Därför står! svenskar så mycket

Om någon duschar, skulle du då säga att vederbörande är i duschen, eller låter det bättre att säga att vederbörande står i duschen? Om man kör eller åker bil, är man då i bilen eller sitter man i bilen? Och om man sover, är man då i sängen, eller ligger man i sängen?

Alla varianterna fungerar så klart, men i svenskan visar det sig ändå att stå, sitta och ligga ofta används i stället för vara i dessa situationer. För det mesta står man i en dusch, sitter i en bil, ligger i en säng. Men många andra språk väljer hellre vara i dessa fall.

Vi bär ju omkring på en kropp när vi gör saker i livet – och det medför förstås att vi gör dessa saker i olika kroppspositioner. Ofta intar vi en ”typisk” kroppsposition, och att använda verben sitta, stå och ligga – som vi här kan kalla positionsverb – är ett förhållandevis vanligt sätt i svenskan att ange vilken kroppsposition som gäller.

Men verbet kan också användas för att berätta på vilken plats någon befinner sig: i duschen, i bilen, i sängen … Det kan också ange att någon eller något utövar tryck mot en ”kontaktyta.

Positionsverben är rätt karakteristiska för svenskan; de hör bland annat till svenskans vanligaste verb. Främst tänker vi oss kanske att det är varelser som sitter, står och ligger, men det behöver inte vara så: nyckeln kan till exempel sitta i låset, maten stå på bordet, den tappade nappen ligga på golvet och så vidare.

Det som styr användningen är i stället om det omtalade befinner sig i vertikalt eller horisontellt läge, och vad personen eller föremålet har för relation till kontaktytan, till exempel golvet eller marken.

Verbvalet medför också andra skillnader. Sittande kan till exempel vara associerat med att vara fixerad eller att befinna sig i en hyggligt bekväm position. Det är kanske inte lika bekvämt att stå, men ståendet kan å andra sidan associeras med utövande av makt. Liggande, slutligen, förknippas ofta med vila eller sjukdom.

Positionsverb används bland annat i germanska språk, men inte alltid på samma sätt. En bil som står i ett garage kan på engelska även ’sitta’ i garaget, om den till exempel är avställd: my old car is sitting in the garage. I detta fall betonar svenskan sällan specifikt skillnaden mellan ’aktiv, använd’ och ’inaktiv, oanvänd’ med enbart ett positionsverb. I stället snävar man oftast in betydelsen av verbet, exempelvis med ordet bara, som i bilen bara står. I andra fall kan svenskan använda mer generella uttryck än andra språk, som att det finns eller är vatten i flaskan, medan vattnet i nederländska även kan ’sitta’ i flaskan: er zit water in de fles.

Det förekommer förstås att positionsverb används när man vill betona att positionen i sig är det viktigaste i sammanhanget. Ett exempel är när ett barn precis utvecklat förmågan att stå. Då utropar man kanske Hon står! eller – tillsammans med ett adverbial som anger riktning – Hon står upp!

Annars kombineras verben stå, sitta och ligga gärna med adverbial som anger befintlighet, som ligga i sängen. Gissningsvis är det normalt inte själva liggandet som är intressant här (kanske just för att det är en förväntad position i en säng), utan att någon befinner sig på en viss plats, nämligen i sängen. Någon frågar: Var är han? och svaret blir: Han ligger i sängen (med betoning på sängen). I de flesta sammanhang skulle exemplet även innebära att vederbörande vilar, sover eller något annat man kan associera med sängläge.

Det finns dessutom en annan konstruktion som är lite speciell för svenskan. Förutom att man säger han äter är det vanligt att höra ett uttryck som han sitter och äter. Den här typen av konstruktion med positionsverb + och + verb kallas pseudosamordning, det vill säga ’falsk samordning’.

En samordning, till att börja med, är bland annat när två ord, satser eller meningar sätts samman med hjälp av ordet och, som i äter och dricker.

