Bild: 
IBL Bildbyrå
Arminius vann år 9 slaget mot romarna i Teutoburgerskogen. Han är en av få germaner vi känner vid namn.

Germanerna syns i varenda mening

Språket finns inte kvar. Ändå är germanskan källan till svenskan och de flesta av dess grannspråk. Professor Tore Janson leder oss genom ett språkligt germanskt ursprung.

Germaner var vad romarna för tvåtusen år sedan kallade de människor som levde utanför romarriket, i nuvarande Tyskland och Skandinavien. De försvann aldrig därifrån, och vi som lever i de områdena nu är i viss utsträckning deras efterkommande. Germanerna talade ett gemensamt språk, som är ursprunget till både svenska och en rad andra språk: danska, norska, tyska, engelska med flera.

Det gemensamma språket finns det inga uppteckningar av, men på 300-talet översatte en man vid namn Wulfila Bibeln till gotiska, ett språk som inte hade hunnit skilja sig så mycket från det gemensamma. En del av bibeltexten finns kvar. Det är den äldsta längre skriften på ett germanskt språk.

Många gotiska ord har direkta motsvarigheter i moderna språk. I tabellen listas några ord från ett par rader gotisk text och deras motsvarigheter i svenska, engelska och tyska. Alla fyra språken kommer från det gemensamma germanska språket. De elva orden är en liten del av det allmängermanska ordförrådet.

Men varifrån kommer då orden i det allmängermanska språket? Eftersom de germanska språken tillhör den indoeuropeiska gruppen är en första gissning att orden har varit med från början, alltså att de kommer från den så kallade urindoeuropeiskan.

Det visar sig att av de elva orden har nio indoeuropeiskt ursprung. Det gäller de ord som på svenska heter lägga, gripa, veta, son, blind, bära och de som på engelska heter on, that, is. De två som inte har paralleller i andra indoeuropeiska språk är de gotiska orden handus, ’hand’, och unsar, ’vår’.

Det är inte så lätt att beräkna hur stor andel av de germanska orden som inte kommer från indoeuropeiska. En del forskare har påstått att det rör sig om många ord, och att de måste ha kommit från vad man brukar kalla ett substratspråk – ett språk som skulle ha talats tidigare men som har trängts ut av det germanska. Sådana idéer om okända inflytanden går inte att motbevisa, men det finns skäl att vara tveksam. Det är mycket naturligare att tänka på talarnas förmåga att skapa nytt vid behov.

De två orden vår och hand är bra exempel. Ordet för vår ärvdes inte, förmodligen därför att det inte fanns något motsvarande indoeuropeiskt ord. Det fanns ord för min, men inte för vår. Ordet är inte nödvändigt i ett språk; det går bra att säga något som motsvaras av oss, och kanske gjorde indoeuropéerna det. Men det låg väl nära till hands att vilja ha en motsvarighet till min i flertal, och olika indoeuropeiska språk införde olika sådana ord.

För begreppet hand hittar man olika ord i andra indoeuropeiska språk, bland annat i grekiska och latin. Händelsevis har vi lånat in båda i sammansatta ord: manu-al kommer från latinet och betyder ’handbok’, och kir-urgi kommer från grekiskan och betyder från början ’handarbete’. Varför har då germanska språk ett alldeles eget ord för just hand? Det är omöjligt att veta, men det har knappast att göra med innebörden. Ordet för fot är ju till exempel ett indoeuropeiskt ord, som dyker upp i en lång rad språk.

Germanskans egna ord brukar likna de indoeuropeiska ärvda orden när det gäller ljuden. Ordet hand börjar på samma sätt som det ärvda ordet hall och slutar som det ärvda ordet land. Det tyder på att ordet har bildats av talarna av språket eller har funnits i språket länge, eftersom det stämmer med ljudsystemet.

I stort sett hade alltså det tidiga germanska språket ett ordförråd från indoeuropeiska. Det verkar inte ha innehållit någon stor mängd nyskapade ord. Det stora undantaget är lånorden från latin och grekiska, som finns redan i de äldsta texter vi har. De ord som kommer in i germanskan har att göra med nya företeelser, och avspeglar en del av de förändringar som inträffade bland germanerna och som efter hand medförde att de fick nya identiteter.

