Veckans nyord: klimatdiktatur

Klimathotet skenar och de demokratiska processerna tar lång tid. Därför höjs nu röster för införandet av klimatdiktatur.

På julafton 2009 listade Ystads Allehandas ledarredaktion klimatdiktatur som ett ord för det kommande decenniet. Nu ser det ut som att tidningen blir sannspådd. Under 2018 kom diskussionen om fenomenet i gång på allvar.

Startskottet var en artikel i Dagens Nyheter i december förra året. Där talade filosofen Torbjörn Tännsjö om ”en global despoti”. Han trodde det var enda sättet att lösa världens problem:

Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.

När debatten fortsatte kallades fenomenet klimatdiktatur – eller mer sällan klimatdespoti. De debattörer som anser att det finns ett behov av klimatdiktatur tycker att de internationella åtgärderna går för långsamt. De anser att dagens politiker inte agerar tillräckligt snabbt för att hejda den globala uppvärmningen. Därför efterlyser de ett överstatligt organ som får mandat att påskynda och driva igenom reformer.

I Borås Tidning skriver chefredaktören Stefan Eklund om idén. Han anser att grundläggande principer i det demokratiska samhället åsidosätts om klimatdiktatur skulle införas:

Mer problematiskt att sjunga den tröga demokratins lov har det visat sig vara i klimatkrissammanhang. Kända klimatdebattörer som den norska professorn i klimatstrategi, Jørgen Randers, och biokemisten James Lovelock, har offentligt förespråkat en ”klimatdiktatur” med hänvisning till att demokratins långsamma processer förhindrar ett framgångsrikt arbete mot klimatkrisen.

Anders

Illustration: Pixabay