Rätt ord i kristid

Med en kris kommer en ny vokabulär. Vi börjar svänga oss med ord som vi aldrig tidigare har använt eller börjar använda ord på nytt sätt. Som corona. Vid årsskiftet var det fortfarande bara ett ölmärke för många av oss – nu står det för ett potentiellt livsfarligt virus. Eller karantän. Tidigare var det något som användes mest när det gällde införsel av gatuhundar för att undvika åkommor som rabies. I samband med coronapandemin har vi också lärt oss facktermer som flockimmunitet och droppsmitta.

Problemet med facktermer som dessa är när de används utan förklaringar och på ett sätt som målgruppen inte förstår.

– Jag tycker att det är viktigt att vara medveten om att experter inte använder fackspråk för att de vill sätta sig på höga hästar. Under coronakrisen handlar det många gånger om att myndigheterna vill förmedla viss kunskap och då använder man relevanta facktermer för att vara klar och entydig, säger Åsa Holmér, terminolog på Språkrådet.

Åsa Holmér har följt myndigheternas kommunikation sedan de första presskonferenserna. Hon anser att språkbruket över lag har varit tydligt – åtminstone vad gäller de delarna av presskonferenserna som har varit möjliga att förbereda.

– Däremot händer det att experterna använder fackspråkliga uttryck när det kommer oförberedda frågor. Uttryck som de inte hinner förklara närmare. Det är helt enkelt naturligt för dem att då ta till sitt yrkesspråk. Att inte göra det kan liknas vid att behöva tala ett främmande språk.

Men det handlar också om att målgruppen är bred. Experterna vänder sig ju också till andra experter som faktiskt förstår facktermerna. Och utan termer blir budskapet inte lika precist.

– Men för att alla ska förstå måste facktermerna givetvis också förklaras, säger Åsa Holmér.

Trots att experterna reder ut de flesta termerna har myndigheternas kommunikation under pandemin fått kritik för att vara otydlig och öppen för godtycklig tolkning.

Uttryck som allmänna råd eller rekommendationer tolkas helt enkelt olika av olika människor. Det ”mjuka” tilltalet till allmänheten har med myndigheternas befogenheter att göra. Folkhälsomyndigheten kan oftast inte befalla. Den kan många gånger bara vädja till vårt sunda förnuft.

Enligt Svensk ordbok betyder rekommendation dels ’utlåtande som framhåller de goda egenskaperna hos någon eller något’, dels ’sakligt grundad uppmaning till lämplig handling’. Ordet råd har definitionen ’förslag om lämpligt tillvägagångssätt ofta av personlig el. vänskaplig karaktär’. Och det är nog så de flesta av oss tolkar just rekommendationer och råd. Lite som vänskapliga tips.

– Men Folkhälsomyndighetens ”rekommendationer” och ”råd” har egentligen inte med frivillighet att göra. I myndighetsvärlden är det starka ord, förklarar Åsa Holmér.

På Språkrådets blogg skriver hon att rekommendation ”är en myndighetsterm som har en skärpning i sin betydelse”, och den ”ses som en starkt grundad uppmaning från en expert om att göra på visst sätt”. Samma förhållande gäller för det som kallas för allmänna råd. Rekommendationer och råd säger i detta sammanhang ”hur man bör göra för att efterleva de lagar som man måste följa, i det här sammanhanget smittskyddslagen”. De är inte tvingande. Men den som inte följer dem måste kunna visa att samma mål uppnås ändå.

Men vem visste detta före coronakrisen? Och hur många vet det nu?

Myndigheterna verkar i alla fall anse att vår uppfattning av orden har ändrats på grund av att budskapet där de ingår har upprepats gång på gång. Dessutom har kommunikatörerna försökt konkretisera vad som egentligen menas med hjälp av en rad knep. För att till exempel förstå vad social distansering innebär har de använt olika förklaringar – lite som smurfarnas sätt att mäta längden med hjälp av äpplen.

– Den språkliga kreativiteten som används är både kul och hjälpsam. Som att man i Skåne illustrerar social distansering med att vi ska ha ”tre spettekakor mellan oss” eller i Arjeplog använder ”en större älgs avstånd” och liknande, säger Åsa Holmér.

Under hela coronakrisen har Folkhälsomyndighetens kommunikatörer spelat huvudrollen. Det är genom dem som informationen om pandemin har gått ut.

– Att ha hela befolkningen som målgrupp i ett sådant här skede är inte helt okomplicerat. Men enligt vad vi kan se när vi har gjort våra kontinuerliga utvärderingar, har vår information tolkats på rätt sätt, och inte godtyckligt, säger myndighetens kommunikationschef Elisabeth Wall Bennet.

Samtidigt indikerar det höga antalet insjuknade och döda det motsatta – att människor inte har tagit till sig informationen.

– Att så många människor har insjuknat och avlidit är förskräckande, men knappast ett resultat av brist på information. Det är ju flera komplexa bakomliggande faktorer, säger Elisabeth Wall Bennet.

Har man för vana att gå på kafé och umgås har man kanske velat fortsätta med det, men suttit lite längre ifrån sitt sällskap än vanligt. Och om man brukar lämna barnen hos mormor har man inte heller velat avstå från det, men man har sagt till dem att inte kramas.

Elisabeth Wall Bennet menar att vi självklart har saker att lära för framtiden när det gäller kommunikationen.

– Det finns alltid möjlighet till förbättringar.

Från krisens första dag har kommunikatörerna utgått ifrån den information de faktiskt har haft för stunden, enligt Elisabeth Wall Bennet.

– Här fanns ingen tidigare forskning att gå efter, och eftersom förtroende är viktigt i ett sådant här läge har vi varit noga med att poängtera vad vi vet – och vad vi faktiskt inte vet, säger hon.

