”Det går inte att ta misstag på att hon upplever sig …” läser jag i en tidning. Jag har aldrig sett eller hört uttrycket ta misstag på. Det borde väl vara ta miste på?
Jag undrar om stavningen i äldre texter återspeglar uttalet. Ett exempel är pluraländelsen -arne som i pojkarne, hästarne och så vidare. Var det verkligen någon som pratade så? Borde inte åtminstone något ord med det uttalet då ha överlevt till i dag på samma vis som exempelvis uttalet för pluralvarianterna -or och -er överlevt trots att man bara rekommenderat den ena stavningen?
Det finns en relativt ny teknik som av forskarna benämns CAR T-cellsterapi. Hur ska det skrivas? Säger inte skrivreglerna att förkortningar som uttalas som ord ska skrivas med små bokstäver? Och man uttalar ju CAR som car på engelska. Det borde alltså bli car-T-cellsterapi, eller hur?
Jag har under senare tid noterat att pronomenet man allt oftare tycks betraktas som en pluralform, till exempel man är rädda. Det stör mig. Jag tycker att man ska följas av adjektiv i singular. Hur ser ni på detta?
Jag undrar var ordet inspel kommer ifrån och hur det kommer sig att det har börjat att användas när man kommer med ett inlägg i en diskussion, debatt och så vidare. Ordet verkar ha blivit en trend.
Vi behöver sätta upp skyltar för att informera allmänheten om att tillträde innanför ett visst område är förbjudet. På skyltarna vi använt tidigare står det ”överträdelse beivras”, som ju är vanligt i skyltsammanhang, men krånglig och obegriplig svenska för många. Vad kan vara en bättre och mer begriplig omformulering? Vilka påföljder som väntas och av vem är inte klargjort, så vi kan exempelvis inte skriva: ”Om du ändå går in här får du betala böter.” Vi funderar på ”Överträdelse kan ge rättsliga påföljder” men det känns ju nästan lika krångligt som beivran.
Heter det foga eller bifoga, när det gäller ett dokument som ska skickas med en ansökan? Jag skrev bifoga, men enligt en kollega heter det foga. Exempel: Till redovisningen ska bifogas/fogas en kopia.