Germanska ord behöver man inte leta efter, varenda svensk mening är full av dem. Den mening som du just läste, till exempel, innehåller bara germanska ordstammar utom en, nämligen den i ordet germanska som kommer från något annat håll.

Det betyder inte att orden i den meningen har funnits oförändrade alltsedan forntiden. Alla har förändrats på ett eller annat sätt i fråga om ljuden och böjningarna. De ord som används nu kan vara ganska nya bildningar. Varenda, till exempel, uppkom för några hundra år sedan genom sammansättning av var och enda. Många svenska ord har kommit in från något annat germanskt språk, framför allt från lågtyska under medeltiden. Orden behöva och mening hör till dem.

Det som ändå går att känna igen som germanskt är de betydelsebärande stammarna i varje ord.

Även betydelser ändrar sig dock med tiden på olika sätt. Till exempel använde man till att börja med ordet mening i svenska enbart i betydelsen ’åsikt’. Först efter ett par hundra år dök det upp i den betydelse det har ovan, den som Svensk ordbok anger som ”största språkliga enhet vars delar står i ett väldefinierat förhållande till varandra”.

De germanska ordstammarna är alltså ett material som användarna har bearbetat och gjort om under årtusenden. Vissa stammar står för sådant som var viktigt under germanernas tid, och finns fortfarande kvar i nutida språk, fast ofta med starkt förändrade innebörder.

De germanska männen kunde samlas till möten för viktiga beslut vid bestämda tider. Ordet för ett sådant möte var ting. Ordet finns kvar, praktiskt taget oförändrat, i de nordiska språken och används om diverse möten. Det betecknar även de lagstiftande församlingarna: alltinget på Island, folketinget i Danmark och stortinget i Norge. Sverige avviker med sitt ord riksdag, som är ett lån från tyska; rike som ingår i det är ett mycket tidigt lån in i germanska språk från keltiska.

I engelska finns ordet thing, i tyska Ding, men de har bara betydelsen ’sak’, så som det svenska ordet ting också kan ha. Förklaringen till det anses vara att betydelsen försköts. På tinget fattade man bland annat beslut i olika rättssaker, och ordet gled över till att betyda ’rättssak’ och därifrån till att betyda ’sak’ i största allmänhet. Att de nordiska språken har kvar den ursprungliga innebörden kan bero på att institutionen att sammankalla ting fanns i Norden många hundra år efter det att den hade försvunnit på kontinenten och i England.

På tinget skulle vara frid. Orden frid och fred är från början bara varianter av samma germanska ord, som finns i nordiska språk och på tyska, där det heter Friede. Det innebär att man inte bråkar utan tycker om varandra. Ordet är relaterat till det gotiska verbet frijon, som betyder ’tycka om, älska’, och även till det svenska fria. Dem man tycker om kan vara släktingar, eller de kan vara vänner. Till verbet frijon finns i gotiska substantivet frijonds, som betyder ’vän’. Tyska Freund och engelska friend betyder detsamma. I svenska, däremot, heter ordet frände, och syftar på en släkting. Det är tänkbart att båda betydelserna är ursprungliga: den frid som skulle råda på tinget var väl den som förhoppningsvis finns mellan fränder och mellan vänner.

De som samlades på tinget var folket. Ordet folk finns kvar i svenska nästan oförändrat från germanernas tid, och betydelsen har inte ändrat sig så dramatiskt. Det har att göra med adjektivet full, och betecknar helt enkelt en mängd människor. Ibland kunde det vara fråga om en militär indelning, men ofta var det de som hörde ihop i någon politisk mening, till exempel så att de kom tillsammans på samma ting.

Om alla människor tillhörde folket är inte så lätt att veta. I varje fall fanns det en del som skilde sig från de flesta genom att ha mera makt och inflytande: de som var herrar. Ordet herre är bildat på en germansk stam som betyder ’gammal’. Men formen herro, som först användes i tidig tyska, betyder egentligen ’äldre’. Ordet är så pass sent att det är tänkbart att det kom till under inflytande av latin, som ibland använder ordet senior, ’äldre’, om en vördnadsvärd person.