Redan inför den första presskonferensen hade Folkhälsomyndigheten en strategi om det egna, personliga ansvaret. Man visste sedan tidigare att svenska folket är vant vid att lyssna på myndigheterna och att koppla sitt agerande till den forskning som finns.

– Därför anser vi att det är tillräckligt med ordval som råd och rekommendation. Men visst, uttryck som hålla avstånd, där vi menar att man ska hålla sig på så långt avstånd från andra att man inte kan bli nyst på, är kanske något otydliga. Då är en armlängds avstånd tydligare.

Marcus Årskog, presssekreterare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vill också hålla kommunikationen så enkel som möjligt:

– Vi har använt oss av ”lättsvenska” – text och form har varit avskalade, för att människor ska inse allvaret i situationen. Och en viss nivå av oro kan ju bidra till att man ändrar sitt beteende.

Myndigheterna har valt att formulera tre viktiga rekommendationer som gäller i alla sammanhang: hålla avstånd, tvätta händerna ofta och stanna hemma om man är sjuk.

Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och författare till boken Pandemier: myterna, fakta, hoten är betydligt mer kritisk. Han tycker att ordvalen och uttrycken har varit på tok för vaga. Exempel på de vaga uttrycken är när Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell under presskonferenserna ”avrådde” oss från att resa om det inte var ”nödvändigt”. Han talade om resor som ”vi bör låta bli” att genomföra.

För en vanlig människa är det svårt att bedöma om en resa är nödvändig eller inte. Är det nödvändigt att åka till systerdotterns studentfest? Är det nödvändigt att åka på det där kundmötet som chefen tycker är så viktigt?

– Vi befinner oss i en pandemi. Då är det läge att använda exakta formuleringar och starkare uttryck. Finns det inget lagutrymme för att använda ord som ska och måste, då är det lagen som snabbt måste ändras.

Ord som ska och förbud får myndigheter bara använda när det finns lagstiftning. I väntan på det, menar Björn Olsen, bör ändå kraftfullare ord användas i kommunikationen, till exempel dekret, ’tvingande befallning från myndighet’, och direktiv, ’anvisning om sättet att utföra visst uppdrag’.

– Allmänheten förstår inte att rekommendation är en strikt uppmaning. Många upplever det som ett fritt val att följa råden eller inte.

Björn Olsen tror, tvärtemot många experter, att detta beror på en kombination av myndigheternas vaga ordval, tandlösa lagar – och att många inte ens bryr sig.

Torbjörn Selin är överlevnadsinstruktör, före detta yrkesmilitär och krisberedskapsexpert. Han håller inte med Björn Olsen.

– Generellt sett är det, om man vill få en målgrupp att följa en uppmaning, viktigt att förklara varför något ska göras. Det tycker jag att myndigheterna har gjort i det här fallet.

När han utbildar företag och kommuner i att kommunicera viktiga budskap till olika målgrupper förordar han ett enkelt språk utan alltför många facktermer.

– Man bör ha i bakhuvudet att det som sägs, men också det som inte sägs, utgör ett beslutsunderlag för den som lyssnar. Det är viktigt att mottagaren förstår vad som menas, och agerar därefter.

Men uppenbarligen har många inte agerat efter det som myndigheterna har sagt – och då kan man kanske lika gärna anta att de inte har förstått råden som att de medvetet trotsar dem. Och när det gäller begripligheten finns en stor grupp som åtminstone inledningsvis mer eller mindre ignorerades av myndigheterna: de minoritetsgrupper som inte är svensktalande.

Marina Ghersetti är lektor på institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet. Hon forskar om medier i krissituationer. Hon menar att man borde ha använt sig av lokala opinionsbildare för dessa grupper. Annars har hon märkt att allt fler har valt att gå direkt till myndigheternas hemsidor för att få information.

– Det kan ha flera orsaker. Dels har myndigheterna blivit duktigare på att kommunicera, dels har informationen blivit allt mer lättillgänglig och det har blivit enklare att hitta på hemsidorna.

Hon tycker också att myndigheterna, ju längre krisen har pågått, har blivit allt bättre på att kommunicera sitt budskap på presskonferenserna.

– Det märks att de har jobbat mycket med hur budskapet ska föras fram. Även om presskonferenserna är till för journalisterna har myndigheternas representanter vänt sig direkt till allmänheten.

Marina Ghersetti tycker att myndigheternas budskap har varit begripligt och att situationens allvar har framgått.

– Visst har vissa termer varit rena facktermer, men samtidigt har myndigheternas representanter varit oerhört tydliga. Rent språkligt är det ingen tvekan om att man har lyckats få ut sitt budskap.

Att få ut ett viktigt budskap till en så bred målgrupp som ”alla invånare i ett land” är en stor utmaning. Här finns ju alla kategorier – också de särskilt utsatta grupperna; de som behöver vara än mer försiktiga än gemene man.

– För att snabbt få ut ett viktigt budskap gäller det att först identifiera målgruppen. Därefter måste budskapet anpassas efter målgruppen. Men det är också nödvändigt att kolla att budskapet har nått fram ordentligt.

Här anser hon alltså att myndigheterna har brustit i kommunikationen med dem som inte talar svenska.

När ett budskap ska kommuniceras är det inte bara ord som används. Att själv vara ett gott exempel och att använda sig av kroppsspråket är också viktigt.

Men när statsminister Stefan Löfven talade till folket under den första presskonferensen var hans kroppsspråk allt annat än lugnande. Enligt Marina Ghersetti ville han signalera att Sverige stod inför en svår situation.

– Kroppsspråket spelar stor roll för hur ett budskap tas emot. När Stefan Löfven höll de första presskonferenserna underströk hans återhållsamma kroppsspråk stundens allvar. Då var hans syfte inte att lugna folket.