Du klarar dig utan MAN

I kölvattnet av hen-debatten var det allt fler som ifrågasatte man. Inom feministiska och normkritiska kretsar var det många som ansåg att pronomenet man förde tankarna till substantivet man. Därför började de i stället använda en. En sågs som könsneutralt – medan man betraktades som en symbol för en manlig norm i både språket och samhället.

Man har använts som ett generiskt pronomen åtminstone sedan 1200-talet. Ett generiskt pronomen syftar i regel inte på någon specifik person. Man kan till exempel användas för att uttrycka ett slags allmänna sanningar: man har alltid ändan bak. Man är också vanligt när det är oklart vem som agerar: man bygger många bostäder. Dessutom kan man syfta på en själv: man har väl haft alla rätt på matteprovet förr.

Det generiska pronomenet man är bildat till substantivet man, ’person av manligt kön’, som i sin tur går tillbaka på fornsvenskans maþer, ’man; människa’. De som ifrågasatte pronomenet man pekade ofta ut ursprunget som främsta skäl för att undvika det.

Det vanligaste motargumentet är att substantivet man och pronomenet man nu är olika ord med olika funktioner.

i vissa kretsar var det många som gick över till en. Den användningen har dock inte slagit igenom på bred front. Det kan ha flera orsaker. I vissa dialekter är en vanligt som generiskt pronomen. Just därför kan en ge en dialektal prägel. Ett annat skäl är att pronomenet en kan förväxlas med räkneordet en eller den obestämda artikeln en och därför gör texten svårläst: Hur gör en marängsviss utan ägg?

Här är det nog vissa som först funderar på marängsvissens göranden innan de förstår att skribenten efterfrågar ett äggfritt recept.

Dessutom finns ingen forskning som säger att en skulle påverka normer. En kandidatuppsats från Södertörns högskola visar att resultatet är det motsatta: en för oftare tankarna till män än vad man gör. Och en tenderar att bromsa flytet i läsningen.

Det finns andra skäl att undvika man. När jag började skriva i dagstidningar i mitten på 1990-talet mötte jag många regelsamlingar där reportrar uppmanades att ransonera man. Pronomenet sågs som förrädiskt och otydligt.

Rådet var att i stället vara så konkret som möjligt. Oavsett om texten handlade om Osby kommun, Skatteverket eller Ikea var det alltid bättre att skriva ut detta – och att inte referera till dem som man. Skälet var att man riskerade att dölja vem som agerade.

Ett bekymmer med den här principen är att den lätt leder till upprepningar. Ofta går det att lösa med kortformer eller andra ord för samma egennamn. Osby kommun kan bli kommunen, Skatteverket kan bli verket eller myndigheten och Ikea kan bli allt från företaget till möbeljätten.

Ett annat knep för att runda man är passiva verbformer. Det är en metod som bör användas sparsamt. En passivering som det sköts i Stockholm i går är minst lika vag som man sköt i Stockholm i går.

Passiveringar kan vara ett alternativ när syftet är att vara just vag – till exempel om det rör en allmän uppfattning utan tydlig avsändare:

Romanen har hyllats som ett mästerverk.

Ett sätt att undvika såväl man och en som krångliga passiveringar är personliga pronomen. Ord som jag, du, vi, den och de fungerar närmast som ett språkligt smörgåsbord.

Man och en används ofta i stället för jag i ett slags generisk betydelse. Både man och en gör att talaren distanserar sig från det som sägs. Det går utmärkt att konkretisera med jag – men nackdelen är att talaren kan framstå som skrytsam:

Jag har väl haft alla rätt på matteprovet förr.

Du-reformens genombrott på 1960-talet spred sig snart från tal till skrift. Kvällstidningarna var tidigt ute med du-tilltal:

Så hittar du billigaste hotellen i London.

Myndigheterna tog efter det här bruket. I dag är du i praktiken norm för myndighetstexter som riktar sig till medborgarna:

I graviditetskalendern kan du följa graviditetens olika steg och vad som sker på barnmorskemottagningen beroende på vilken graviditetsvecka du är i.

Pronomenen de och den kan användas på ungefär samma sätt som du:

De/den/du som bor i Osby kan ha rätt till bidrag.

I vissa sammanhang går det att använda vi. Men vi är lömskt. Den som inte känner sig inkluderad i textens vi kan uppfatta pronomenet som avståndstagande. Vi fungerar därför bäst när pronomenet verkligen syftar på alla – eller när skribenten vänder sig till en avgränsad grupp:

Vi som talar svenska har ett gemensamt språk.
Vi som var med tackar för en trevlig kväll.

Knepen är många. Den bästa metoden är att använda sig av en kombination av olika tekniker. Det skapar variation – och gör att du minimerar risken för att dina språkliga undanmanövrer ska uppfattas som krystad krångelsvenska.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.