Voff! Vilken spännande bok

När bokhunden Bella anländer till sitt arbete är skolgården full av barn. Men de vet att de inte får klappa henne när hon arbetar och har sitt tjänstetecken på. Barnen håller lite avstånd och tittar längtansfullt:

– Jag hoppas att det snart blir min tur att läsa för Bella, säger en pojke.

Bella går stolt med svansen på topp rakt mot den ingång som leder till ”bokhundsrummet”.

När första barnet för dagen knackar på dörren viftar Bella spänt på svansen. När de hälsat sätter sig flickan i soffan och säger att i dag vill hon att Bella ska ligga i hennes knä.

Med sig på jobbet har Bella en hundförare, som nu styr hunden till flickan med hjälp av handtecken. Flickan stryker över de mjuka öronen och berättar för Bella att hon har längtat efter lässtunden och att det är bästa dagen på hela veckan när hon får läsa för henne.

Flickan har tidigare läst om barnen i Bullerbyn av Astrid Lindgren, och hon säger att Bella tyckte bäst om kapitlet när Olle fick hunden Svipp, för hon tycker det är roligast att höra berättelser om andra hundar.

– Svipp fick det bra, precis som du Bella, säger hon, och Bella ger ifrån sig små belåtna ljud till svar.

Hundföraren visar en annan bok, Mimmi och valpen av Ann Gomér, och berättar att den också handlar om en hund som först inte har det så bra och att den är väldigt spännande. Flickan sträcker sig efter boken och visar den för Bella, som tittar på omslaget. Och så börjar flickan läsa högt. När hon fastnar på ett svårt ord puffar Bella uppmuntrande på henne med nosen och hundföraren går in och ”tolkar” hunden: ”Bella säger att hon inte vet vad det ordet betyder. Ska vi hjälpas åt att förklara det för henne?” Flickan bortser från att rösten kommer från hundföraren och vänder sig i stället direkt mot hunden och förklarar det svåra ordet.

Ibland går hundföraren in och pratar tillsammans med barnet om texten: ”Bella förstod inte om det var en snäll eller elak person, kan du berätta det för henne?”

Ibland gör barnet sig också till tolk för hunden och säger exempelvis att ”Bella tycker att jag läser bra” eller ”Bella tycker nog att det är en läskig bok”. Barnen kan genom denna metod få känna sig duktiga och ansvarstagande. I alla lägen är de ju bättre läsare än bokhunden ...

Detta rör sig alltså om en metod som syftar till att förbättra läskunnighet och språkutveckling – och att uppmuntra till läslust –genom att låta barn öva högläsning för särskilt utbildade hundar.

Författaren Rose Lagercrantz har sagt att den bästa högläsningen är när ”två hjärtan klappar i takt”. Läsglädje smittar, och lässtunden ska inte bara vara lästräning utan också ett tillfälle att dela en läsupplevelse, att skratta tillsammans och att samtala om frågor som uppkommer.

Astrid Lindgren är förebilden för vårt projekt, som heter just ”Bokhunden och Astrid Lindgren”. För oss är hon den bästa förebild man kan tänka sig vad gäller litteratur och läsning. Astrid Lindgrens humanistiska och demokratiska värderingar utgör också grundpelare i projektet – hon talade i hela sin livsgärning för dem som inte själva kan göra sin röst hörd: barnen och djuren.

Metoden med bokhundar skapar förväntan inför läsövningarna. Hunden motiverar läsningen samtidigt som den skapar trygghet. Hundföraren kan med hjälp av hunden medverka till en djupare förståelse av texter, och situationen hjälper till att associera läsning med positiva känslor.

En lässtund varar i cirka tjugo minuter. Efter det måste hunden få en paus innan nästa barn kommer. En hund orkar i genomsnitt med tre lässtunder två eller högst tre dagar i veckan.

Hundarna måste vara särskilt tränade. Det räcker inte med att hunden kan ligga stilla och att den gillar att bli klappad.

En bokhund är en tjänstehund som ska kunna en mängd olika moment i skilda miljöer innan den får gå ut och arbeta. Hunden ska vara aktiv medan barnet läser, den ska exempelvis kunna titta i boken, placeras på olika sätt i förhållande till barnet och söka ögonkontakt med barnet.

Bokhunden ska vara intresserad av sitt arbete och kunna sina moment så väl att den inte behöver belönas med godis medan den arbetar. Den ska också kunna instrueras med handtecken så att inte muntliga kommandon stör lässtunden. Hundföraren, å sin sida, måste tycka om barn och böcker, vara villig att läsa mycket barnlitteratur och ha intresse av att träna sin hund och ha roligt tillsammans med den.

Projektet ”Bokhunden och Astrid Lindgren” har med detta som grund tagit fram en ettårig utbildning för både hundarna och deras förare, så att de blir ett fungerande team.

Hundföraren bör ha tidigare utbildning som pedagog eller bibliotekarie och vara intresserad av litteraturpedagogiska arbetsmetoder. Hundförarutbildningen innefattar bland annat hundkunskap, pedagogiska förhållningssätt, kunskap om dyslexi, litteraturpedagogik och undervisning i barnlitteratur – och hur denna ska presenteras på ett intressant sätt för barnen.

Det är viktigt att hundförarna hanterar sina hundar mjukt och lugnt så att barnen ser att det går att få hundarna följsamma utan ryck i kopplet eller höjd röst.

I dag finns inom många områden en otålighet och en förhoppning om snabba lösningar på problem. Svenska barns allt sämre läsresultat utgör inget undantag. Men det är viktigt att låta både utbildningen och bokhundsverksamheten ta tid – för att både hundar och hundförare ska bli trygga i sitt arbete och för att metoden ska få så positiva resultat som möjligt.

Nu börjar dagens lässtund gå mot sitt slut. Flickan har nästan läst ut Mimmi och valpen för Bella. Och eftersom även den boken handlade om en annan hund, tyckte både Bella och flickan att boken var en riktig höjdare.

Helene Ehriander är lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet och projektledare för ”Bokhunden och Astrid Lindgren”.