Ett läsarbrev om germanernas betydelse

Text:

Tore Janson skriver i Språktidningen 1/14 angående tolkningen av ordet german att det är outrett, även om förslag har lagts fram av språkvetare. En, som jag tycker, möjlig tolkning skulle vara att det betyder ’spjutmännen, spjutfolket’. Jag grundar detta på ett avsnitt i Elof Hellquists etymologiska ordbok, där han under german bland annat skriver att det finns ett ord i fornsaxiska ger med betydelsen ’spjut’, för övrigt fortfarande i bruk i formen Geir som norskt förnamn. Det är lätt att tänka sig vad som kan ha utspelat sig, när romarna trängde fram mot trakterna av Rhen. Man stötte på en grupp främmande män, och undrade naturligtvis vilka de var. Det är väl inte osannolikt att det var soldater, från någon folkgrupp på framryckning västerut, som just kallade sig spjutfolket, alltså soldaterEn tankegång som kan styrka hypotesen, är att franker också kan betyda ’spjutfolket’. Saxare skulle kunna betyda ’svärdbärarna’, enligt Hellquist.

Hans Jacobsson

Svar: Ditt förslag om etymologi för ordet german tror jag inte alls på. Germanerna i antiken använde spjut som huvudvapen, men Tacitus säger uttryckligen att deras namn på vapnet var framea. Det som du skriver finns i Hellqvists etymologiska ordbok står inte under german i mitt exemplar (tredje upplagan, tryckt 1980). Även om det skulle finnas ett ord ger i fornsaxiska med betydelsen ’spjut’ bevisar det inte alls att germanerna bortåt tusen år tidigare hade ett likadant ord med samma betydelse. Och stavelsen -man-, som jag antar att du menar betyder ’man’, borde i så fall ha formen -mann- i latin: jämför alemanni, marcomanni.

Tore Janson

Illustration: Istockphoto