Ortnamn + tid får oss att fnissa

Kräkångersnoret, Fjuckby och Trosa är bara några av alla de ortnamn som människor både har fnissat åt och skämts för genom åren. Ibland tycker ortsborna att namnet är så pinsamt eller stötande att de tar initiativ till ett byte. Men vad som får oss att skratta eller rodna förändras ständigt. Och de berörda är inte alltid överens.

Under 2000-talets början vallfärdade studenter till Fjuckby utanför Uppsala för att posera vid ortnamnsskylten. Likheten med fuck tycktes oemotståndlig – fast namnet i själva verket är bildat till fjuka, ’fara hastigt i luften; häftigt blåsa omkring’. En del invånare ansåg att namnet var så besvärande att de försökte driva igenom ett skifte till Fjukeby. De fick dock inte med sig tillräckligt många ortsbor.

– I fallet Fjuckby var det en liten del som ansökte. De jämförde med engelskan och associerade till fuck. Men majoriteten tyckte att detta var ett neutralt namn. De ville inte att någon skulle röra deras bynamn. Här fanns det en tydlig skiljelinje mellan de inflyttade och de som bott där i flera generationer och hade en annan känsla för namnet. Och det är ganska typiskt, säger Annette Torensjö, som är avdelningschef vid Institutet för språk och folkminnens namnarkiv.

På senare år har just ortnamn som kan leda tankarna till könsord uppmärksammats gång på gång. I mitten på 1900-talet var det annat som vissa tyckte var olämpligt. Invånarna i Kräkångersnoret – en by i Skellefteå kommun – fick 1951 Lantmäteristyrelsen att säga ja till ett byte till Lövsele.

– Man tyckte att kräk signalerade något negativt som man fick lida för som boende, berättar Annette Torensjö.

Kräkångersnoret började diskuteras på allvar efter andra världskrigets slut när bilismen i regionen ökade. Namnet hade då bidragit till att göra byn till ett utflyktsmål.

Byborna var allt annat än smickrade av intresset. De lät sig inte nöjas med förklaringen att ursprunget syftade på något helt annat än att kräkas. Kräk kommer från ett dialektord som betyder ’skarp vinkel’. Ånger har innebörden ’havsvik’ och hänvisar troligen till en vik som tidigare sträckte sig inåt landet från Lövångersfjärden. Och snoret består i själva verket av ett foge-s samt bestämd form av nor, ’trångt sund’.

Det nya namnet Lövsele bildades till sockennamnet Lövånger och sjön Selet. Efter bytet upphörde namnturismen.

Många svenska ortnamn är mycket gamla. Vissa förekommer på runstenar – de tidigaste bevarade texterna på svenska – men kan vara betydligt äldre än så. Ortnamnen betraktas därför som en del av det immateriella kulturarvet, alltså seder, bruk och traditioner som har förts vidare mellan generationer under lång tid. Att vissa ortnamn i dag för tankarna till könsord och tabun beror på att de bevarar betydelser som har gått förlorade när språket har utvecklats.

– Det som är charmen med de här namnen är att de kan illustrera ett ålderdomligt språkbruk som vi inte har kvar i den moderna svenskan. Ortnamnen gör att de här gamla orden ligger kvar och skvalpar.

Trosa är ett exempel som nog får många att le. Ortnamnet är sannolikt bildat till ett fornnordiskt ord med betydelsen ’trög; ovillig’. Troligen användes det först om Trosaån – ett namn som har tolkats som ’den långsamt flytande ån’.

Byn Mensträsk i Västerbotten ligger vid sjön med samma namn. Även detta är ett namn som länge har varit föremål för spekulationer. Men förleden mens- har inget med menstruation att göra. Ursprunget är pitesamiskans ord för ’nyfödd renkalv’. Mensträsk betyder alltså ’nyfödda renkalvens sjö’.

Förklaringarna till den här typen av ortnamn är sällan lika utmanande eller skrattretande som associationerna. I regel går namnen tillbaka på naturfenomen eller annat i kulturlandskapet. I folkmun kan namnen ges en annan tolkning när den ursprungliga innebörden inte längre är begriplig.

Dagens namnforskare ägnar sig bland annat åt att spåra upp de språkliga rötterna till gamla ortnamn. I en avhandling från 2015 analyserade språkvetaren Ulf Lundström en rad ortnamn från övre Norrland. Där rätade han ut åtskilliga frågetecken. Många av dem var dessutom exempel på just hur ett förändrat språkbruk hade gjort äldre namn svårförståeliga.

I Bottenviken finns ön Malören. Namnet har dock inget med malör, ’missöde; förtretlighet’, att göra. I stället är det bildat till mal, ’mark med klappersten’, och ör, ’bank av grus och sand’. Istermyrliden är ett annat namn som har skapat viss förvirring. I det här fallet syftade inte ister på ’fett från djur’. Det rörde sig om en synonym till blånor, ’kort, spinnbart fibermaterial som avskiljs vid bearbetning av lin och hampa’.

Ortnamn kan i praktiken alltså fungera som lektioner i svensk språkhistoria. Den aspekten är avgörande för principen att ortnamn bara ska ändras i undantagsfall. Namngivningen ska inte vara kortsiktig – och ska därför heller inte anpassas efter rådande trender och andra samtida strömningar. Enligt kulturmiljölagens bestämmelser om god ortnamnssed väger hävden tungt. Utan starka skäl ska ortnamn inte rivas upp.

– Det är djupt rotat i oss alla, oavsett om man bor i staden eller på landet, att man har en namnmiljö som man känner sig hemma i. Ortnamn är kopplade till grundläggande mänskliga behov, som identitet och hemkänsla, säger Annette Torensjö.

Vad som betraktas som löjeväckande, generande eller kränkande varierar från generation till generation. På 1950-talet var föreställningen att Kräkångersnoret på något sätt hade att göra med verbet kräkas djupt besvärande för byborna. Debatten om Fjuckby blossade upp först när engelskans fuck hade lånats in i svenskan.

De missnöjda invånarna i Fjuckby var alltså i minoritet. Annette Torensjö berättar att det inte är ovanligt att invånare drar åt olika håll i namnfrågor. Men även om de hade varit eniga om ett byte hade det inte varit givet att myndigheterna hade gett dem rätt. Invånarnas åsikter har betydelse – men traditionen kan väga tyngre.

– Utgångspunkten är att inte förändra. Men en annan grund för namngivning är att namn inte ska uppfattas som löjeväckande eller nedsättande. Det väger också starkt. Beslut och rekommendationer blir därför en vågskål där man väger olika synpunkter och intressen mot varandra.

Vissa namn är lättare att ändra än andra. Om det är en ort med lång historia och många invånare är chanserna små. Om det rör sig om en mindre, yngre bebyggelse är sannolikheten för att få gehör större – om de berörda är överens och om skälen är starka.

När ett nytt namn blir aktuellt försöker namnvårdarna att fånga upp namn som redan finns i området. Ett namn på ett torp, en gård, en myr eller en skog kan alla ge upphov till nya namn. De ska passa in bland de befintliga namnen.

– Men i vissa fall hittar man ingenting. Det kanske är ett obrutet markområde. Då kan man till exempel använda något ur floran eller berätta något om området genom det nya namnet.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.