Anna ropade fram språket

När dokumentärfilmaren Anna Eborn reste till Gammalsvenskby i södra Ukraina för nio år sedan fanns det fortfarande åtta kvinnor i livet som talade gammalsvenska med varandra. En av dem, Lida Utas Andreasdotter, är nu föremål för en poetisk och vacker dokumentärfilm som går upp på svenska biografer i slutet av mars.

– Lida levde ett hårt liv och tappade kontakten med både sin syster och sin son. Hon var också en oerhörd historieberättare, säger Anna Eborn.

I filmen följer vi Lida under de sista åren av hennes liv – ett porträtt av hur det är att leva på ålderdomshem i det fattiga Ukraina och ett dokument över ett svenskt språk som snart är dött.

– Lida hade verkligen språköra. Hon förstod min svenska, och oftast hängde jag med när hon berättade. Några gånger fick vi stanna upp och se så att vi menade samma sak. Som när hon sa: ”Den där kvinnan går på arvingar.” Då fick jag fundera lite innan jag förstod att hon talade om en kvinna som var gravid.

Intresset för Gammalsvenskby kom genom en artikel som Anna Eborn läste för många år sedan. Hon hittade en ättling till svenskbyborna utanför Sollentuna och han listade de personer som förmodligen var kvar i livet i byn. Med den listan i handen reste Anna till Ukraina.

– Jag gick runt på de leriga vägarna och ropade de svenska namnen. Efter en stund öppnade en kvinna sin dörr. Hon ville inte medverka i filmen, men hjälpte mig att komma i kontakt med de andra. Tyvärr är det många som gått bort under arbetet. Jag är rädd för att det i dag bara är två eller tre kvinnor kvar som talar gammalsvenska.