Krönikor

Gammalt adelsprat

Text: Fredrik Lindström

Publicerad 2007-10-11

”Skriv som du talar”, uppmanade Posten i en kampanj för ett antal år sedan. Det är ett råd som man kan förhålla sig rätt skeptisk till. Men i fallet Agneta Horn har det gett oss en unik inblick i 1600-talets språk.

Agneta horn var visserligen barnbarn till Axel Oxenstierna, men hon skulle kanske ha passerat som vilken svensk 1600-talsadelsdam som helst om det inte varit för en speciell sak som hon åstadkom. Hon skrev nämligen ner en rätt omfattande skildring av sitt liv. Inte för att den är något mästerverk – det handlar om ett gudfruktigt gnällande av sällan skådat slag. Men hon skrev som hon talade. Och just därför är hennes Beskrifningh öfwer min älända och myket wederwärtiga wandringestidh på dryga hundra sidor den bästa källan vi har till hur man pratade i lite bättre svenska kretsar på 1600-talet.
Det vet vi annars mycket lite om. Det som skrevs ner och har bevarats till eftervärlden är ofta stel kanslisvenska. Annat var det med Agneta Horn. Hon skriver glatt stan för ’staden’ och masäcken för ’matsäcken’, så att vi förstår att de uttal som vi har än i dag var etablerade redan då.
Mycket av hennes språk skulle nog göra ett väldigt lantligt intryck i våra öron. Bokstaven d i slutet av ord verkar hon över huvud taget sällan ha uttalat, hon skriver till exempel blo, beske, gu och me för ’blod’, ’besked’, ’gud’ och ’med’. Att det här var helt regelbundet märks av att det till och med rörde personnamn: Ingri och Gärtru för ’Ingrid’ och ’Gertrud’. Sådana uttal känns minst sagt främmande för oss. Men när vi i dag säger me, ’med’, sa, ’sade’, och emellanåt brö, ’bröd’, är det spår av en ljudlag som alltså redan på 1600-talet var så allmän i svenskan att även förnäma adelspersoner lydde den plikttroget. Att vi bara följer den ljudlagen så sporadiskt beror på att den senare har tappat mark till mer skriftmässiga uttal.
Agneta Horn har helt tydligt sagt ho för ’hon’ och sannolikt uttalat rd som ett ”tjockt” l. Hon skriver bolet, ’bordet’, fälas, ’färdas’ och gålen, ’gården’. Den sistnämnda formen är odödliggjord i den här ramsan: ”Skvallerbytta Bing-bong/går i alla gålar/slickar alla skålar”; det är alltså inget nödrim! Även stavningar som klåcka, ’klockan’, och nata, ’natten’ avslöjar att hon böjer substantiv som i de dialekter där man än i dag säger sola, ’solen’, och så vidare.

En märklig sak är att hennes talspråk på många sätt tycks vara en sådan blandning av olika svenska dialekter. Hon har ofta den typiskt götaländska bindevokalen i sammansatta ord, som i juledagar och fästemö, där man på uppsvenska väntat sig juldagar och fästmö. Samtidigt har hon många fall av sådant vokalbortfall som kallas apokope, och som vi associerar med norrländska: ”ala wore rädh” (på rikssvenska: ’alla var rädda’).
Det här verkar ju konstigt, men kan nog förklaras. Många nordliga drag fanns i äldre tid även i Mälartrakterna, som till exempel vokalen som faller bort sist i int, ’inte’ (som ju i dag finns kvar såväl i finlandssvenska som i norrländska). Ännu i mitten av 1800-talet tycks det ha varit vanligt i Stockholmsspråket.
Men 1600-talets huvudstadsmål hade också påtagliga sydliga influenser. Agneta har nästan alltid pluralformer typ piger, blåser, ’pigor’, ’blåsor’, trots att det inte stämmer med gammal uppsvensk dialekt. Det är former som kommit från Götalandskapen och som verkar ha fått genomslag i det begynnande rikstalspråket.
Språkhistorikern Gösta Holm har detaljerat redogjort för Agneta Horns biografi och uppväxt. Enligt honom har hon tillbringat huvudparten av sin barn- och ungdom i Stockholm och på olika gods i Mälardalen. Ändå finns det alltså drag i hennes språk som pekar ut mot alla möjliga delar av landet.

Agneta horns pratiga text visar också någonting mer – och kanske viktigare – nämligen att riksspråket var långt ifrån färdigt. Grunderna till riksspråket uppkom bland adelsfolk när de började tillbringa tid tillsammans i den växande staden Stockholm, och därmed nötte bort sina dialekter. Men deras språk var länge, säkert ännu en bit in på 1800-talet, ett mycket skiftande språk.
Agneta Horn berättar med sina högst egna stavningar om en tidig variant av det som så småningom skulle bli vårt svenska riksspråk, precis när det låg i sin linda i den gryende stormaktstiden.

I dag stavas många ord ungefär som vi säger dem. Och vi är flitiga att anpassa stavningen när uttalet ändras eller när ord lånas in utifrån. Några exempel: