Därför lyckas barnets skrik tränga igenom buller
Trots störande buller kan barnets skrik tränga sig in i lyssnarens öron. Nu anser forskare att de funnit orsaken till att just skrik når igenom en matta av andra ljud. Skrik aktiverar amygdala där bedömningen av olika faror görs – och behandlas därför i hjärnan på ett annat sätt än vanligt tal.
Samtidigt som ett flygplan passerar på låg höjd och hela kvarterets katter slåss ute på gatan lyckas barnets skrik alltid nå fram. Skriket är för människan en överlevnadssignal. Den som skriker aktiverar också hos mottagaren andra områden i hjärnan än traditionellt talspråk.
Forskare i neurovetenskap vid Max Planck-institutet samt universiteten i Genève och New York fastslår att larmsignaler och skrik delar avgörande akustiska egenskaper. Bägge har en råhet och en grovhet som visar sig i snabba volymförändringar. Genom att använda funktionell magnetresonanstomografi kunde forskarna se hur amygdala aktiverades, den del av hjärnan där faror hanteras. Dessa unika egenskaper gör att skrik och larmsignaler skiljer sig från andra ljud. De gör det också möjligt att reagera snabbt och effektivt inför en annalkande fara.
Skrik rör sig enligt forskarna i akustiska regioner dit vanligt talat språk inte når. Det handlar alltså inte bara om att skrik är högljudda och gälla. Att detta akustiska område finns är i sin tur en förutsättning för att just skrik ska vara ett effektivt biologiskt och socialt verktyg. Om skrik hade delat region med talat språk hade de inte fungerat lika bra som larmsignal.
Forskarna samlade in skrik från bland annat frivilliga deltagare, filmer och videor på Youtube tillsammans med inspelningar av olika alarm. Eftersom larmsignalerna hamnar i samma akustiska område som skrik är det uppenbart att tillverkarna förstått vilka ljud som passar bäst som varningar.
Nästa steg för forskarna är att särskilt studera barns skrik för att se om de varierar mer i ljudstyrka än andra skrik. De vill även undersöka djurs skrik för att se om samma fenomen återfinns hos andra arter än människan.
Studien är publicerad i tidskriften Current Biology.
Anders
Foto: Istockphoto
Trots störande buller kan barnets skrik tränga sig in i lyssnarens öron. Nu anser forskare att de funnit orsaken till att just skrik når igenom en matta av andra ljud. Skrik aktiverar amygdala där bedömningen av olika faror görs – och behandlas därför i hjärnan på ett annat sätt än vanligt tal.
Samtidigt som ett flygplan passerar på låg höjd och hela kvarterets katter slåss ute på gatan lyckas barnets skrik alltid nå fram. Skriket är för människan en överlevnadssignal. Den som skriker aktiverar också hos mottagaren andra områden i hjärnan än traditionellt talspråk.
Forskare i neurovetenskap vid Max Planck-institutet samt universiteten i Genève och New York fastslår att larmsignaler och skrik delar avgörande akustiska egenskaper. Bägge har en råhet och en grovhet som visar sig i snabba volymförändringar. Genom att använda funktionell magnetresonanstomografi kunde forskarna se hur amygdala aktiverades, den del av hjärnan där faror hanteras. Dessa unika egenskaper gör att skrik och larmsignaler skiljer sig från andra ljud. De gör det också möjligt att reagera snabbt och effektivt inför en annalkande fara.
Skrik rör sig enligt forskarna i akustiska regioner dit vanligt talat språk inte når. Det handlar alltså inte bara om att skrik är högljudda och gälla. Att detta akustiska område finns är i sin tur en förutsättning för att just skrik ska vara ett effektivt biologiskt och socialt verktyg. Om skrik hade delat region med talat språk hade de inte fungerat lika bra som larmsignal.
Forskarna samlade in skrik från bland annat frivilliga deltagare, filmer och videor på Youtube tillsammans med inspelningar av olika alarm. Eftersom larmsignalerna hamnar i samma akustiska område som skrik är det uppenbart att tillverkarna förstått vilka ljud som passar bäst som varningar.
Nästa steg för forskarna är att särskilt studera barns skrik för att se om de varierar mer i ljudstyrka än andra skrik. De vill även undersöka djurs skrik för att se om samma fenomen återfinns hos andra arter än människan.
Studien är publicerad i tidskriften Current Biology.
Anders
Foto: Istockphoto
