Tecken på språklig ironi
Att vara ironisk i skrift kan vara svårt. Inte minst eftersom alla föreslagna ironitecken floppat.
Ironiskt nog har försöken att etablera ett tecken som markerar ironi aldrig lyckats. Åtskilliga efterlysningar från skribenter har gjorts genom åren. Men dom tidningsutgivare, författare och formgivare som tagit sig an uppgiften har hittills inte ens haft blygsam framgång.
Först var troligen britten John Wilkins. Året var 1668 när han i en essä skissade ett globalt språk som skulle användas av bland annat forskare och diplomater. Hans allt annat än blygsamma ambition var att uppfinna ett slags modernt latin som inte skulle ersätta någons modersmål utan fungera som ett internationellt språk i vissa sammanhang. John Wilkins föreslog att ett uppochnedvänt utropstecken, ¡, skulle signalera ironi.
Nästa försök gjordes 1841 av belgaren Marcellin Jobard – ägare av dagstidningen Le courrier belge. I en artikel förespråkade han införandet av typografiska tecken som symboliserade känslor. Ett sådant tecken, som liknade en gran, representerade ironi.
”Ett spegelvänt frågetecken som skulle placeras upphöjt före ett påstående”
En annan som hade liknande tankar var den franske författaren Alcanter de Brahm – en pseudonym för Marcel Bernhardt – som 1899 skapade ett spegelvänt frågetecken som skulle placeras upphöjt före ett påstående. Genom att låta ironitecknet point d’ironie stå först skulle alltså läsaren förstå att det efterföljande var ironiskt: ؟Så trevligt att ännu en semesterdag regnar bort.
Förslaget fick en del uppmärksamhet på sin tid. Den som slog upp ironie i 1905 års upplaga av det franska uppslagsverket Nouveau Larousse illustré fick till exempel se en bild på tecknet. Men genombrottet uteblev.
Hervé Bazin, en annan fransk författare, lanserade 1966 en helt ny ortografi genom en essä där han argumenterade för en ljudenlig stavning av franskan. I denna omdaning – som han kallade l’ortografiǝ lojikǝ – skulle ord alltså stavas på ett sätt som enligt Hervé Bazin var uttalshärmande och därför logiskt. Han introducerade sex points d’intonation, tecken som underströk hur något skulle utläsas. Tanken var att skribenter enkelt skulle kunna uttrycka medhåll, auktoritet, kärlek, tvivel, övertygelse och ironi. Det sista illustrerades med hjälp av ett tecken som kan beskrivas som ett påbyggt utropstecken.
Ytterligare ett försök gjordes 2007 av den nederländska stiftelsen Collectieve propaganda van het nederlandse boek. Chefen Paul Mosterd förklarade att det inte rörde sig om ett knep för att få publicitet utan att det rörde sig om ett svar på önskemål från journalister och författare. Ronald Plasterk – som då var minister för utbildning, kultur och vetenskap i Nederländernas regering – hade också ställt sig bakom idén. Resultatet var ett utropstecken som böjts till i mitten. Inte heller det här ironitecknet fick något genomslag. Möjligen berodde det i någon mån på att två ironitecken i följd påminde om skrivsättet ᛋᛋ som SS-styrkorna använde i Adolf Hitlers Tyskland.
Hittills är detta alltså en berättelse om floppar. Samtliga ironitecken har förpassats till skiljetecknens kuriosakabinett. Den som ändå vill använda något av dom får räkna med att läsaren inte begriper tecknet – vilket möjligen är en symbolisk ironi i sig – och att det kräver särskilda ansträngningar vid tangentbordet för skribenten.
Det mest traditionella sättet att markera ironi är genom att använda citationstecken: Hans trollerinummer var festens ”höjdpunkt” eftersom gästerna passade på att gå på toaletten.
Det här är dock inget vattentätt knep för att signalera ironi. Visst, greppet att låta citationstecken illustrera något som inte riktigt är vad det utger sig för att vara är etablerat i svenskan. Men citationstecken används på många andra sätt – utöver att markera citat kan det till exempel visa att ett ord används i bildlig bemärkelse eller att skribenten tar avstånd från det som sägs.
”I lediga sammanhang kan emojier och smilisar fungera utmärkt”
I lediga sammanhang kan emojier och smilisar fungera utmärkt. I mer formella texter kan dom kännas malplacerade och upplevas som stilbrott.
Ett speciellt grepp förekommer främst i sociala medier och forum på nätet när någon skrivit isär något som ska skrivas ihop. Svaret blir ibland en ironisk särskrivning av den miss som den första skribenten gjort sig skyldig till:
vanilj
glass
Genom att skriva vanilj och glass med flera blankrader mellan leden i en felaktigt särskriven sammansättning sticker skrivsättet ut i flödet. Den visuella effekten blir större än ett påpekande om att vaniljglass skrivs ihop.
Teckenfloran erbjuder alltså gott om alternativ men inget som fungerar i alla situationer och inte riskerar att missförstås. Även det har sin symbolik. Ironi är trots allt ett sätt att skämta mer eller mindre diskret – och i sådana sammanhang finns alltid en risk att mottagaren tar skribentens över- eller underdrifter på fullaste allvar.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
