Då svor vi lika diaboliskt – män som kvinnor

”På franska kan till och med en dam säga diable.” Så står det under uppslagsordet svärja i Nordisk familjebok från 1918. Det är artikelförfattarens sätt att upplysa om att svärande vid djävulen (diable betyder ’djävul’ på franska) är något mycket oskyldigt i vissa språk. Mycket oskyldigare än svenskans fan och djävlar.

Samtidigt avslöjar formuleringen i den snart sekelgamla uppslagsboken att de normer som gällde damers svärande i början av 1900-talet självklart skilde sig från normerna för andra språkbrukare. Med damer avsågs sannolikt vid denna tid bildade kvinnor, i kontrast till såväl män som fruntimmer ur lägre sociala skikt.

Att en dam minsann inte kunde dra till med vilken köttig ed som helst framgår också av en fotnot i en uppsats från 1901 av språkforskaren Åke W:son Munthe. Han hävdar att katt-eder, alltså uttryck som fy katten och ta mig katten, ”nästan torde vara de enda eder, som för närvarande i allmänhet utan att verka stötande kunna användas […] af kvinnor tillhörande de bildade klasserna”.

Är det verkligen troligt att en dam för hundra år sedan aldrig kunde låta undslippa sig något värre än fy katten? Nja, i verkligheten får man väl förut­sätta att det hände. Men genom att studera svärandet i manuskript till äldre teaterpjäser har jag kommit fram till att kvinnors svordomsrepertoar verkligen var starkt begränsad vid denna tid.

Mitt material består av en samling dramer från 1730 och framåt, som har ställts samman inom ett större projekt vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala: Svensk dramadialog under tre sekler. Tanken är att dramer, som ju försöker härma talspråket, borde kunna lära oss en del om hur vi talade förr. Att angreppssättet är fruktbart har visat sig genom det stora antal studier som kommit ut av projektet.

Jag har registrerat samtliga svordomar, gott och väl över 2 000, i sammanlagt 45 pjäser. Dels är jag nyfiken på svordomarna i sig, det vill säga hur svordomsrepertoaren förändras och utvecklas, dels vill jag komma åt svärandets sociala sida i äldre tid. Jag har frågat mig vem som svär, och hur.

Kvinnorna i undersökningens 1800-talspjäser är verkligen inte särskilt fula i mun. De kan för all del använda himmelska uttryck, som o gud eller kors, men inte benämningar på djävulen eller helvetet. Endast vid två tillfällen, i sammanlagt 15 dramer, förekommer det att kvinnor tar till vad jag kallar diaboliska uttryck, fast då rör det sig om sådana ord som kan användas i stället för fan, och som vi i dag tycker är rätt oskyldiga. En dam säger ta mig katten, en annan använder tusan, dock inte utan att genast reservera sig: ”Vem tusan, hade jag så när sagt.”

Båda dessa svordomar kommer från bildade kvinnor. Någon social uppdelning i hur kvinnor använder diaboliska uttryck går därför inte att se i pjäserna. Men det hindrar förstås inte att kvinnors diaboliska svärande i verkligheten kan ha skilt sig från klass till klass. Normen kan man dock vara ganska säker på: det var inte passande för en kvinna att använda ord som fan och förbannad, och helst skulle hon inte säga tusan heller.
Männen, däremot, säger både fan och förbannad och tusan i 1800-talets pjäser. Ibland går det bra också i de bildade kretsarna, säkert därför att ord av det här slaget kan fungera som manlighetsmarkörer, okvinnliga som de är.

Den tydliga skillnaden mellan manligt och kvinnligt svärande som syns i 1800-talspjäserna finner man inte i lika hög grad i dramer från 1700-talet, i synnerhet inte i de allra tidigaste.

Det svenska svärandet tycks överlag ha förändrats ganska drastiskt under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Framför allt är det de himmelska svordomarna som omvärderas. Före 1750 var nämligen uttryck som herregud och min själ klart opassande, men sedan kommer de på bred front. De himmelska uttrycken plockas upp av båda könen, men framför allt av kvinnor, och efter hand framstår de som i princip de enda kraftuttryck som står till buds för en dam.

I de tidigare 1700-talsdramerna svär så­ledes både män och kvinnor företrädesvis med diaboliska uttryck, även om man i första hand utnyttjar omskrivningar av djävulens namn, som pocker, raggen, skam och hin håle. Fina herrar och damer förutsattes nog vara restriktiva med sitt svärande, men ett eller annat kraftord kunde de tillåta sig.

I en svensk version av Molières Tartuffe från 1730, som utspelar sig i en högborgerlig familj, omtalas den sluga kammarjungfrun som ”ett rätt förbannat stycke av en piga” av husfadern Orgon, medan dennes mor anklagar henne för att vara ”förbannat näsvis och munvig”. När Orgon blir riktigt upprörd säger han för tusende pocker, men också hans hustru använder samma svärord i repliken: ”Var alla de pocker velen I taga vägen?”

Om en 1700-talsförfattare låter någon rollfigur svära extra mycket finns det två mycket sannolika orsaker. Antingen tillhör karaktären ett lägre samhällsskikt eller så rör det sig om en osympatisk person av bättre klass som avslöjar sig genom ett språkbruk som inte är värdigt vederbörandes sociala status. Ännu i slutet av 1700-talet kunde även kvinnor av de här kategorierna svära diaboliskt.

Till den osympatiska sorten hör skvallerkärringen fru Spion i en komedi från 1791. Hederliga karaktärer i den någorlunda välbeställda medelklassmiljö som fru Spion tillhör går knappt längre i sitt svärande än till något enstaka för guds skull eller liknande. Fru Spion, däremot, kan nästan inte öppna munnen utan att få med ett gubbevars, min själ eller kors, och hon aktar heller icke för rov att ta till uttryck som ta mig böveln, det är då fanken eller för raggen i våld.

Till kategorin det enkla folket hör den temperamentsfulla men oförargliga kokerskan Greta i en pjäs från 1798. Hon svär minsann lika duktigt som jägaren Sven i samma stycke och, liksom han, hellre vid djävulen än vid Gud. ”Vem fan har tagit min kaffepanna? Och vad är det för förbannat väsen?” är den typiska repliken från Mor Greta i en förvirrad stund.
Vittnesbörden från äldre teaterpjäser tyder alltså på att 1700-talets män och kvinnor av samma sociala skikt använde i stort sett samma svordomar. Den mycket striktare uppdelningen för män och kvinnor som kom senare är alltså inte en självklar ordning, som bara vi moderna människor kan tänkas rubba på.