Hen hjälpte henne

Vi möttes senast 2007, inför artikeln om ordet hen, som jag skrev här i Språktidningen. Då hade Anne Uhrgård ett blandat könsuttryck i sitt sätt att tala, klä sig och röra sig.

Anne, på den tiden Anders, började sin resa i mitten av 1990-talet. Det var då hon bestämde sig för att kasta loss från den manliga identitet som hade skavt så länge. Nu, tjugo år senare, har hon, som hon själv uttrycker det, ”hoppat i land igen, fast på andra sidan”.

Processen har varit lång, eftertänksam och bitvis jobbig. Men att det har uppstått ett ord som ger uttryck åt könsidentiteter mellan – och bortom – man och kvinna, har gjort den lite lättare, menar Anne Uhrgård.

– Det gjorde att det fanns ett ord som jag kunde använda för mig. Jag har nog alltid varit lite mittemellan – varken eller, eller både och.

Ordet hen har tagit rejäla kliv under de tio år som gått sedan artikeln i Språktidningen. Hen var då ett alternativt och omdiskuterat ord i periferin, men nu har det fått en given plats i det vardagliga språket. I svensk press har användningen av hen mer än hundrafaldigats under de senaste tio åren.

– Hen har gått från att vara en het potatis till att bli en ljummen bulle, konstaterar Karin Milles, som forskar om feministisk språkaktivism och som har följt ordet hens utveckling.

Exakt hur och när hen tog sina första trevande steg in i svenskan är svårt att säga. Ett tidigt exempel är i alla fall från 1966, då språkvetaren Rolf Dunås lyfte fram ordet i en språkspalt i Upsala Nya Tidning. Han menade att det var ett praktiskt sätt att slippa skriva han eller hon då könstillhörigheten är okänd eller oväsentlig, och hänvisade till finskans könsneutrala pronomen hän.

Därefter verkar ordet ha levt en relativt undanskymd tillvaro, fram till åren kring millennieskiftet. Då började det sprida sig i hbtq-kretsar, som ett användbart pronomen för personer som inte känner sig hemma i könsuppdelningen man och kvinna.

I slutet av 2011 gavs Kivi och Monsterhund ut, en barnbok där huvudpersonen genomgående omnämns hen. Det blev startskottet för en intensiv mediedebatt.

De som argumenterade för hen lyfte fram två aspekter. Dels betydelsen av att alla har tillgång till ett pronomen som de känner sig bekväma med, dels ordets användbarhet i situationer där man vill referera till en tredje person där könet är okänt, irrelevant eller önskvärt att dölja.

Andra var kritiska. Bland motargumenten fanns att ordet var överflödigt och att det hela bara var en fånig symbolfråga som inte skulle bidra till ökad jämlikhet.

Vissa hävdade att ett könsneutralt pronomen skulle kunna göra barn osäkra på sin könsidentitet.

– Hela debatten var ganska förvirrad. Bland motståndarna fanns de som trodde att man ville ta bort hon och han och bara använda hen. Det provocerade förstås – man vill inte att någon annan ska bestämma vilket pronomen man själv ska omnämnas med, eller hur man ska prata och skriva, säger Karin Milles.

När debatten svallade som mest tolkades det lätt som ett politiskt ställningstagande att använda ordet, vare sig det var skribentens intention eller ej. Det gjorde att många förhöll sig avvaktande, enligt Karin Milles.

– Hen stack ut och glödde på sidorna, man kunde knappt använda det i en text för då såg folk bara hen.

Samtidigt bidrog debatten onekligen till att ordet blev mer känt. Karin Milles konstaterar att det på senare år har börjat dyka upp i allt fler vardagliga sammanhang: i reklam, dagstidningar och på myndigheters webbplatser.

Sedan 2015 finns hen även med i Svenska Akademiens ordlista.

– Det tror jag har stor betydelse – det ger legitimitet och gör att folk upplever att det är ett ord som ’finns’, säger Karin Milles.

Anne Uhrgård menar att det har varit betydelsefullt att hen kan användas på två sätt, både som pronomen för en specifik person och i situationer där könet är okänt eller irrelevant.

– Det är jätteviktigt. Om det bara hade varit kopplat till transpersoner tror jag att det hade kunnat bli ett utpekande och nedsättande ord.

När vi träffades 2007 resonerade Anne Uhrgård om språkets betydelse för vad som är möjligt att tänka. Om ordet hen skulle få fäste förutspådde hon att det skulle kunna bidra till att luckra upp det tudelade sättet att se på kön. ”Jag tror det skulle hjälpa människor förstå att en person inte måste ha antingen det ena eller andra könet”, sa hon.

Vad tänker hon om detta i dag? Har det blivit så?

– Jo, det tycker jag. Det har gått hand i hand med att transpersoners situation har uppmärksammats, bland annat i film och på tv. Jag upplever att det har blivit en ökad acceptans för transpersoner.

Samtidigt betonar hon att alla transpersoner inte vill bli kallade för hen. För en del kan det tvärtom vara viktigt att få bli kallad antingen han eller hon. Det centrala är rätten att själv få definiera sin identitet och att bli respekterad för det.

– Om man kämpar för en ny könsidentitet så vill man ju ha den hela vägen.

Anne Uhrgård tror och hoppas att hen är här för att stanna. Det gör Karin Milles också.

– Hen har gett ett fantastiskt bidrag till svenska språket, genom att skapa en valmöjlighet som inte fanns tidigare. Jag kan inte tänka mig att det skulle försvinna, säger hon.

Fatima Grönblad är frilansjournalist.