Bild: 
Emma Hanquist

Upp till titelkamp!

Nu vill ryska kvinnor bli synliga i språket. Men kampen om yrkestitlar väcker starka känslor.

Natalia Beschlebnaja bor i staden Podolsk strax utanför Moskva. Hon är journalist, feminist och poet. Eller rättare sagt zjurnalistka, feministka och poetessa – ’journalissa’, ’feministinna’ och ’poetissa’.

– När jag studerade poesi på litteraturinstitutet i Moskva i början av 00-talet sågs det som en komplimang att säga ”Du är ingen poetissa, utan en riktig poet”. Jag tror till och med att lärarna sa så.

Den erfarenheten har bidragit till att Natalia Beschlebnaja använder yrkestitlar med feminina ändelser.

I Ryssland, som i många andra länder, pågår en debatt om språk och kön. Diskussionen kretsar kring det som i Ryssland kallas feminitivy. Maxim Kronhaus, professor i lingvistik vid Moscow higher school of economics, förklarar att feminitivy, i dess vidaste mening, är en paraplyterm för beteckningar på personer av kvinnligt kön, som dam, flicka och dotter.

Konkret handlar debatten om huruvida man även ska använda särskilda ord för kvinnor när det gäller yrken, som redaktorka, organizatorka och bloggerka, det vill säga redaktörska, organisatörska och bloggerska. (Se även Språktidningen 7/2017.)

Precis som med debatten om det könsneutrala pronomenet hen i Sverige, så är starka känslor i rörelse.

Feminitivy är något avskyvärt. Det finns inget ord avtorka, ’upphovskvinna’, på ryska – och jag hoppas det aldrig kommer att finnas, säger författaren Tatiana Tolstaja, mest känd för romanen Därv, till en rysk tidning.

­Tatiana Tol­staja motsätter sig feminitvy, som hon kallar ett ”avskyvärt” ingrepp i språket. Foto: Alena Lebedeva

Hon anser att såväl en manlig som en kvinnlig upphovsperson bör kallas avtor, det vill säga ’upphovsman’. Den kvinnliga formen avtorka tycker hon känns som en politiskt färgad skrivbordsprodukt.

Enligt Maxim Kronhaus kan man förenklat säga att den pågående debatten utkämpas mellan feminister och konservativa.

– Men lägg märke till att även många kvinnor är emot feminitivy när det gäller könsmarkerade yrkestitlar.

De upplever dessa ord som kränkande. Andra motståndare är språkpurister och folk som bara inte vill förändra sitt språk, förklarar han.

I ryskan är det vanligare med särskilda titlar för kvinnor än vad det är i svenskan, men inte heller i ryskan finns feminina former för alla yrken.

Ledare, upphovsman och bloggare i femininum, liderka, avtorka och bloggerka, är exempel på ord som många upplever som konstruerade. Och precis som svenskans doktorinna – som länge användes främst i betydelsen ’hustru till en doktor’ – har en del yrkestitlar i femininum helt andra betydelser.

Pilotka är inte en kvinnlig pilot, utan en ’båtmössa’, en sådan som militärer har.

För Natalia Beschlebnaja är det viktigt att fortsätta använda olika yrkestitlar för kvinnor och män.

– Om jag skulle gå med på att vi ska sluta använda feminina yrkestitlar, så betyder det att jag går med på att en poetessa är en ”lägre sort” än en poet.

För Natalija Beschlebnaja är det i stället betydelsefullt att ord som poetissa, direktörska och doktorinna (poetessa, direktrissa och doktorsja) förlorar sina negativa konnotationer.

– Om jag berättar för någon att jag har varit hos doktorsja, så tror den jag pratar med att jag menar att besöket inte har varit bra, fast jag bara markerar att läkaren var kvinna, säger hon.

Ordet doktorsja betyder traditionellt inte bara att läkaren är kvinna, utan att hon är dålig. Därför anser Natalija Beschlebnaja att de feminina yrkestitlarna måste få högre status.

Karin Milles är docent i svenska på Södertörns högskola och forskar om genus och språk.

– Om man är feminist märker man snabbt att kvinnor osynliggörs i språket. När kvinnor plötsligt tar sig in i en yrkeskår där det tidigare bara varit män, så är ofta själva yrkesbeteckningen färgad av det.

Hon menar att det då finns tre strategier att välja mellan: man kan behålla den befintliga yrkesbeteckningen, man kan välja en specifik kvinnlig yrkesbeteckning eller man kan skapa en neutral yrkesbeteckning.

Hur man väljer har enligt Karin Milles mycket att göra med vilket språk man talar.

– Att vi i Sverige har valt en annan strategi än många andra länder är för att svenskan inte längre markerar grammatiskt kön i form av femininum och maskulinum. Historiskt har svenskan gjort det: substantiven kunde vara feminina, maskulina eller neutrala. Vi kallade boken och dörren för hon exempelvis. Men det gör vi inte längre i standardsvenska.

På svenska är det därför ganska lätt att hitta på neutrala yrkesbeteckningar, och samma sak gäller engelskan.

– Svenskan och engelskan böjer inte substantiv efter genus. Men det gör man i många språk, och om språket är ”djupt indränkt” i maskulinum och femininum så blir det svårare att hitta neutrala beteckningar, säger Karin Milles.

