Språket händer hela tiden

Janina Orlov om en ständig utveckling.

Fem personer strålade samman till ett planeringsmöte. Av deltagarna hade två finska som modersmål. De övriga var ursprungligen svenskspråkiga: två finlandssvenskar, som även var finskkunniga, och en svensk.

Av de finska deltagarna talade den ena oklanderlig svenska, medan den andra sade sig vara säkrare på engelska. Följaktligen genomfördes mötet på engelska, eftersom det i praktiken var smidigast. Deltagarna var mest jämbördiga så. Tilläggas kan att mötet i sig handlade om ytterligare ett språk, som ingen av deltagarna kunde, nämligen vitryska.

Efter mötet uttryckte den svenska deltagaren sin glädje över den språkliga generositeten. Trots att hen var den enda som inte talade finska, var de övriga deltagarnas övergång till engelska självklar. Det viktiga var att diskutera sig fram till ett resultat, inte att hävda sig egen språkliga tillhörighet. Och i de fall man kom till korta med engelskan gick det att sticka emellan med finska eller svenska – för det fanns alltid någon bland deltagarna som kunde översätta respektive krångligheter till engelska.

Det var språkförmåga när den är som bäst: en genuin och förutsättningslös vilja till kommunikation.

Jag kommer att tänka på myten om Babels torn. Om inte tornbygget hade gått i stöpet, skulle denna situation knappast ha uppstått. Då hade vi alla talat ett och samma språk jorden över. Hur skulle den språkliga utvecklingen ha tett sig, för att inte tala om vår världsbild? Hade språket även då förändrats över tid – och i så fall varför? Vad händer om inga influenser utifrån förekommer? Skulle man över huvud taget kunna tala om växelverkan, och vad hade i så fall uppfattningen om ”den andra” bottnat i, om nu begreppet alls hade existerat? Skulle talesättet ”tala samma språk” ha förlorat sin innebörd och devisen ”ett språk en nation” vunnit laga kraft? Hade mänskligheten slutligen hamnat i en språklig återvändsgränd, ett slags verbal inavel? Till råga på allt skulle hela översättarskrået ha varit obefintligt – det näringsfång jag själv ägnar mig åt.

Men det blev ingenting av Babels torn. I stället inträdde en global språkförbistring på gott och ont. Utan den skulle vårt kulturarv se helt annorlunda ut. I mindre skala handlar det om individens uttrycksförmåga som vi upplever och utövar dagligen i vårt umgänge med andra. Det mångfasetterade och föränderliga språket, som tack vare sin öppenhet påverkas av tid och andra språk utan inbördes hierarkisk ordning.

I novellen Ur som ingår i boken Mamma november – åtta betraktelser låter den finlandssvenske författaren Peter Sandström sitt berättarjag – en författare – upptäcka och förundras över sitt eget språk via ett gammalt ofullbordat manuskript ur vilket han valt tre sidor för att läsa under en poesifestival.

Jag kom ihåg de tre sidorna som jag hade läst på festivalen, hur avlägsna de var nu, som om det hade varit en text skriven av någon annan, rader som översatts från ett språk jag inte behärskade, dikter som jag reciterat utan större känsla /---/ att syntaxen inte var min egen, utan att den hade tillrättalagts av en översättare som egentligen inte var så skicklig, och som inte på långt när behärskade det språk som texten hade skrivits på i originalversionen. /---/ Den som hade skrivit texten hade levt i en annan tidsålder, i en kultur som inte var mig bekant.

Här kontrasteras berättarens språkliga nu mot det förflutna. Tidens gång gör språket främmande. Det som en gång var ”mitt” tycks nu tillhöra någon annan. Texten upplevs ironiskt nog som om den var översatt av en medioker yrkesutövare vars produkt är långt ifrån den omnämnda originalversionen sådan författaren minns den. Den hör hemma i en kultur som nu känns obekant för honom samtidigt som det skrivna ordet slutligen reduceras till mekaniska delar ”i verkstäder där ingen längre jobbade”. Tydligare än så kan föränderligheten knappast gestaltas. Den språkliga identiteten är stadd i ständig rörelse, såväl inom fiktionen som utanför, i verkligheten. I tal, skrift och översättning. Språket pågår hela tiden.

Publicerad i nummer: 
5/2019