India eller Bharat?

När Indien bjöd in delegater som närvarade på G20-mötet i september 2023 till middag med Droupadi Murmu, ”the president of Bharat”, i stället för ”the president of India”, kan det för övriga ­världen ha sett ut som ett ­enkelt fall av postkolonial kursändring. Ordet India, ­’Indien’, är ju en exonym – ett geografiskt namn som ­myntats av utomstående. I det här fallet kom namnet från britterna som styrde från 1858 till 1947, en våldsam period av kolonialism som senare ­kommit att kallas the British Raj, ’Brittiska Indien’.
Bharat är däremot ordet för Indien på hindi, landets i särklass mest talade språk. Ihop med engelska är hindi ett av två språk som används i den indiska konstitutionen som också finns på båda språken.
Bharat kan därför framstå som en välmotiverad och okontroversiell ersättare av en benämning som för länge sedan skapades av utomstående – något som liknar hur Eswatini, Zimbabwe och Burkina Faso ändrade sina länders namn från koloniala benämningarna Swaziland, Rhodesia och Övre Volta.
Men användningen av Bharat har skapat protester från den politiska oppositionen – i form av vissa muslimer och konservativa hinduer i söder – vilket återspeglar aktuella spänningar mellan språk, ­religion och politik i Indien.
I min bok Languages in the world – how history, culture and politics shape language, som jag skrivit ihop med lingvist­kollegan Julie Tetel Andresen, diskuterar vi Indiens språkhistoria och språkpolitik.

Hindi är det mest talade språket i Indien men användningen är koncentrerad till en del av landet som språkvetare kallar hindubältet, en jättelik region i norra, centrala och östra Indien där hindi är offi­ciellt eller första språk.
Omkring år 1500 f.Kr. började en grupp från Centralasien – känd som indo­arier – flytta och bosätta sig i det som nu är norra Indien. Dessa talade ett språk som så småningom skulle utvecklas till sanskrit. När grupper av dessa talare skildes från varandra och spred ut sig över norra Indien så förändrades deras sanskrit med tiden till att bli mer särpräglad. Majoriteten av språken som talas i norra Indien i dag – hindi, punjabi, bengali, gujarati och många andra – har sitt ursprung i den här historien.

Men arierna var inte den första gruppen som bodde på den indiska halvön. En annan grupp, draviderna, bodde redan i regionen vid tiden för ariernas migration. Dessa kan ha varit ursprungliga ­invånare i civilisationen vid Indusdalen i norra Indien. ­Genom år­tusendena migre­rade draviderna till den södra delen av halvön medan ­arierna bredde ut sig i norr.
I dag uppgår antalet dravider till omkring 250 miljoner människor. Dravidiska språk, som tamil, telugu och malay­alam, har ingen historisk relation och knappt några ling­vistiska likheter med indo­ariska språk i norr.

När tiden som brittisk ­koloni slutade 1947 hade engelska blivit ­etablerat som elitens språk som användes inom utbildning och förvaltning. I takt med att den nya nationen Indien formades argu­menterade Mahatma Gandhi för ett enda indiskt språk som skulle ena olika regioner. I många års tid förespråkade han hindi som redan talades i stor utsträckning i norr.
Men efter självständigheten växte motståndet mot hindi i södern där dravidiska språk talades och där engelska föredrogs som lingua franca, gemensamt språk. För tamiler och andra dravidiska ­grupper förknippades hindi med brahminkasten som många ansåg marginaliserade dravidiska språk och kultur.

För många människor i söder kom hindi att betraktas som ett språk lika främmande som engelska. För att för­hindra ytterligare spänningar stödde Jawaharlal Nehru, ­Indiens första premiär­minister, i den första konstitutionen som antogs 1950 fortsatt användning av engelska inom statsförvaltningen under en begränsad tid.
I söder fortsatte ändå våldet i åratal mot vad som sågs som orättvist främjande av hindi. Det avtog först när Indira Gandhi – Jawaharlal ­Nehrus dotter och Indiens tredje premiärminister – tryckte på för att klassa engelska jämte hindi som ett officiellt språk i konstitutionen. I dag har 22 officiella språk erkänts i ­Indiens konstitution.
Delningen av Indien 1947 – som sammanföll med upplösningen av perioden som Brittiska Indien – ledde till skapandet av Pakistan som bildades för att samla majoriteten av muslimska ­regioner från kolonialstaten. Det självständiga Indien ­skapades för att samla majoriteten av icke-muslimska regioner.

I dag är ungefär 97 procent av Pakistans befolkning muslimer. I Indien utgör hinduer cirka 80 procent av befolkningen medan muslimer utgör omkring 14 procent – mer än 200 miljoner människor. Det är här dagens inrikespolitik kommer in i bilden.
Hindutva är en form av höger­extrem hindunationa­lism som dök upp under 1900-talet som en reaktion på det koloniala styret men som samlade sitt största stöd under ledning av premiärminister Narendra Modi och hans BJP, Bharatiya janata party, ’Indiska folkpartiet’.
Hindunationalism som politisk ideologi måste hållas isär från religionen ­hinduism. Som ideologi strävar den efter att främja hinduisk över­höghet och anses ofta som anti­muslimsk.
En sådan politisk strävan är upphöjandet av hindi som ­Indiens enda ­officiella språk. När Amit Shah, inrikes­minister och BJP-politiker, 2022 ­talade inför parlamentets språkkommitté uttryckte han detta mål så här: ”När medborgare i olika ­delstater som talar olika språk kommuni­cerar med varandra ska det vara på Indiens språk.” För Amit Shah var ”Indiens språk” och hindi samma sak.

Muslimer i Indien talar språken som finns i deras samhällen – bland annat hindi – på samma sätt som hinduer, sikher, jainister och kristna. Men att göra hindi till nationalspråk kan ses som en del av ett större politiskt ­projekt som kan beskrivas som antimuslimskt. Det är därför oppositionen är emot att använda Bharat även om många muslimer själva talar hindi.
Den här politiken blir än tydligare mot bakgrund av BJP:s försök att begränsa användningen av urdu – ett språk med hög grad av ömse­sidig begriplighet med hindi – i det offentliga ­rummet i Indien. Även om urdu och hindi är anmärkningsvärt lika så får deras skillnader en överdimensionerad religiös och nationell betydelse.

Medan hindi skrivs med devanagari, en skrift som har starka kulturella band till hinduism, skrivs urdu med arabisk-persisk skrift, som har starka band till islam. När hindi förlitar sig på sanskrit för nya ord förlitar sig urdu på persiska och arabiska – vilket åter förstärker ­associationerna till islam. Och medan hindi dominerar i Indien är urdu ­officiellt språk i Pakistan jämte engelska.

Därför kan förekomsten av Bharat i officiell statlig korre­spondens riva upp gamla sår för muslimer – och även för konservativa hinduer i södern som talar dravidiska språk men som i andra fall kanske stödjer Narendra Modi och BJP.
Även om ett officiellt namnbyte i den allra ­närmaste framtiden är osannolikt så kommer Bharat troligen att fortsätta fungera som ett stridsrop för högernationa­lister. För dessa är Jawaharlal Nehrus och Indira Gandhis försonande språk­politik historia.

Phillip M. Carter är professor i lingvistik vid Florida inter­national university, USA.

Artikeln är tidigare publicerad i The Conversation.
Översättning: Anders Svensson