Förbjud inte horungarna

I våras röstades en resolution igenom i staden New York. Ordet nigger förbjöds. Det är visserligen enbart en symbollag - man kan inte bli straffad för att man säger "n-ordet" - men stadsrådet Leroy Comrie i stadsdelen Queens hade fått nog av att folk använde ordet i tid och otid. Det hade blivit för vardagligt.

I Sverige har det aldrig varit förbjudet att använda ord, vare sig symboliskt eller konkret. Polisen har inte kunnat haffa någon som sagt svartskalle. Inte heller har en skolelev som kallat sin klasskamrat hora riskerat att åka fast.

Däremot har man länge kunnat straffas för saker man åstadkommer med ord. Du kan till exempel bli dömd till böter eller fängelse om det du säger, eller skriver, uppfattas som ett hot, en kränkning eller ett uttryck för missaktning för en viss folkgrupp. Men ibland höjs ändå röster om att själva orden borde förbjudas.

En kommunpolitiker i Ljusdal skapade i vintras debatt när hon ville att det skulle bli förbjudet att rikta "fula ord" mot en annan människa. Hon menade att de fula orden kunde ge mentala blåmärken, och att det gjorde ont i själen att höra dem.

Rickard jonsson är forskare på Lärarhögskolan och Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer. Han tycker att försöken att förbjuda vissa ord är lite komiska.

- Orden är ju redan förbjudna. Det är därför de får sin laddning. Ett formellt förbud hjälper bara till att återskapa och öka ordens laddning.

Förbudet blir ett effektivt sätt att hälla bensin på brasan. Invånarna i Queens i New York säger nigger lika mycket nu som de gjorde innan resolutionen röstades igenom i våras. Kanske mer. Har det inte till och med blivit lite roligare att säga nigger? Den svarta befolkningen har kämpat med att ta ordet ifrån den förtryckande makten och bryta udden av dess nedsättande innebörd. Nu får de göra samma sak en gång till.

Ordförbud är dömda att misslyckas också på grund av frågans tydliga makt- och klassaspekt. De som använder de förbjudna orden beskrivs indirekt som dåliga människor. Det betyder att de som inte använder orden måste vara goda människor. Förbudet - och att tala nedsättande om andras språkbruk - skapar klyftor, vilket ofta leder till uppror från dem som känner sig nedtryckta.

- I Sverige, där vi ska vara moderna och jämställda, blir det här en paradox, säger Rickard Jonsson.

- Vi tycker att vårt svenska samhälle är ett föredöme och att vår språknorm borde vårdas. Men vi är försiktiga med att uttala den åsikten, för samtidigt anser vi ju att alla sorters språk och kulturer är lika bra och ska få existera sida vid sida. Det är två oförenliga ståndpunkter.

I sin avhandling Blatte betyder kompis visar Rickard Jonsson hur man med ord kan åstadkomma vitt skilda saker (se också sidan 74). Under ett år har han följt några killar i en högstadieskola i en förort till Stockholm. Han uppmärksammar att killarna utnyttjar språket för att forma en manlig samhörighet. För att göra det används ofta "förbjudna" ord.

"Vissa ord kan man inte säga och andra ord förstår inte lärarna. Det värsta ordet man kan säga är horunge. Men även de grövsta orden blir mer oskyldiga om man säger dem till en kamrat", förklarar en av killarna i Rickard Jonssons studie.

Rickard Jonsson tolkar regeln som att man inte menar något illa om man använder de fula orden för att tala med sina vänner. Man bryter mot en regel som alla känner till, och på så sätt visar man att man hör ihop; orden är menade som skämt och blir nästan kärleksförklaringar. Det gäller också de ord som i andra sammanhang skulle uppfattas som grovt rasistiska eller som rena skällsord, som jävla arab­fitta, blatte eller till och med horunge.

När en lärare är närvarande gäller förstås andra regler, eller snarare samma regler fast vinklade på ett annat sätt. Läraren hör orden, blir troligen upprörd över bruket och försöker förhindra det. Eleverna vet mycket väl vilket språk som är klassrummets. Om de skulle vilja så skulle de kunna använda det tillåtna språket och betraktas som duktiga elever.

De väljer motsatsen, det förbjudna. Varför? Delvis är det för att trotsa en gemenskap som de inte tycker sig tillhöra: den goda, duktiga, svenska. Delvis för att uppfylla ett slags förväntan. De kallas invandrarkillar, och man vet ju hur sådana pratar. "Det förbjudna språket behövs för att skapa en norm", skriver Rickard Jonsson.

Men är det verkligen rätt att alla ord ska få finnas i alla sammanhang? Orden kan såra genom sin blotta existens. De utgör ett verkligt problem för till exempel föräldrar, lärare och andra som vill markera gränser. Vad ska man göra för att ord ska brukas med omsorg om individen?

- Det är en oerhört svår fråga, säger Rickard Jonsson. Jag har inget färdigt svar. Lyhördhet och respekt, i alla riktningar, är säkerligen en del av lösningen.

Maria Arnstad är lingvist och redaktionsassistent på Språktidningen.