Behövs ett skiljetecken för ironi?

Genom åren har det gjorts många försök att lansera ett skiljetecken som markerar ironi. Men nu är det många som i stället använder smilisar eller emojier för att signalera ironi. De brukar dock inte förekomma i mer formella texter.

I en krönika i Expressen skriver Cecilia Hagen att hon ibland har svårt att uppfatta när en skribent är ironisk. Hon konstaterar att det är många som har efterlyst ett sätt att uttrycka ironi:

Redan Stig Ahlgren, en sylvass skribent som fanns i min ungdom, hävdade att det borde finnas särskilda tecken att markera ironi i en text med. Det kan han ha haft rätt i. Fast har man markerat något som ironi så är det ju inte möjligt att sedan hävda att man inte alls var ironisk utan menade ordagrant det man skrev.

Försöken har varit många. Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, har intresserat sig just för skiljetecken. Hon skriver i Nyfiken grå att de första ironitecknen lanserades för flera hundra år sedan:

Ett tidigt förslag på ironimarkör finns i en essä från 1668 skriven av engelsmannen John Wilkins. Han tyckte att ett uppochnedvänt utropstecken skulle ge de rätta signalerna. Och 1841 introducerade den belgiske mångsysslaren Marcellin Jobard, i en spalt i en av sina tidningar, en ironimarkör som mest ser ut som en liten stiliserad julgran. Ingetdera tecknet fick något större genomslag.

Siv Strömquist berättar att smilisar och emojier i dag används i den här funktionen. Men Språkrådet skriver att de sällan förekommer i mer formella texter:

Känslor passar inte i alla texter. Man får som alltid utgå från vem som ska läsa och i vilket sammanhang. I privata meddelanden är figurerna mycket vanliga, men i externa mejl är det inte lika självklart att de platsar. I mer formella sammanhang, till exempel i myndighetstext, är emojier och smilisar mycket sällsynta.

Behövs det ett skiljetecken som markerar ironi? Eller går det lika bra med smilisar och emojier? Rösta här intill!

Anders

Foto: Pixabay