Det som är pseudo-, det vill säga ’falskt’, med pseudosamordningarna är att de inte alltid beter sig som andra, egentliga, samordningar av verb. Det är till exempel skillnad mellan att säga jag läser och kollar på film, som innehåller en ”egentlig” samordning, och att säga jag sitter och kollar på film, som innehåller en pseudosamordning. Den första samordningen betecknar två separata handlingar, dels ’läsa’, dels ’kolla på film’, medan den andra betecknar två handlingar som går in i varandra. Det handlar mindre om att dels ’sitta’, dels ’kolla på film’, än om att ’kolla på film sittande’. I pseudosamordningar som jag sitter och kollar på film uttrycker det första verbet – sitta – en ganska osjälvständig handling.

I andra språk är samordningar som han sitter och äter – alltså med positionsverb – ovanliga. På engelska säger man till exempel sällan he sits and eats, utan snarare he is eating, när man vill betona att någon är sysselsatt en längre stund med att äta (och troligen inte vill bli störd).

Att svensktalande är så förtjusta i pseudosamordningar med positionsverb har kopplats till att man gärna använder positionsverb generellt. Men pseudosamordningarna hörs också i svenskans nära släktingar, som norska, danska, färöiska och i viss utsträckning isländska. Men de finns också i bulgariska, som är ett slaviskt språk.

Pseudosamordningar uppvisar en rad grammatiska egenheter. Det går till exempel bra att kasta om verben i en egentlig samordning, men inte i en pseudosamordning: jag sitter och kollar på den där filmen är det inget konstigt med, medan jag kollar på den där filmen och sitter kan göra ont i språkörat.

Ett annat utmärkande drag är att pseudosamordningarna tillåter olika meningsbyggnader. Det går bra att säga Jag har suttit och kollat på den här filmen, och det går även bra att flytta frasen den här filmen till början av meningen, så att det blir Den här filmen har jag suttit och kollat på. Det beror på att suttit och kollat på är en pseudosamordning. Däremot är det inte grammatiskt att på samma sätt göra om meningen Jag har läst och kollat på den här filmen till Den här filmen har jag läst och kollat på. Och det beror på att läst och kollat på är en egentlig samordning.

Så, hur ska man då lära någon som inte har svenska som förstaspråk hur man använder pseudosamordningar med sitta, stå och ligga? I många fall är det enkelt: betecknar meningen en handling som genomförs av människor och andra djur som kan sitta, stå och ligga? Då är det normalt bara att betrakta kroppspositionen och välja det positionsverb som närmast beskriver positionen. Om hundens ben är utsträckta, samtliga trampdynor har kontakt med underlaget och samma hund samtidigt skäller? Ja, då står hunden och skäller. Om Love har den största ytan av sin kropp vilande mot underlaget och samtidigt läser – ja, då ligger Love och läser.

Sedan finns det så klart en hake med allt detta. Många gånger använder vi ju inte pseudosamordningar med positionsverb alls, utan helt vanliga, enkla verb som i hunden skäller och Love läser. När man ska använda det ena och när man ska använda det andra?

Det finns – dessvärre – ingen definitiv gräns mellan när det enkla verbet ”ska” användas och när det är bättre med en pseudosamordning. Däremot finns vissa skillnader i betydelse mellan det ena och det andra. Bland annat har en pseudosamordning med positionsverb ofta en betydelse av att handlingen – aktionen – har viss utsträckning i tiden. Om man beskriver att någon eller något till exempel sitter, så är det ofta för att personen eller föremålet gör det en längre stund, utan att ändra position. Det är samma sak med verben stå och ligga. Dessa verb har också en betydelse av att någon eller något är ’mitt i positionen, här och nu’. Betrakta till exempel en mening med enkelt verb, när läraren kom in i klassrummet gjorde eleverna läxan, som antingen kan betyda att eleverna redan var i färd med att göra läxan när läraren kom in i klassrummet, eller att eleverna började göra läxan först när läraren kom in i klassrummet. Motsvarande mening med pseudosamordning – när läraren kom in i klassrummet satt eleverna och gjorde läxan – resulterar i stort sett i endast en betydelse: att eleverna redan var i färd med att göra läxan när läraren kom in i klassrummet.