Herrarna hade fruar. Den beteckningen var från början mycket mer imposant än herrarnas. I den gotiska bibelöversättningen finns verbet fraujinon, ’att härska’. En synnerligen mäktig man som gjorde det kunde kallas fraujan, ’härskare’. Det är det ord som används regelbundet om Herren själv. Ordet fru kommer från den feminina formen av det ordet.

Både herre och fru har utsatts för vad man skulle kunna kalla för språkliga devalveringar, och har till sist sjunkit ner till att bli nästan innehållslösa titlar. Det motsatta har också hänt. I germansk tid fanns det ett antal ord som betecknade ledare. Ett av dem har nästan försvunnit i sin maskulina form, men i historiska sammanhang händer det att man ser ordet drott. Den feminina formen drottning finns ju däremot kvar i de nordiska språken som en beteckning för en mycket högt uppsatt kvinna.

Den drottningen är gift med bär en beteckning som har använts länge. Ordet för kung lånades in mycket tidigt i finska i formen kuningas, vilken nog ligger nära den ursprungliga germanska formen. Stammen har att göra med ett ord för ’släkt, ätt’, så ursprungsbetydelsen är ungefär ’högättad’. Ledare i de tidiga germanska grupperna kom gärna från någon mäktig familj. Men tidiga titelinnehavare hade nog en ställning som skilde sig mycket från senare kungar av Storbritannien eller Sverige. De kunde finnas många på små områden: i Wessex i England tycks det ha funnits sju kungar på en gång på 600-talet, och på den berömda runstenen i Rök i Östergötland från 800-talet står det om tjugo konungar som satt på Själland i fyra vintrar. Sammanhanget är inte särskilt klart, men det kan knappast vara fråga om ledare för stora områden. Under en lång tid tycks alltså ordet för kung ha hört ihop med ganska anspråkslösa positioner. Men efter hand blev en del av kungarna så betydelsefulla att de nästan kunde jämföras med kejsare, alltså med dem som hade sin titel från självhärskaren Gajus Julius Caesar.

När germanerna kom i kontakt med romare började förstås också ett språkligt utbyte. Den romerska armén rekryterade många germaner, och armén krävde latinkunskaper. Det förekom rätt mycket handel, och det förutsätter handelsmän som kunde klara båda språken hjälpligt.

Av de här skälen utbytte språken ord, framför allt inom områdena krig och handel. Romarna tog in några ord från germanerna. Ett av dem är glesum. Det betyder ’bärnsten’, vilket romarna importerade från Östersjökusten. Själva ordet är det som i svenska har formen glas. Glasföremål stiftade germanerna bekantskap med genom romarna, och tydligen använde de sitt ursprungliga namn för den genomskinliga stenen för att beteckna detta ännu mer genomskinliga material. Ordet bärnsten har uppkommit senare och innebär helt enkelt ’brännsten’. Bärnsten går ju att bränna.

De germanska militära orden fick inte fäste i det officiella latinet, men flera visar sig som ord i de tidigaste romanska språken. Ett sådant ord är svenskans hjälm, som finns i formen heaume i franska och elmo i italienska. Ett annat är härbärge som från början innebar ’skydd för en här’. Det franska auberge och det italienska albergo är vanliga ord för ’hotell’ eller ’pensionat’.

Men på det hela taget var det germanerna som tog emot, både nya företeelser och nya ord. Ur glasen kunde de dricka vin, en dryck som de själva inte hade producerat innan de mötte romarna. Skärvor av amforor och av vinglas visar att drycken snabbt blev uppskattad bland de germaner som hade råd. Själva ordet vin, som finns med små variationer i alla germanska språk, kom in mycket tidigt i det germanska språket från det latinska vinum. Ordet finns bland annat i den gotiska bibelöversättningen.

Tillsammans med ordet för vin kom ett ord för hur man skaffade det, nämligen köpa. Men köpa kommer inte från något latinskt ord med den betydelsen. I stället bildade germanerna ett nytt ord från det latinska substantivet caupo, som betyder ’värdshusvärd’ eller ’vinhandlare’. Det visar väldigt tydligt på vilket sätt germanerna först satte sig in i penningekonomins realiteter.

