HON fick en röst i politiken

Då ljöd kvinnornas språk i talarstolen.

Text:

Foto: Saga Bergebo

I sin berömda essä Ett eget rum fantiserar Virginia Woolf ihop en syster till William Shakespeare: Judith. Fast Judith var precis lika begåvad som sin bror fick hon ingen möjlighet att utveckla sin talang. I stället för skrivande tvingades hon ägna sig åt hushållsgöromål. Hon rymde till London, precis som sin bror, men där blev hon utskrattad och utnyttjad. Till slut tog hon livet av sig.

Den där historien får mig att tänka på syskonen Cederschiöld. Låt oss börja med brodern, den i språkvetarkretsar välkända Gustaf Cederschiöld.

När kvinnorna för ett drygt sekel sedan krävde rösträtt var motståndet hårt och segt. Ett vanligt motargument var att de saknade förmåga att delta i det politiska livet. Gustaf Cederschiöld gav ett språkligt perspektiv på denna förmåga. Språkvetenskapen hade dittills lagt mycket möda på att beskriva språkets grammatik, dialekter och litterära genrer. Men ingen hade ännu vågat sig på äventyret att beskriva kvinnornas språk. Detta märkliga tungomål, så till synes likt männens, men samtidigt så sällsamt annorlunda! 1899 hade Gustaf samlat sina viktigaste iakttagelser i en vetenskaplig essä med titeln Kvinnospråk.

En framträdande egenskap hos kvinnan, menade han, var att hon, till skillnad från mannen, var känslostyrd. Mannen är logisk och förnuftig, kvinnan alltid upptagen av att känna. Detta gör att hon inte klarar av att vänta på sin tur att tala, att hon glömmer bort vad hon ska säga eller övermannas av blyghet. Dessutom kan hon använda gråt som argument och rentav svimma eller få hysteriska anfall. Kvinnor i grupp pratar helt obesvärat i mun på varandra.

”Mannen är logisk och förnuftig,
kvinnan alltid upptagen av att känna”

Vilket kaos skulle det inte bli i riksdagens kammare, ifall de pladdriga, känslostyrda kvinnorna släpptes dit in! När de nu inte kunde, som Gustaf uttryckte det, ”foga sig i en ordentlig diskussions parlamentariska former”.

Gustafs syster Maria Cederschiöld var sju år yngre än sin bror. Som en av de första kvinnorna i Sverige hade hon tagit studentexamen. Men även om hon var begåvad, och universiteten just hade öppnats för kvinnor, fick hon inte läsa vidare.

I stället blev hon journalist på Aftonbladet. Här kom hennes intelligens och goda språkkunskaper till sin rätt. Och medan brodern skrev artiklar om hur kvinnor inte klarade av att delta i styrande församlingar hade Maria Cederschiöld blivit ledamot i Nya Iduns nämnd, sekreterare i Föreningen för gift kvinnas äganderätt och engagerat sig i Svenska kvinnors nationalförbund. Hon hade åkt på internationella kvinnokongresser i London och Paris.

1902 lade riksdagen en proposition om utvidgad rösträtt, där ett av förslagen var att ge gifta män dubbla röster, så de kunde representera även hustrun. Då fick det ändå vara nog. Fredrika Bremer-förbundet kallade till möte. Inbjudningar skickades ut både till enskilda kvinnor och till föreningar med särskilt intresse för frågan. Stora salen i Kristliga föreningen för unga män, KFUM, var bokad.

Maria Cederschiöld klev upp i talarstolen. När folk hade bänkat sig spände hon ögonen i församlingen. ”Alltsedan den stora franska revolutionen proklamerade alla människors likställighet inför lagen, hafva röster höjt sig för att denna likställighet skulle gälla icke blott ena hälften af mänskligheten – männen, utan äfven den andra – kvinnorna”, sa hon. Hon la fram argumenten mycket ordnat och tydligt. Logiskt rentav. Inte heller övermannades hon av blyghet eller svimmade.

Maria Cederschiölds anförande handlade naturligtvis inte om att motbevisa broderns fördomsfulla beskrivning av kvinnors talande; det här handlade om att få församlingen med på noterna och tända den politiska viljan till organiserad kamp för kvinnlig rösträtt.

Jag vet inte vad Maria och Gustaf pratade om när de sågs. Jag vet heller inte ifall Maria var medveten om Gustafs åsikter om hennes förmåga att delta i det politiska livet. Men jag vet att de där två syskonen ändå, på varsitt sätt, är föregångare och pionjärer.

Slutsatserna i Gustaf Cederschiölds essä kan vi tycka vad vi vill om, men faktum är att texten markerar startskottet för språk och kön-forskningen, som i dag är en av de livligare inom språkvetenskapen. Och Maria Cederschiölds tal satte i gång den organiserade svenska kampen för kvinnlig rösträtt. En kamp som tyvärr blev längre och segare än den hade behövt vara.

Tack och lov slutar ändå historien om Maria Cederschiöld lyckligare än den om Judith Shakespeare. Precis som Judith mötte Maria en massa hinder bara för att hon var född till kvinna. Men manssamhället hade börjat få en del sprickor som gav kvinnor möjlighet att med envishet, talang, mod och en gnutta tur kliva fram och upp. Som hon gjort i talarstolen den där kvällen 1902. Hon fortsatte att engagera sig politiskt och blev dessutom med tiden Sveriges första kvinnliga utrikeschef på en tidning. Maria hade en egen röst. Och 1921, för jämnt hundra år sedan, kunde hon till slut också använda den i ett riksdagsval. Hurra!

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.