Bilden av Blekinge borde börja i orden

Text: Fredrik Lindström

Som skånska, fast dummare. Blekingskan får stå ut med en del elaka omdömen – om den över huvud taget känns igen. Blekinge må vara ett av Sveriges minsta landskap, men här finns ändå välbevarade minnen från fornstora dar, en vacker skärgård och topplacering i solligan. Trots det är uppfattningen om Blekinge diffus i resten av landet. Och lika illa är det med dialekten. Blekingarna misstas ofta för hallänningar, smålänningar eller skåningar. Det är kanske inte så konstigt; blekingskan delar ju dialektala drag, som diftonger och skorrande r, med sina sydsvenska grannar. Men i en tid när identitet diskuteras flitigt och varje människa ska vara sitt eget varumärke, kan det vara knepigt om ett helt landskap upplevs som identitetslöst. Detta funderar man nog på i Region Blekinge. I deras strategidokument Attraktiva Blekinge kan man läsa: ”Arbetet med att öka kunskapen om Blekinge och skapa en homogen och attraktivare bild av Blekinge görs genom Bilden av Attraktiva Blekinge”. Onekligen är det en formulering som väcker många frågor. En av dem är varför de väljer Bilden framför Orden. Ingenstans i detta innehållsrika dokument kan man läsa en rad om dialekten. Märkligt, när det finns så många godbitar på den blekingska dialektmenyn som man skulle kunna lansera på bred front: pugalus, pyller och däka, till exempel. Men vid närmare eftertanke pratar väl inte ens den värsta flakaläpp om gråsuggor, vallmofrön och flickor tillräckligt ofta för att det ska få effekt.

En annan kandidat att föra fram är björkholmskan, Karlskronas eget lokalmål, som är ovanligt rik på diftonger. De pojkar som förr växte upp på Björkholmen hade tvau sauker att vielja pau: bli pillemausare på värvet eller ta varvning. Dessvärre är efterfrågan på varvsabetare inte så stor i dag, så det räcker kanske inte för att placera Blekinge på kartan.

Det behövs något som sticker ut ännu mer. Och det finns det: halvön Listerlandet i västra Blekinge, där det talas en synnerligen särpräglad dialekt (se även Språktidningen 5/08). Här har de, till skillnad från i resten av södra Sverige, rullande tungspets-r. Och lika märkligt är att v ofta uttalas som ett engelskt w, till exempel i kwinna och swart. Bokstäverna p, t, k uttalas som b, d, g efter vokal i ord som äble och prad, och diftongerna går inte av för hackor här heller. Även de listerländska oa, ’orden’, är i en klass för sig. I ordförrådet hittar man pärlor som faaveden, ’nyfiken’, fåsprallada, ’ivrig’, krocketraj, ’krukväxt’, och spervagobbe, ’ornitolog’. Och så har vi förstås det egna räknesättet – yrkesfiskarnas metod för att hemlighålla hur stora fångster de fått. Försök gissa hur många kilo lajs den fiskare fått som varit ute och vragat och säger tjållaträj. Eller fillafäm å tjue. Inte helt genomskinligt att det betyder 2–3 respektive 24–25.

Listerlandets speciella dialekt beror på att det var nästan helt avskuret från resten av Sverige innan sjön Vesan dikades ut i början av 1900-talet. Dessförinnan hade listerlänningarna inte så mycket samröre med grannarna på fastlandet. De kontakter man hade kom framför allt via havet. Listerländskan är en unik blandning av danska och svenska, med inslag av plattyska. Antalet listerlänningar som till fullo behärskar den lokala dialekten minskar förstås, men det har säkert en positiv inverkan att traktens stolthet, fotbollslaget Mjällby AIF, har en supporterklubb som heter Sillastrybarna, och att deras kampsång heter Göra maul kaa! Det där kaa är en annan listerländsk specialitet. Det betyder visserligen ’karl’, men det används till människor av alla kön och fungerar som ett slags tilltalsord som man hänger på i slutet av meningarna. Lite oklart vilken funktion det fyller, men man lägger definitivt märke till det.

Något annat som man inte kan missa är landets största hårdrocksfestival, Sweden Rock, som dånar utanför Sölvesborg i juni varje år. Det finns säkert ett och annat aulahue bland besökare och artister som inte vet att de är i Blekinge, än mindre på Listerlandet, men man bör passa på att sälja in regionen när så många utsocknes är inhägnade på liten yta. Smaken för det lokala köket skulle kunna väckas genom att man enbart serverar specialiteter som aulakroppkakor, rålåper och rögad sill. De mer grättna skulle eventuellt kunna få kååuv mä päagröd å göuka – men bara om de kan uttala det rätt. Och visst skulle asaballe, ’skinka, röv’, vara ett bra namn på ett hårdrocksband? Något för Region Blekinge att satsa på, kanske?

Och så måste Blekinge snarast byta landskapsdjur. Den lilla ekoxen bör ersättas av en redi aulawaabel, ’rejäl öronmanet’. Ett sådant ord säger mer än tusen bilder, kaa!

Fredrik Lindström är programledare och språkvetare.