Bild: 
Maria Hergueta

Små språk, stor symbolik

 
av: Mikael Parkvall

Vi känner oss sedda om vårt språk får synas, skriver Mikael Parkvall.

De flesta länder i världen har utsett ett eller flera språk till ”officiellt”. Oftast är detta fastslaget i lag, men ibland bara en fråga om sedvanerätt.

Det är förstås praktiskt även för den som är flerspråkig att ha möjligheten att använda det egna modersmålet i exempelvis myndighetskontakter, men det är också vanligt att talarna upplever det som djupt symboliskt att se sitt eget språk på vägmärken, sedlar eller i andra offentliga sammanhang. Man känner sig helt enkelt sedd och respekterad om ens egen grupp erkänns.

I vår del av världen är det normala att det eller de språk som talas av befolkningsmajoriteten, och endast dessa, räknas som officiella på nationell nivå. I tredje världen är dock normalfallet snarare att den före detta kolonialmaktens språk fyller denna funktion, och att man alltså har ett officiellt språk som nästan inga av landets invånare har som modersmål.

Ibland görs vissa försök att markera ett intresse för rättvisa och pluralism genom att ändra på den saken. I Sydafrika, som under apartheidtiden hade två officiella språk, är antalet nu elva. Samtidigt råder det knappast någon tvekan om att engelska tillmäts den högsta statusen, och sannolikheten att de övriga marginaliseras fullständigt håller knappast landets ledning sömnlös.

Detsamma gäller grannlandet Zimbabwe, där Robert Mugabe mot slutet av sin karriär promoverade femton mer eller mindre inhemska språk till officiell status. Ett av de minsta talas av 2 500 människor, eller mindre än två tiondels promille av landets befolkning, och officiellt är det naturligtvis bara i teorin.

Rekordet innehas dock sedan en tid tillbaka av Bolivia, vars före detta president Evo Morales har velat framstå som en urinvånarnas talesman. Här är sedan 2012 spanskan bara ett av inte mindre än 36 officiella språk – vilket alltså är flest i världen.

I Bolivia har man gått ett steg längre än Zimbabwe även i ett annat avseende, eftersom några av de officiella språken där inte bara har få talare, utan rentav är utdöda. Stora delar av statsapparaten använder förstås inget annat än spanska, och återigen blir den officiella statusen något som bara gäller i teorin.

Nya Zeeland och Irland har gjort de inhemska språken maori respektive iriska officiella, trots att de inte är modersmål för mer än några enstaka procent av befolkningen – gissningsvis för att de upplevs som symboler för den nationella identiteten.

Även i Belgien är tyskans officiella status i hög grad teoretisk bortom lokalplanet, medan serbiskans officiella status i Kosovo mest är påtvingad av de västmakter som i mångt och mycket skapade landet.

Faktum är att det är svårt att hitta länder som i detta avseende kan jämföras med Finland, där den svenskspråkiga minoriteten, på numera bara drygt 5 procent, faktiskt har tillgång till sensationellt mycket samhällelig service på svenska. Som individuell finlandssvensk kan man kanske ibland svära över hur finska dominerar samhället, men i ett internationellt perspektiv har man det bättre förspänt än nästan alla andra.

Men utvecklingen går ändå mot en mer teoretisk status för svenskan i Finland, och ju mindre gruppen finlandssvenskar blir, desto svårare blir det förstås att upprätthålla de fagra principerna. Tvåspråkig skyltning i Finland betyder i dag ofta finska och engelska snarare än finska och svenska.

I västvärlden är som sagt diskrepansen mellan officiell status och faktiska förhållanden mindre än annorstädes. Inom EU finns inga länder där det största språket inte är officiellt, men bland länder som utmärker sig hittar vi Estland och Lettland, där de ryskspråkiga utgör 30 till 40 procent av befolkningen, men där ryskan saknar officiellt erkännande.

Medan det alltså förekommer att man utökar antalet officiella språk kan jag inte komma på mer än ett enda fall i modern tid där en självständig stat har gjort motsatsen – alltså genom att avskaffa ett officiellt språk som faktiskt talas av en större grupp. Från dess tillblivelse och fram till 2018 hade Israel två officiella språk. Samtidigt är ju landet knappast undantaget från den våg av nationalism som sveper över världen, och i fjol beslöt Knesset att arabiskan, som är modersmål för nästan var femte israel, skulle fråntas sin officiella status.

Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
1/2020