Ashåla-Björnen berättar lokalhistoria

Med pizzeria, bilverkstad och knappt 2000 invånare verkar Lönsboda på ytan vara en rätt vanlig ort i norra Skåne. Men ingenting kunde vara mer fel. Harry Martinson, Karl XI och Samantha Fox har varit här. Det har också Grisa-Kallen, Jösse Bög och Mexiko.
Och som tur är även Sven Hellgren. Det var han som startade öknamnsgruppen 1994, och sedan dess har han grävt i kyrkböcker och bygdeskrifter. Intresset för ögenaanen som de kallas på göingemål väcktes redan när Sven Hellgren som barn besökte sina morföräldrar i Lönsboda. Nästan alla arbetare på hans morfars korgfabrik hade öknamn som användes i stället för deras riktiga namn.
– Det påstås att öknamnen var så utbredda och vanliga här i trakten att en del människor inte själva visste vad de egentligen hette, säger Sven Hellgren.
Minnena från barndomen och intresset för lokalhistorien fick honom att starta öknamnsgruppen. Hellgren skickade ut enkäter till ortsbor för att få in gamla tillnamn på avlidna personer. Men det gick trögt. Det var inte förr­än Hellgrens granne insjuknade i cancer som forskningen inleddes på allvar. Grannen tillbringade sina sista månader med att skriva ner ett hundratal öknamn.
Med den listan som grund påbörjade Sven Hellgren sedan sitt arbete och samlade ihop ett gäng intresserade vänner. Idag har de tio medlemmarna i gruppen samlat 2455 öknamn som förts in i en databas. Ungefär hälften har lagts ut på internet.

Språktidningen besöker lönsboda i samband med en av gruppens in­venteringar på kyrkogården. Hobby­forskarna går direkt på ”arkivet”. Så kallas avdelningen med bortplockade gravstenar som ingen längre vill betala för. De stenarna står lutade mot en mur i ett avlägset hörn.
93-årige Ivar Blomberg bär mörka solglasögon och berättar utförliga historier om människorna som förvandlats till bokstäver ristade i sten. Den ovärderlige ciceronen, vars Lönsboda­rötter sträcker sig ända tillbaka till 1700-talet, pratar näst intill obegripligt göingemål och har ett ovanligt gott personminne. Flera nya namn kan föras in på den redan digra listan. Sven Hellgren antecknar dem i en liten skrivbok.
–?Jag är en forskarsjäl. När jag gräver i det här känner jag mig som en detektiv eller en undersökande kriminalkommissarie, säger han och ler.
Alla i öknamnsgruppen är pensionärer. Det har varit svårt att locka yngre människor.
–?Deras stora intresse är ju framtiden. Och för att minnas de gamla ögenaanen måste man nog vara minst 60 år fyllda, säger han.
Med öknamn menas egentligen ett nedsättande binamn, men Sven Hellgren har valt att ta med samtliga tillnamn. De flesta är rätt neutrala. Majoriteten är från 1850 eller senare. Enligt Hellgren är det svårt att hitta äldre dokumentation.
Men det finns. Eva Brylla, forskningschef vid Institutet för språk och folkminnen, har studerat binamn som sträcker sig ända tillbaka till 1000-talet och som återfinns i runinskrifter.
–?Då användes de ofta nedsättande, så som Otvagen, som betyder otvättad eller smutsig. Öknamnen säger något om synen på människan i dåtidens samhälle, säger hon.
Öknamnen kallades tidigare vedernamn. Etymologiskt betyder veder ’något som står bredvid’. Ordet öknamn betyder att man ökar ett befintligt namn med något mindre hedrande.
–?Under medeltiden användes tillnamnen för att särskilja individer. På kontinenten hade man ärftliga namn. Men i Sverige fick man släktnamn först på 1600-talet. Därför fanns det gott om tillnamn, säger Eva Brylla.
–?Namnrepertoaren här i Lönsboda var inte tillräckligt stor för att man skulle kunna skilja folk från varandra. Därför uppstod öknamnen, säger Sven Hellgren.
Familj, personlighetsdrag, härkomst, ut­seende och yrke användes när nya öknamn skapades. Maaka-Stu-Beintens-Olof är ett av Hellgrens favoritnamn. Maak betyder ’skog’. Stu står för ’stuga’. Bengt bodde i en stuga i skogen och hans son hette Olof.
–?Namnen vittnar om stor idérikedom och fantasi. Ofta används binamnen för att karakterisera människor, till exempel Ingrid Tjuvafinger och Elin Halihand, säger Eva Brylla.

