Bild: 
Linda Forsell
Handskrift. Håkan Nesser börjar med att skriva för hand. Därefter skriver han in kapitel efter kapitel i datorn.

Porträtt

Försök inte vara tydlig när du kan vara otydlig

Författaren Håkan Nesser sätter berättelsen framför språket, som ska vara avskalat och enkelt. Det lämnar mer åt läsarens fantasi.

Någon stora gesternas man har Håkan Nesser aldrig varit. Hans språk är mer sparsmakat än yvigt. Adjektiven är få, platserna ofta anonyma och människorna har geografiskt svårplacerade namn. Det ska vara allmängiltigt, detaljer lämnas åt läsarens fantasi.

Orten K-, som figurerar i många böcker, skapade en kontrovers i början av hans karriär. Den väckte ont blod i Kumla, där många trodde att han skämdes för sin uppväxtort och inte ville nämna den vid namn.

– Nej, framför allt är bokstaven K suggestiv, den är Kafka! Den ger en fingervisning om att det är på riktigt, men fiktion. Det värsta man kan göra är att skriva människor på näsan. Det är livsfarligt!

Håkan Nesser har en säregen blandning av integritet och distans till sin person och sitt yrke. Han värjer sig mot alla klichéer om författarrollen och, framför allt, deckargenren. Han ransonerar intervjuer, tycker inte om att prata om sig själv och sitt liv, föra ”det nordiska deckarundrets” talan eller ställa upp i lekprogram på tv.

Hans humor är underfundig, och en del svar måste tas med några nypor salt. ”Försök inte vara tydlig om du kan vara otydlig”, är ett råd han ger om skrivandet. Språket ska underordnas handlingen eller åtminstone gå hand i hand med den.

– Som läsare vill jag kunna glädja mig åt språket, gärna utan att märka det. Det ska fylla sin funktion, säger han.

För författaren handlar det om att styra tempot, att till exempel bromsa läshastigheten genom att lägga in några krångliga meningar eller svåra ord. Då kan läsaren kanske lägga märke till språket, resonerar Håkan Nesser.

Därmed vänder han på steken och intar rakt motsatt ståndpunkt, och så är det också att samtala med honom. Liksom i hans romaner och deckare vänds plötsligt perspektivet och en ny bild träder fram:

– Det är lätt att säga att språket inte ska märkas, men det är en kliché som inte är sann. Till exempel Jeanette Winterson har ett språk som jag märker hela tiden.

Håkan Nesser debuterade som 40-åring och hade redan då funnit sitt språk, tycker han. Sedan dess har han bara finslipat det, blivit lite mer precis och sparsmakad. På det stora hela har han inte utvecklats över huvud taget, hävdar han bestämt.

– Jag kunde ha skrivit böckerna i omvänd ordning. Barins triangel och Flugan och evigheten kunde jag ha skrivit i dag. Deckarna är mer bundna i sin form, Van Veeteren i högre grad än Barbarotti.

Van Veeteren är den pensionerade kommissarien i Nessers tio första deckare. Sviten följdes sedan av en svit av fem deckare med kommissarie Gunnar Barbarotti i den påhittade orten Kymlinge (märkligt lik Kumla). Han har också skrivit ett tiotal romaner och novellsamlingar, som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

– Jag läser inte mina gamla böcker. Det är en förfärlig massa sidor och ord. På 30 böcker måste jag ha skrivit en sådär 15 000 sidor, så något har jag väl lärt mig på vägen fast jag inte tänker på det.

Språket har han funnit genom flitigt läsande, men han hävdar att han bara läst enstaka deckare sedan de sena tonåren. Några direkta favoriter har han inte, men nämner Station eleven av kanadensiska Emily St. John Mandel, som på flera sätt bryter romanformens ramar. Han lyfter också fram tyska Jenny Erpenbecks roman Natt för gott, där hon beskriver alternativa livsvägar, vad som hade hänt om inte … och så vidare, i flera steg.

På liknande sätt experimenterar Håkan Nesser i Himmel över London, en av hans senare romaner, där läsaren ideligen tvingas tänka om och tolka skeendet på nya sätt.

I allmänhet går skrivandet lätt när han väl hittat en historia han inte berättat förut. Men just när Språktidningen möter honom går det trögt.

– Trögare än någonsin! Jag vet inte ens om det är en dålig historia eller en bra. Jag vet varken vad som ska hända eller vad som har hänt, det blir bara fler och fler frågetecken. Man kastar upp en massa bollar i luften och hoppas att det ska lösa sig. Om man vet var de ska landa i sista kapitlet är det tråkigt. Det är mer stimulerande om man kan hålla saker öppna.

Som författare står Håkan Nesser på de svagares sida. Han följer någon som ställt till det för sig och söker en förklaring. Ofta visar det sig att romanfigurernas dolda motiv och bevekelsegrunder inte alltid är så ädla. Just som i verkliga livet.

Att skriva om onda människor som begår onda handlingar intresserar honom inte. Han vill i stället skildra vanliga människor som hamnar i svårhanterliga situationer. I avgörandets stund gör vi saker som kan få ödesdigra konsekvenser, även om vi kanske inte ens märkt att vi fattat ett beslut.

Grunden i böckerna är en gåta eller ett mysterium, eller åtminstone en fråga. Sedan spelar det mindre roll om det blir en deckare eller en ”vanlig” roman; det är berättelsen som avgör formen.

– Jag skriver alltid utifrån någons utsatthet, människor som på något sätt söker upprättelse. De försöker begripa handlingar som får följder långt senare: ”Åren får sona vad stunden förbrutit”, säger Håkan Nesser.

Historierna och figurerna hittar han vare sig hos grannarna i Stockholm eller kring huset på Gotland, där han bor mest och helst skriver. Den trögtänkte Arne Murberg i senaste romanen, Elva dagar i Berlin, är snarast en arketyp, menar Håkan Nesser.

Men Arne sticker ut. Annars befolkas många böcker av verbala och självreflekterande människor som i inre monologer gör upp med sina liv på ett eller annat sätt. Och deras rannsakan är författarens rannsakan. Det är en viktig del av processen att skapa trovärdiga figurer. Historierna skulle kunna inträffa.

Ju tidigare i processen man sätter på sig läsarglasögonen desto bättre, tycker Håkan Nesser.

– Jag sitter lika mycket i berättelsens klor som läsaren. Jag skulle kunna göra det som romanfigurerna gör. Det är hela poängen med berättelser över huvud taget. Vi inser att vi är likadana, att botten i dig är botten i mig. Vi blir begripliga för varandra.

Mats Karlsson är frilansjournalist.

Håkan Nesser

Född: 1950

Bor: på Gotland och i Stockholm

Familj: hustrun Elke, två barn och två bonusbarn

Bibliografi: Deckarsviterna om kommissarierna Van Veeteren och Barbarotti, romaner som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Himmel över London, Levande och döda i Winsford och Elva dagar i Berlin.

Aktuell: i höst kommer hans förra hund Nortons ”memoarer” och romanen Eugen Kallmans ögon.

Publicerad i nummer: 
Juli 2016