Leopold – skrev att och vållade rikstumult

Vid 1600-talets slut rådde kalabalik på stavningsfronten. Var och en skrev som det föll honom eller henne in, några fasta regler fanns inte. Inte ens inom en och samma text skrev man ett ord likadant alla gånger, tre fyra varianter var inte ovanligt.
Många var missnöjda med den ortografiska oredan, och debatten var intensiv under hela 1700-talet. De som drev frågan var främst olika vetenskapliga sällskap, ledande boktryckare och personer ur den intellektuella eliten. Från centralt håll kom inga klart uttalade normförslag förrän 1801 då Svenska Akademien lade fram sin Afhandling om svenska stafsättet. Mannen bakom verket var hovskalden och akademiledamoten Carl Gustaf Leopold.
Leopold föddes på Södermalm i Stockholm 1756, men flyttade redan samma år till Norr­köping där hans far, Carl Adam Leopold, hade fått anställning som kontrollör vid Stora Sjötullen. I familjen fanns också modern Märta Christina Hobel, en bror och två systrar.
Efter grundläggande studier i Norrköping, Söderköping och Linköping började Leopold 1773 läsa filosofi vid Uppsala universitet. Gans­ka snart gjorde han ett studieuppehåll och tog i stället anställning som informator hos den adliga familjen Douglas på Stjärntorp i Östergötland. Han trivdes bra och blev kvar i tre år. Med sig i bagaget från familjen Douglas hade Leopold kunskaper i att umgås i de fina salongerna och många nya bekantskaper, något som han hade stor nytta av senare i livet.
Efter ännu en tid i Uppsala styrde Leopold kosan mot Greifswald i de dåvarande svenska Östersjöprovinserna. Där tog han en magisterexamen i filosofi och blev också docent i lärdomshistoria. Efter en kort sejour som rådsbibliotekarie i Stralsund fick han 1784 tjänst vid Lidénska biblioteket i Uppsala.

Men jobbet var oavlönat och arvet efter fadern, som dog 1780, tog slut. Då skrev Leopold ett par brev som kom att förändra hans liv. Det ena var adresserat till skalden Johan Henric Kellgren, det andra till hovmannen och poeten Johan Gabriel Oxenstierna. Leopold beklagade sin situation och bad sina författarkolleger att lägga ett gott ord för honom i de rätta kretsarna.
Det var ett lyckat drag även om Leopold förmodligen var omedveten om det. Kellgren och Oxenstierna var nämligen trötta på att ständigt förse sin regent, Gustav III, med nya texter. Kungen var en mycket produktiv dramatiker men det fanns ett problem – han kunde varken skriva vers eller rimma särskilt bra och behövde någon som assisterade honom. I det här läget såg Kellgren och Oxenstierna en chans att bli kvitt en del av bördan. De ordnade så att Leopold presenterades för kungen, som genast anställde honom som sekreterare.
I april 1786 instiftade Gustav III Svenska Akademien och skrev i stadgarna att den skulle utarbeta en svensk ordbok och en grammatik. Redan vid första sammankomsten diskuterades också stavningskaoset och behovet av ett regelverk.
Leopold fanns inte med bland de allra första tretton ledamöterna, men redan i juni 1786 blev han invald på stol nummer 16, som han sedan innehade i hela 43 år.
Det var han som fick i uppdrag av Akademien att ta fram nya regler, och resultatet av hans arbete lade grunden till vår moderna svenska stavning.

Det leopold ägnade störst möda åt i sin avhandling var att reda ut reglerna för dubbeltecknad konsonant. Tack vare honom skriver vi att, upp och till och inte at, up och til. Han gick även på djupet med valet mellan o och å respektive e och ä.
I sitt arbete presenterade han tydliga regler som bekräftade det rådande bruket, och det var inte särskilt kontroversiellt. Det som väckte störst uppmärksamhet var i stället det avsnitt som handlade om stavningen av främmande ord. Leopolds och Akademiens inställning var mycket radikal på den här punkten. De förespråkade en kraftig försvenskning.
Bland annat föreslog Leopold att k skulle ersätta c när uttalet var /k/, ch skulle skrivas sch i slutet av ord och franska vokalkombinationer som ai, ou, ieu och oeu ersättas med ä eller e, u, öj och ö.
Vidare ville han stryka e i slutet av franska ord och skriva el och er i stället för le och re. S skulle ersätta z i mitten och slutet av ord och ch, ph och th förenklas till k, f och t.