Det glänser i de kolsvarta gravstenarna på kyrkogården. Lönsboda blev i slutet av 1800-talet ett centrum för diabasbrytning. Något som Harry Martinson skildrar i Nässlorna blomma.
Det var också här i skogstrakterna som snapphanarnas fästen var som starkast. Kung Karl XI, som även gick under namnet Gråkappan, lät 1678 bränna ner hela Örkeneds socken som en reaktion på de kaxiga motståndsmännens svenskhat.
Det var också i Lönsboda som sångerskan Samantha Fox drämde till en berusad man med mikrofonen sedan han tafsat på hennes bröst. Händelsen inträffade 2002 och skildras i konstnären Charlotte Eliassons dokumentärfilm Lönsboda Fox.
Sven Hellgrens öknamnsforskning är förenad med viss etik. Personerna måste ha varit döda i 15 år; det har gruppen som gräns för att namnen ska registreras i den databas som läggs ut på internet.  Men än har gruppen inte hamnat i något moraliskt dilemma.
–?Det är snarare så att en del personer som ringer upp mig kan vara lite beska i tonen för att deras föräldrar inte är med, säger Sven Hellgren.
För kyrkoböckerna finns det en sekretessgräns för vissa känsliga uppgifter som är satt till 70 år.
–?Det är dock inget problem för oss, eftersom vi inte har någon anledning att ta med den typen av uppgifter, säger han.
De alltför grova öknamnen registreras inte heller i databasen. Allt för att skona de efterlevande släktingarna. Och för att folk inte ska inspireras och börja använda namnen på nytt.

Det är inte bara i Lönsboda som människor har grävt i gamla tillnamn. I slutet av 1980-talet kartlade en studiecirkel hur en mängd nya och märkliga namn uppstod i Finspång. Under 1890-talet basade ingenjören Knut Saxenberg över Finspångs styckebruk. Hans Johannes Döparen-komplex har för alltid kommit att påverka många östgötars liv och framtid. Saxenberg döpte nämligen om alla arbetare som hade vanliga son-namn. Anledningen var att det skulle bli lättare att skilja dem åt vid avlöningen.
–?Följden blev att flera bröder i samma familj kunde få olika efternamn, namn som sedan levde kvar, säger den pensionerade rektorn Birger Persson, som ledde cirkeln.
Svenska sportidoler har länge dragits med tillnamn. Majoriteten är smeknamn. Öknamnen har ofta hållits hemliga inom lagen, berättar Leif Nilsson, namnvårdskonsulent vid Institutet för språk och folkminnen. Ett öknamn som dock nått offentlighetens ljus är Tjärpapp, som bars av den hårdmarkerande Gaisbacken Sixten Rosenqvist.
Den akademiska öknamnsforskningen är på väg att få ett uppsving. I alla fall om man ska tro Eva Brylla.
– Det här fältet har varit försummat så länge. Det är därför vi vill angripa det nu, säger hon.
För hobbyforskarna i Lönsboda är det inte öknamnen i sig som fascinerar allra mest. Det är historierna och individerna bakom namnen. Det är lätt att hitta favoriter. Öknamnet Mexiko fick Albert Svensson sedan han utbrustit: ”Mexiko, vad är det för en jävla ko?”, på sin arbetsplats, stenbrottet i Hägghult. Eftersom han dessutom körde extremt långsamt fick han också dras med öknamnet Blixtchauffören. Grisa-Kallen, Karl Eliasson, åkte runt och sålde fläsk och svinhuvuden i Örkeneds socken. Öknamnet Ashåla-Björnen uppstod när Björn Månssons farfar ramlade gränsle över en gärdsgård med spetsiga pinnar. Halva skinkan slets bort. Efter olyckan kunde han aldrig mer sitta.
På Lönsboda kyrkogård har Sven Hellgren och cirkeldeltagarna givit upp för dagen. Ett par nya öknamn kan föras till listan. Nu väntar den obligatoriska kaffetåren nere i byn. Forskningen ska i framtiden förhoppningsvis mynna ut i en bok. Något slut på inventeringen ser Sven Hellgren inte.
– Det här handlar ju i allra högsta grad om vårt kulturarv, säger han.