Veckans nyord: triggervarning

En innehållsdeklaration över innehåll som kan tänkas väcka anstöt är en så kallad triggervarning. Fenomenet har importerats till Sverige från USA. Tanken är att den som av personliga skäl inte vill ta del av material som kan väcka obehag ska kunna undvika det.

Under året har det framkommit att vissa svenska studenter efterlyser triggervarningar. De uppmanar alltså lärare att förvarna om innehåll som riskerar att trigga (’utlösa, främja’) negativa känslor. En student i litteraturvetenskap skulle till exempel kunna få en lista över passager i kurslitteraturen som kan hoppas över. Där finns kanske Raskolnikovs knivhugg och mordplaner i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff (våldsskildring), Viktor Rydbergs skildring av romer i Singoalla (stereotyper med rasistiska förtecken) och den plågsamma behandlingen av såväl hästar som människor som jobbar i gruvorna i Émile Zolas Den stora gruvstrejken (lidande djur och människor). Och att läsa William Shakespeares dikt Lucretias våldtäkt eller Jan Guillous roman Ondskan är knappast att tänka på.

Triggervarningen är besläktad med empatisk korrekthet. Att vara empatiskt korrekt innebär att inte utmana en persons känslor eller upplevelser på ett sätt som kan orsaka negativa reaktioner. En triggervarning kan alltså utfärdas för något som inte är empatiskt korrekt.

Hittills har debatten präglats av ett motstånd mot triggervarningar. Inom universitetsvärlden anses det exempelvis nödvändigt att möta uppfattningar och erfarenheter som ifrågasätter de egna värderingarna. Vissa debattörer anser därför att triggervarningar utgör ett hot mot utvecklingen av ett kritiskt tänkande. I Västerbottens-Kuriren skriver Lisa Magnusson att de i själva verket motarbetar verkligt lärande:

Ordet trigger kommer från just traumaterminologin. Till sin tillämpning påminner triggervarningen dock mest om de där Parental advisory-etiketterna som efter påtryckningar från en snörpkonservativ föräldraorganisation i mitten av 80-talet började fästas på skivor och filmer som ansågs olämpliga för barn: ”Obs! Stötande innehåll!” Skillnaden är att triggervarningarna handlar om vuxna, närmare bestämt universitetsstudenter som inte vill ta i otrevligheter. Vägen till helvetet är inte bara stensatt med goda föresatser, den är därtill brant sluttande. I USA har studenter bland annat ifrågasatt föreläsningar på obehagliga teman, motsatt sig att läsa sexistiska och rasistiska skildringar i allt från gamla grekiska myter till modern litteratur, samt gått till storms mot en staty vars brist på klädsel kan trigga dem som blivit våldtagna. I dagarna har man debatterat om trigger warning bör bytas mot content warning, innehållsvarning, eftersom trigger även betyder avtryckare och därmed kan vara en trigger för dem som har problem med vapen.

I Sydsvenskan skriver Jenny Maria Nilsson att triggervarningar går emot den grundprincip som finns inom universitetsvärlden:

Universitet kan få en enda stor triggervarning: här råder diskussionsnorm och du kan behöva konfronteras med för dig irriterande, sårande och outhärdliga åsikter och personer.

I Upsala Nya Tidning hävdar Elise Karlsson att det är viktigt att omvärdera äldre texter och tolkningen av dem. Hon anser att triggervarningen är något som påminner människor om något de redan upplevt, och att de därför visar att alla människor har olika erfarenheter:

Till viss del handlar irritationen över triggervarningar om ett i sig rimligt försvar för att vi ska fortsätta läsa äldre texter – frågan är bara vilka och på vilket sätt. Det är en fråga som är och alltid har varit en av grunderna i förmedlandet av kunskap. Men man kan också säga att triggervarningen genom att påminna om att vissa grupper orsakas obehag flyttar obehaget till de grupper som inte direkt drabbas av obehaget. Kritiken mot triggervarningarna ter sig därför ibland som en egen triggervarning: Påminnelser om privilegiet att slippa obehag kan skapa obehag.

Diskussionen om triggervarningar förs inte bara på tidningarnas kultursidor. Ebba Busch Thor, ledare för Kristdemokraterna, tog upp fenomenet under sitt tal i Almedalen. Hon sade att trigger warnings kan motverka sitt syfte genom att gruppidentiteter får större betydelse:

Det är ett aktuellt fenomen på amerikanska universitet. Allt fler vill se det även i Sverige. Det handlar om att skapa ”safe spaces” – trygga rum genom att sätta varningstext på litteratur, konst och kurslitteratur. I ett radioinslag i Gomorron Världen berättas att den kända komikern Jerry Seinfeld inte längre vågar uppträda på universitet av rädsla att bli uthängd eller till och med stämd. Det är identitetspolitiken som spökar där bakom. Ingen medlem ur någon grupp ska få såra eller uppröra någon annans gruppidentitet.  Konsekvensen av ”trygga rum” blir att vi ska sluta oss kring våra gruppidentiteter – i våra trygga rum av likasinnade ska vi instämmande bekräfta varandra.

Triggervarningar tycks ha fått ett ordentligt fäste i debatten och i språket. Om de även etablerar sig vid svenska universitet och högskolor återstår att se.

Anders

Foto: Thinkstock