Bakom leopolds förslag låg hans uppfattning att vissa lånord hade blivit så inlemmade i det svenska språket att man varken kunde vara utan dem eller ersätta dem med nybildade ord. Vad man behövde göra var att bestämma sig för att antingen stava dem på svenskt sätt eller behålla den främmande stavningen. Att ersätta c med k skulle beröra många ord och stred mot det allmänna bruket. Men Leopold var ändå för en förändring. Ett av hans argument var att romarna på sin tid inte ansåg det olärt att ersätta det grekiska k med sitt eget c.
Fransmän och tyskar hade anpassat inlånade ord till inhemsk stavning utan problem, menade han vidare. Svenskan däremot var ”ett brok-verk af inhemska och främmande ord, åtskilda för ögat genom olika stafnings-sätt”, skrev han.
Debatten blev lång och upprörd och handlade framför allt om förslaget att ersätta c med k. Till och med Gustav IV Adolf, som först var positiv, gav sig in i diskussionen – någon hade tydligen fått honom att tro att bokstaven c skulle försvinna helt och hållet från svenskan. Kungen förfasade sig över att namnet Stenbock skulle skrivas Stenbok enligt Akademiens nya regler, och att det skulle heta ABD-bok i stället för ABC-bok. Leopold själv kallade detta för ”det ortografiska rikstumultet”.
Han misstänkte att motståndet egentligen inte handlade så mycket om omsorgen om språkets renhet utan om ren fåfänga och snobberi. Många tyckte inte det var fint och ädelt nog att skriva försvenskat, då de kunde tas för mindre bildade och okunniga om ”ordens rätta fransyska stafning”.
Trots den hätska debatten gjorde Leopolds stavning succé så småningom, även om han själv aldrig fick uppleva det.
Till sin avhandling bifogade Leopold en lista med 1 417 främmande ord och föreskrev hur de skulle stavas. Lillemor Santesson visar i en undersökning att 1 232 av dem finns kvar i samma form i den tolfte upplagan av Svenska Akademiens ordlista, som kom 1998. 1 087 av dem dessutom med samma stavning, det vill säga 88 procent.

I två fall var Leopold försiktig: inlånade franska ord med ng och med y. I dessa fall ville han avvakta och se vad skriften skulle göra med uttalet. I ett övergångsskede förespråkade han en stavning som kunde leda till ett svenskt uttal framför en stavning som styrdes av det franska uttalet. Om det visade sig att det främmande uttalet levde kvar fick man ändra stavningen senare, menade han.
Leopolds förhoppningar om att u-uttal skulle ersätta y-uttal (på grund av att orden stavades med u) kom rejält på skam. De allra flesta av orden stavas nu med y, till exempel frisyr, blessyr, nyans och kostym. I de fall Leopold avvaktade med ng-stavning är den nu genomförd, till exempel i balkong och medal­jong. Det som vållade mest protester på Leopolds tid – utbytet av c mot k – slog dock igenom till hundra procent.
I nio fall av tio har vi alltså kvar Leopolds stavning än i dag. En sannolik förklaring är att många av Leopolds förslag var väl etablerade redan innan han lade fram dem.
I och med att de nya reglerna också tog hänsyn till det rådande, försvenskade uttalet accepterades de snabbt av allmänheten. Dessutom fick de stor spridning genom Carl Jonas Love Almqvists rättstavningslära, som trycktes i 19 upplagor under perioden 1829–81 och användes flitigt i de svenska skolorna.

År 1809 blev Leopold adlad af Leopold och samma år blev han ledamot i den kommitté som skulle utarbeta en ny tryckfrihetsförordning. Han var också ledamot i Vitterhetsakademien, Vetenskaps­akademien och Musikaliska Akademien.
Leopold var sedan 1790 gift med Sara Petronella Fehman, som sannolikt var utomäktenskaplig dotter till kung Fredrik V av Danmark. Hösten 1819 drabbades både Leopold och hans hustru av en febersjukdom. Efter det försämrades Leopolds syn kraftigt och efter några år var han helt blind. Carl Gustaf af Leopold dog i november 1829, bara några månader efter hustrun. De ligger i en gemensam grav på Klara kyrkogård i Stockholm.