Läsning som ger lindring

Som ung jobbade jag på förskola och läste högt ur Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang. Barnen såg tvivlande på mig medan jag själv fnissade så att jag nästan trillade av stolen.

Vid högläsning kan ett närmast magiskt tillstånd infinna sig, och litteraturens läkande kraft är vetenskapligt belagd. Eva Selin var bibliotekarie på ett barnsjukhus, men eftersom barnen ofta inte kunde lämna sängen fick hon idén att själv läsa högt för dem. Tillsammans med kollegan Karin Graube formade hon en helt ny yrkesroll: biblioterapeut, med uppgift att ge de sjuka barnen möjlighet att – utan krav – kunna träda in i en annan värld för en stund.

Här berättar Eva Selin om hur verksamheten ”Läsklubb” byggdes upp, och hur de ganska strikta principerna för arbetet ser ut. Centralt är ”barnperspektivet”; i läsklubbarna är det barnet som bestämmer hur, när och på vilket sätt högläsningen ska ske.

På många sätt skiljer sig läsklubbarna från annan typ av högläsning. Men här finns mycket att lära. Min egen insats som hög­läsare på förskolan hade till exem­pel säkerligen tjänat på ett bättre målgruppstänk.