Läsarfråga: Hur stor var språkskillnaden?

Text:

Jag har en fråga med anledning av artikeln om vikingarna i Språktidningen nummer 8/14. Vi har sett tre vågor av invandring från Skandinavien (huvudsakligen ”Danmark”) till England. Vid den sista vågen hade man uppehållit sig några generationer i Normandie och gått över till franska språket så där kan man förstås se stora språkskillnader. Men hur var det med de två första vågorna? Anglerna, saxarna och jutarna kom på 400-talet och vikingarna på 7-800-talet. Fornnordiskan var enligt artikeln ganska enhetlig fram till 900-talet. Hur stora var egentligen skillnaderna i språk mellan de som kom på 400-talet och de som började komma mot slutet av 700-talet? Man får ofta intryck av att skillnaderna var mycket stora trots att kontakterna varit täta.

Lars Andersson

Svar: Det är riktigt att Storbritannien träffats av (minst) två, och om man räknar med de förfranskade ’normannerna’ från Normandie, tre, vågor av skandinaver. Den första kända är förstås när angler, saxar och jutar (och antagligen också friser) invaderar England på 400-talet, den andra är när ’vikingarna’ härjar i England och sedan etablerar Danelagen i centrala delarna. Frågan lyder alltså hur stora de språkliga skillnaderna varit mellan dessa folk, när de möts.

Angler och saxar (och friser) talade vad vi kallar för ett västgermanskt språk, jutarna, får vi anta, ett nordgermanskt. Hur det har gått till när Proto-Germanska (eller urgermanska, som vi säger i Sverige) splittrades upp i nord-, väst- och öst-germanska, har vi ganska dimmiga uppfattningar om. Östgermanskan, dvs. i princip gotiskan, har vi gott grepp om tack vare Silverbibeln i Uppsala, men för de övriga två måste vi förlita oss på framförallt de fåtaliga runinskrifterna med det äldre runalfabetet (den äldre futharken). Här pågår forskning tämligen intensivt för närvarande, där de senaste rönen räknar med att jutarna på Jylland haft ett slags språklig mellanställning mellan nord- och väst-germanskan. Anglernas, saxarnas (och frisernas) språk smälter av allt att döma snabbt samman i England och utveckals till fornengelska, och på samma sätt genomgår det andra västgermanska språket, ’ur-tyskan’, stora förändringar, med uppkomsten av en fornlågtysk dialekt och en fornhögtysk (som exv. genomgår den fornhögtyska ljudskridningen, även kallad den andra germanska ljudskridningen, då exv. ett *watr, i engelskans water, resulterat tyskans wasser). Danelagen antar man har varit tvåspråkigt långt fram i tiden; anglosaxiska och nordiska.

Den stora frågan är då om de nordbor som kommer till England på 700- men framför allt på 800-talet kunnat förstå det fornengelska språket. Personligen har jag svårt att tro det. Ett av skälen är dels att fornengelskan, på vanligt sätt, utvecklats på sitt sätt, dels att det urnordiska språket genomgår en radikal förändring under just 700- och 800-talen, med förändringar som omljud (gasti- > gäst), brytning (*bernu > björn), synkope (försvagning eller förlust av slutstavelser) och assimilationer och sammandragningar med förlust av ljud, vilket leder till ordreduktion (Hlewagastir > Lägästr). Det fornnordiska språket kommer således att skilja sig ganska mycket från fornengelskan vid tiden omkring år 800.

Intressant nog – och detta är helt nya forskningsrön – har professor Jan Terje Faarlund i Oslo, föreslagit att det språk som vi kallar medelengelska, och som talades i England efter att normannernas franska ånyo ersatts av engelska, denna medelengelska inte är att definiera som emanerande ur västgermanska utan ur nordgermanska. Fornengelskan skulle således vara att klassificera som ett västgermanskt språk, medan medelengelskan ett nordgermanskt! Detta senare språk skulle syntaktiskt vara baserat på nordgermanskan med ett starkt inslag av anglosaxiskt och franskt ordförråd. Sannolikt kommer dessa nya forskningsresultat att resultera i en intressant diskussion i forskningen.

Stefan Brink, professor i skandinaviska studier vid University of Aberdeen

Foto: Istockphoto