ”Det var dymmelonsdag och kyrkklockorna hängde stumma med bunden kläpp.” (Verner von Heidenstam, 1907)

Stilla veckan har också kallats stumma veckan eller dymmelveckan. Syftet var att skapa största möjliga tystnad under fastans strängaste och allvarligaste tid. Folk skulle tänka sig in i Jesus situation under påsken, ångra och botgöra sina synder. Påskfriden skulle infinna sig. Dovt ringde alltså klockorna – eller inte alls – från dymmelonsdagen fram till påskafton, en period som kallas dymmeln.

Men man fick ändå inte ta sovmorgon; den som kom sist ur bädden på dymmelonsdagen fick heta dymmeloxen – ett öknamn som följde med hela året.

Årets stilla vecka gör alldeles särskilt skäl för namnet. På många håll är den mer stilla än någonsin, som kungen framhöll. Men stillheten är bedräglig – tankarna på framtiden, hoppet och ljuset, har nog aldrig varit så aktiva som nu.

Maria

Foto: Pixabay

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.