Det går däremot inte riktigt att använda pseudosamordningar med sitta, stå och ligga om man till exempel vill beskriva en handling som inte innefattar här och nu. Om någon frågar vad Love gör för tillfället, så kan man tänka sig ett svar med enkelt verb, som i Love skriver en roman, men nu är han i affären. Det blir däremot lite konstigt att svara: Love sitter och skriver en roman, men nu är han i affären. Författandet i sin helhet utförs inte här och nu, eftersom Love uttryckligen kan befinna sig i affären.

På liknande sätt känns det troligtvis mer okej att säga att Love sitter och pluggar till tentan i morgon än att säga att Love sitter och pluggar till psykolog. Den senare aktionen tar ju dels ett antal år, dels kräver den att man avbryter plugget emellanåt för att sova, äta och annat.

Något annat som gör valet av pseudosamordning svårt är att konstruktionen inte nödvändigtvis främst har betydelse av ’här och nu’. En pseudosamordning som stå och säga innebär kanske framför allt att man blir överraskad, i vissa fall kanske också lite förargad. Om chefen på personalmötet meddelar att bara min kollega, men inte jag, ska få löneförhöjning, trots att jag är den som varit flitigast under året, så är en pseudosamordning på sin plats: chefen stod och sa att bara min kollega skulle få löneförhöjning.

Inte nog med detta, det finns ytterligare knepigheter för dem som ska lära sig svenska. Det är inte bara svårt att välja mellan det enkla verbet och en pseudosamordning, det är heller inte uppenbart vilket av verben sitta, stå och ligga man ska välja när man väl har bestämt sig för pseudosamordningen. Normalt sitter man ju och kör en bil. Det vill säga man sitter stilla i förhållande till bilen, som rör sig. Men om man använder bilen för att pendla mellan två platser, kan man också säga att man ligger och pendlar, till exempel mellan Stockholm och Göteborg. Men det är knappast så att den som sitter intar liggande position bara för att fordonet är i rörelse, utan det torde snarare vara så att det är fordonets horisontella rörelse mot vägen som bidrar till att ligga används här.

Likartat är det med exempel som jag ligger och kör i vänsterfilen, som man använder om trafiken flyter på som den ska. Men om man till exempel blir stillastående i en bilkö, ligger man då fortfarande, eller sitter man i bilkö och gör vad man nu gör i en bilkö? Notera också att pseudosamordningen här kan få juridiska konsekvenser: det är på motorväg med minst två körfält per körbana normalt bara okej att köra i vänster körfält (i syfte att köra om), medan det normalt inte är okej att ligga och köra i vänster körfält (alltså att mer stadigvarande framföra fordonet där).

Det finns fler kriterier för hur man vanligen väljer bland de olika positionsverben i en pseudosamordning. Det verkar som om valet ofta faller på det verb som betecknar den kroppsposition som man typiskt intar när man gör någonting. I ett diskussionsforum på nätet anklagar till exempel en person en annan för att sitta och vara ett troll, utan att skribenten nödvändigtvis har koll på om den andra verkligen sitter. De verkar inte känna varandra. Men det typiska är att man sitter framför en dator eller liknande maskin (även om man ju också kan både stå och ligga).

Den faktiska kroppsliga positionen verkar inte heller nödvändigtvis styra valet av positionsverb ens om man kan se om personen sitter, står eller ligger. Detta blir uppenbart när man tittar på tal och debatter av olika slag. Vid en paneldebatt i Almedalen 2015 noterade jag till exempel att moderatorn sa att hon sitter och funderar på olika saker, trots att hon klart och tydligt stod upp när hon sa det. Jag såg också en studiodebatt med två tydligt sittande debattdeltagare, där den ena debattören anklagade den andra för att stå och ljuga.

Den som vill positionera sig i fråga om verbval och samordningar, måste alltså fundera ett tag först – oavsett om man gör det sittande, stående eller liggande.

Kristian Blensenius är forskare i nordiska språk vid Göteborgs universitet.