Blandbandsprincipen

Text: Fredrik Lindström

Har du någon gång funderat över varför det heter en bok men flera böcker, ett land men flera länder? Varför heter det inte bokar och landar? Det heter ju en krok, flera krokar. Varför är det så inkonsekvent? Om det nu heter land, länder, varför då inte band, bänder? Det kallas för omljud. Men varför har vi sådana? Ja, alltihop ligger fördolt i språkhistorien, i sådant som hände för över tusen år sen och ibland mycket längre tillbaka än så, men som vi faktiskt fortfarande anpassar oss efter.

Låt oss ta ordet brand, som praktiskt nog hette ungefär så på fornsvenska också. Flertalsformen av det ordet var då brandir. Det är precis samma ändelse, -er, som vi har i massor av ord: städer, böcker. Men i fornsvenskan uttalades den här ändelsen alltså lite mer spänt, med i. När vi  formar ett i gör vi det långt framme på tungan och med munnen nästan stängd. Det är stor skillnad mot a, som uttalas långt bak och med munnen närmast vidöppen. Att uttala ett ord som  brandir, ’bränder’, innebär alltså att man måste göra en ordentlig förflyttning i munnen. Detta registrerar hjärnan, som ju så att säga sköter alltihop, och eftersom den är väldigt flink och alert så har den en tendens att förekomma saker och ting. En av hjärnans viktigaste uppgifter är ju att hela tiden se till att vi är beredda på vad som ska komma härnäst. Därför kommer vi –  i princip helt undermedvetet – att börja tänka på den kommande vokalen (i) redan medan vi uttalar a i stavelsen före. Liksom för att vara beredda.

Man kan jämföra det med att lyssna på ett gammalt hederligt blandband. Nuförtiden blir det väl snarare en spellista i mp3-spelaren, men det spelar ingen roll. Det funkar med vilken samling låtar som helst som man har hört tillräckligt många gånger i en bestämd ordning. Då kan det vara så att man börjar höra de inledande tonerna i nästa låt redan innan en låt är helt slut, om än bara inne i huvudet. Det är som om vår hjärna vill förtäta händelseförloppet. Den går ivrigt händelserna  i förväg. Kunde vi höra vår musikupplevelse utifrån skulle det faktiskt vara som en mixning. Den kommande låten tonar in i slutet av den förra.

På liknande sätt måste vi tänka oss omljudet. När vi vet vilket ljud som ska komma i nästa stavelse föregriper vi det en smula. Resultatet blir en mix av vokalerna, den ena färgar av sig på den andra. Vokalen ä ligger ett steg närmre i än vad a gör (man kan säga att a – ä – e – i innebär en ”fyrstegsresa” i munnen, från vidöppet till maximalt slutet uttal). På sätt och vis är ä helt enkelt ett sätt att uttala a om man samtidigt tänker på, och redan lite grann är på väg till, ljudet i.

På så sätt har brandir blivit brändir och sedan bränder. Då kan vi lätt förstå att det är samma princip som gör att det heter en strand, flera stränder, ett land, flera länder, en tand, flera tän­der och så vidare. På liknande sätt har u lätt bli­vit till y och o till ö  i närheten av ett i, eftersom de vokalerna i munnen ligger närmare i.

Själva omljudsprincipen finns inte alls bara  i pluralformer. Att det heter längre och inte långare beror till exempel på att ordet lång kommer från fornsvenskas lang med en ändelse där det troligen funnits ett i (det har förmodligen en gång hetat langri).

Samma princip finns i en massa olika fall av ordbildning. Ofta är det rätt uppenbart vad det är för ett grundord som man har utgått från: blöda kommer till exempel från blod, ärm från arm, ärva från arv och så vidare. Men i andra fall kan det vara mer dolt. Hur är det med lyfta? Ja, om y är omljudsvarianten av u så borde det ju vara … luft? Just det; det  är ju det man gör när man lyfter något, man håller upp det i luften.

Pröva nu själva att vara språkforskare!

Ta verbet göda. Om vi vet att ö ofta kommer av omljud på o, kan vi rekonstruera ordet. Just det: god. Vad har det med gödsel och dynga att göra? Tänk efter! Gödseln gör jorden bättre, det vill säga god. Ordet betyder i praktiken ’förbättra’, och har en gång hetat godian, på fornnordiska. Den nutida formen blir begriplig för den som har de historiska principerna klart för sig: o närmar sig i i den kommande stavelsen och övergår då till ö (som strängt taget uttalas mitt emellan i och o i munnen). Sedan har både i och n fallit bort, och kvar blir göda.
Nu vet ni orsaken, o och i har mixats till ö.  Det är helt enkel blandbandsprincipen!

Fredrik Lindström är bland annat programledare, författare och doktorand i nordiska språk.