I handeln råkade de tydligen också tidigt ut för en annan av civilisationens landvinningar: tull. Ordet är direkt avlett av latinets ord för ’tullstation’, telonium (som för övrigt kommer från grekiska).

Genom förbindelserna med romarna fick germanerna inte bara nya dryckesvanor, utan också nya matvanor. Det finns flera tidiga lån som hör till det området. Ett är kittel, från latinets catillus, ett ord som nog kom tillsammans med föremålet. Även ordet kål lånades in mycket tidigt från latinets caulis. Romarna var entusiastiska kålätare, och kanske lärde de germanerna att uppskatta växten.

I varje fall tycks germanerna ha insett att matlagning kunde vara en sysselsättning att tala om. Orden koka, kock och kök kommer från de latinska coquere, cocus och coquina. Till den sfären hörde nog också det tidiga lånordet källare, från det latinska cella, vilket även är ursprunget till det mycket senare lånordet cell.

Det finns alltså en rätt stor uppsättning lånord från latin till germanskt språk från de första århundradena av kontakt. De flesta hör ihop med handelsförbindelser på ett eller annat sätt. De militära kontakterna återspeglas inte särskilt mycket. Ett exempel är dock ordet kamp, med avledningen kämpa. Utgångspunkten var det latinska ordet campus som betyder ’fält’ och särskilt ’exercisfält’, där soldater övade sig att slåss.

Lånord som har med kristendomen att göra kom inte förrän på 300-talet och framåt, när germanerna fick kontakt med den nya religionen. Med tiden blev de orden talrika i alla germanska språk.

Åtskilliga av de viktiga orden i det grekiska Nya testamentet finns med i den gotiska bibelöversättningen. Ett par exempel är de ord som på svenska senare har fått formerna profet och apostel. I den gotiska texten är de i stort sett bara transkriberade till gotisk skrift från de grekiska formerna, som med latinska bokstäver skulle stavas profetes respektive apostolos.

Ibland kan ord vandra rätt märkliga vägar, som de ord som betecknar hus för kristen gudstjänst. I grekiska var en vanlig beteckning ekklesia som har grundbetydelsen ’församling’. Det lånades in i latin, och kyrkor heter fortfarande nästan så på de romanska språken: på italienska ecclesia, på spanska iglesia, på franska église. Men i grekiska fanns under antiken ett annat ord, kyriakon, som betyder ungefär ’det som hör till Herren’. Det existerade inte särskilt länge, utan dök upp i grekiska texter på 200-talet och försvann igen på 400-talet. Det kom aldrig in i latin. Av någon okänd anledning måste grekisktalande personer ha fört över det till dem som talade germanskt språk. Det hände kanske i Gallien på 300-talet. Man vet att grekiska användes i Provence ännu vid den tiden. Hur det än gick till så har det gett upphov till beteckningen i germanska språk: svenska kyrka, engelska church, tyska Kirche.

Det här axplocket visar att det förekom utbyte av ord redan under antiken. Kulturmötet satte spår i språken. Allteftersom kontakterna blev tätare och började gälla allt fler aspekter av livet ökade utbytet. Den processen har pågått under århundradena och fortsätter faktiskt fortfarande. Bland annat på så sätt har många europeiska språk, germanska såväl som romanska, med tiden fått ordförråd som till stora delar är gemensamma.

Tore Janson har varit professor i latin och senare i afrikanska språk. Han är nu affilierad till Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Hans bok Germanerna nominerades till Augustpriset 2013.

Gotiska Svenska Tyska Engelska
       
lagjan ’lägga’ ’legen’ ’lay’
handus ’hand’ ’Hand’ ’hand’
ana   ’an’ ’on’
greipan  ’gripa’ ’greifen’  
witan ’veta’ ’wissen’  
thatei   ’dass’ ’that’
Ist   ’ist’ ’is’
sunus ’son’ ’Sohn’ ’son’
unsar   ’unser’ ’our’
blinds ’blind’ ’blind’ ’blind’
bairan ’bära’ ’gebären’  ’bear’
Publicerad i nummer: 
Januari 2014