Barbara Voors – Lång väntan på islossning

De tre fyra första kapitlen är ett helvete.
– Jag har ont i magen, jag ringer hem och säger att det är den värsta skit jag någonsin skrivit, berättar Barbara Voors.
Ofta reser hon bort för att få ro att skriva, men också för att inte utsätta familjen för sina skrivvåndor. Men efter en månad börjar den värsta våndan släppa, och när en tredjedel är skrivet börjar hon tycka att det ändå inte är så illa.
Ett kapitel i taget skriver hon, oavsett hur lång tid det tar, men oftast tar det inte längre tid än en förmiddag.
– Jag är en otålig person, säger hon.

Boken skrivs snabbt från början till slut. Barbara Voors läser aldrig om när hon skriver den första versionen. Det första utkastet skrivs för hand. Det är ett arbetssätt som hon började med när hon skrev sin första roman, för nästan tjugo år sedan. Hon har helt enkelt bara fortsatt med det.
Även idén till en bok kommer snabbt.
– Det är som om någon slänger ut några kort på bordet. Plötsligt ligger det på plats: anslaget.
Men sedan börjar en lång process av tanke­arbete, eftersökningar, långa promenader och ändlösa mängder kaffe. När bokens ton och tema väl har klarnat börjar Barbara Voors läsa skön­litterära böcker och faktaböcker på temat.
– Jag gräver också rätt mycket i mig själv, för jag måste till viss del förstå mig själv för att kunna förstå andra människor. Jag behöver ta reda på vad som händer med bokens karaktärer, säger hon.
Det är en utmattande period, där hon modellerar fram bokens karaktärer genom att ställa frågor.
– Jag frågar mig till exempel vem Iris, en av huvudpersonerna i Islossning, egentligen är. Jag skriver ner hennes liv, hur hon reagerar och hennes bra och dåliga sidor. För mig handlar det om att hitta karaktärernas dolda sidor och sedan låta dem snudda vid sitt undermedvetna, för att detta långsamt ska komma upp till ytan.

För att ha en kompass under arbetet ritar
Barbara Voors upp en tidsaxel för karaktärerna och historien. Planeringstiden, som hon kallar det, tar ungefär ett år, och när hon till slut har en tjock packe med handskrivna anteckningar är det dags att börja skriva boken. Det, säger hon med eftertryck, är den absolut värsta tiden och det är då hon väljer att resa bort.
Redigeringen och omskrivningarna börjar först när hon renskriver boken i datorn. Då försvinner mycket. Tidigare fick ingen läsa den första versionen. När hon lämnade manus till förläggaren var det i princip färdigt.
Men det blev annorlunda med Islossning. Med den boken ville hon pröva hur det var att be om råd i ett tidigt skede och att inte vara så ensam i skrivprocessen.
– Jag bad både min förläggare och min redaktör att lägga sig i ordentligt i den första versionen, och de hade väldigt många synpunkter.
– Det var jobbigt, men de var helt fantastiska. De var räddningen.
Barbara Voors säger att hon skrev om texten ungefär femtio gånger:
– Det var som att sticka en tröja samtidigt som jag repade upp den.
Den första tiden av omskrivningar kantades av tvivel på förmågan att skriva det som förlaget trodde att hon hade att ge.
– Jag ringde Eva Bonnier och sa att jag visste vad de frågade efter, men att jag inte visste om jag hade det i mig. Att jag var rädd, att jag inte var mogen nog. Hon svarade att hon visste att jag kunde och att vi skulle ses till jul.
Det var ett svar som triggade.
– Jag tänkte att Eva Bonnier nog var en klok person som la lite mer på mig än vad jag trodde att jag skulle klara av.

Vårt samtal om författarskapets kreativitet och kval, givetvis över flera koppar kaffe, kretsar mycket kring Islossning, eftersom det är den senaste boken på Barbara Voors boklista. Hittills har åtta romaner, noveller i antologier, en reseberättelse och fyra barnböcker publicerats. Hon berättar att idén till Islossning kom till henne i en dröm.
I drömmen såg hon en pappa och hans dotter som en vacker vinterdag går ut på isen. Framför dem ligger en öppen isränna. En vacker bild som blev upptakten till en bok om sorgens många olika sidor.
– Det var en bild som jag visste skulle sluta illa. Jag till och med ritade upp en bild av en sten som släpps ner i vattnet och som bildar ringar på vattenytan. Ringarna symboliserade hur många människor som faktiskt berörs när en katastrof inträffar, som när männi­skor dör.
Och det är genom drömmar, eller små vardagliga händelser, som Barbara Voors skapar upptakten till sina böcker. Barbara Voors är utbildad journalist och arbetar fortfarande som journalist ibland, men det var inte i yrket hon hittade sitt språk.

Det var inte förrän hon hittade en berättelse som slog an på henne själv, som hon kunde finna sin personliga litterära röst. När hon hittade den allra första berättelsen började hon med att anteckna för hand för att få en bild av bokens tema.
– När jag skrev min första bok var jag 21 år. Då var jag mest förvånad över att jag hade ett eget språk.
Planeringen tog en eftermiddag.
Endast fyrtio år gammal har Barbara Voors nästan tjugo års erfarenhet av att skriva. Hon tycker att hon genom åren har lärt sig att utveckla berättelsens konstruktion, att väva en tjockare väv som ligger i flera lager. Men att utvecklas inom skrivandet ställer också större krav på arbetsprocessen, både praktiskt och känslomässigt. Totalt la Barbara Voors ner ungefär tre års arbete på Islossning: två år på att tänka ut och skriva den, och ett år på att skriva om den.