Andra språk och länder har valt andra vägar. I tyskan synliggörs kvinnliga titlar på olika sätt. Den som vill visa att en lärargrupp består av både kvinnor och män kan välja mellan en rad olika sätt att skriva ut den maskulina och feminina varianten, som Lehrer und Lehrerinnen, Lehrer/-innen och LehrerInnen.

– I Frankrike har Franska akademien tagit ställning för att man kan använda feminina former i yrkestitlar, något den länge var motståndare till, säger Coco Norén, professor i franska vid Uppsala universitet.

Samtidigt har den svenska strategin förändrats över tid. I dag använder många det neutrala riksdagsledamot, men så har det inte alltid varit.

– När kvinnor kom in i riksdagen 1921, sa Kerstin Hesselgren att hon var riksdagsman. För henne var det naturligt att kalla sig just riksdagsman. Det var något hon hade kämpat hårt för och hon var stolt över beteckningen, säger Karin Milles.

Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, 1900-talets kanske mest lästa och omtyckta ryska poeter, framhöll att de var poety och inte poetessy, det vill säga ’poeter’ och inte ’poetissor’. Detta används som argument i dagens ryska debatt för att poet är den ”riktiga formen”.

En del ryska språkvetare pekar på att Rysslands och ryska språkets historia skiljer sig från andra europeiska länders. Ibland antyds det att ryska skulle vara mindre androcentriskt, alltså att språket i mindre utsträckning utgår från en manlig synvinkel än andra stora europeiska språk. Till exempel kommer det ryska ordet för ’man’, muzjtjina, inte från ordet från ’människa’, tjelovek.

I Sovjetunionen var det tidigt vanligare att kvinnor hade yrken som i många länder i Europa ansågs vara enbart för män. I en känd dikt av Sergej Michalkov från 1940-talet, som barn läste i skolan, är mammorna poliser och ingenjörer.

När Natalia Beschlebnaja talar om feminitivy-debatten, som hon ofta upplever som hätsk, ser hon de starka reaktionerna kopplade till en annan del av den ryska historien.

– Här är man ofta rädd för att göra fel – och det gäller också språk. Det är som i Tarkovskijs film Spegeln. Huvudpersonen jobbar som tryckare. Hon får reda på att hon skrivit Stalin fel i en bok. Sådant kunde kosta livet. Varje misstag var något hemskt. Jag tror att det här traumat fortfarande lever kvar.

Natalia Beschlebnaja tycker att feminina titlar som poetessa är en viktig symbolfråga. Foto: Privat

När Maxim Kronhaus berättar om feminitvy gör han också kopplingar till historien. I dag är det folkliga rörelser i det ryska samhället som försöker förändra språket, medan det under sovjettiden var staten. Han menar att den sovjetiska erfarenheten har gjort många skeptiska till vad de uppfattar som påtvingad ideologi.

Som han ser det så speglar dagens debatt också att Ryssland är ett polariserat samhälle, där en grupp är starkt för den politiska makten medan andra är starkt emot.

Maxim Kronhaus tror att de feminina yrkestitlarna kommer att användas oftare i framtiden, men ser några problem med den strategi som vissa av dagens feminister har valt.

– Vi har yrken där det inte finns kvinnor, som gruvarbetare och president. Ska språket gå före eller ska det reflektera samhället?

Frågan om könsmarkerade titlar kommer användas i större omfattning eller ej är enligt Maxim Kronhaus kopplad till smak. En del former låter märkliga och kan vara förvirrande när man hör dem första gången.

Att ha en neutral form kan vara viktigt. Det finns, menar Maxim Kronhaus, yrken där det ibland är betydelsefullt att visa vilket kön en person har, till exempel sångerska eller skådespelerska, medan kön kanske inte är nödvändigt att betona när det gäller yrken som redaktör eller kock.

– Om det maskulina ordet enbart betecknar en man så försvinner ett neutralt alternativ. Att inte ha ett ord för både män och kvinnor komplicerar kommunikationen vid tillfällen då kön inte känns relevant, menar han.

Natalia Beschlebnaja tror att acceptansen för feminitivy kommer att öka.

– Jag tror att det ganska snabbt kan förändras hur de könsmarkerade titlarna uppfattas. Så var det för mig. Först var jag rädd för att använda feminitivy. Men om man fortsätter att säga doktorsja så kommer den jag pratar med – efter tre, fyra gånger – att vänja sig och förstå.

Men hon medger att dessa titlar inte alltid är lätta att använda.

– Det finns förstås problem. Man säger att språk alltid strävar efter kortare former och ibland är feminitivy-titlar både omständliga och obekväma.

Samtidigt kan hon åtminstone på vissa områden se en ökad acceptans i Ryssland i dag.

– För en tid sedan skrev jag en artikel och redaktören skickade tillbaka den till mig före publicering, så jag kunde kontrollera några ändringar. Jag sa att allt ser bra ut, men där står ”Natalia Beschlebnaja, zjurnalist”. Jag är zjurnalistka. Då ändrade de min titel.

– Ibland undrar jag om allt det här är viktigt. Spelar det egentligen någon roll för mig? Men att ändra min titel till en med feminin form har blivit något jag gör automatiskt. Jag kallar mig för zjurnalistka och det vill jag att andra också ska kalla mig.

Publicerad i nummer: 
5/2020