Bild: 
Graham Samuels

Har du hört?!

Att prata bakom ryggen på andra gör oss till människor. Oavsett vad vi tycker om det som sägs, verkar det vara nödvändigt. Och nu ska vi lära datorerna skvallra – för att de ska bli mer mänskliga.

Bevis på människors skvallrande finns nedtecknade redan från tiden då skrivkonsten befann sig i sin vagga. Egyptierna har lämnat efter sig hieroglyfer som skvallrar om … ja, att man har skvallrat. Det verkar som om vi har skvallrat i alla tider. Men varför?

Jenny Brusk är doktor i allmän språkvetenskap, och verksam vid Högskolan i Skövde och Göteborgs universitet. Hon undersöker skvallrets potential i dataspel, vilket blir ett första steg för språkteknologin in i skvallrets värld.

– Jag tror att det är möjligt att få med skvaller i dataspel på ett intrikat sätt. Då skulle man kunna utveckla mer socialt orienterade spel, där samspelet mellan gestalterna lyfts fram, säger hon.

Genom avancerade dialogsystem ska det gå att få personerna i dataspelen att skvallra med varandra. Det kan leda till helt nya spelgenrer, enligt Jenny Brusk. Tidigare har kommunikationen i spelen varit väldigt rak och målinriktad. Med skvallerförmågan skulle dataspelsgestalterna te sig mer som ”riktiga människor”.

För riktiga människor skvallrar, trots att vi inte gärna vill erkänna det. Det är inte helt accepterat – och länge var det tabu. Ett återkommande tema i Bibeln är till exempel förbudet mot att döma människor och tala illa om dem. Såväl Gamla som Nya testamentet förbjuder skvaller. Genom skvallret dömer vi andra, och det är Guds uppgift att döma – inte människans:

”Undvik allt onödigt prat. Säg bara sådant som är gott och till hjälp för dem som ni samtalar med, och som kan bli dem till välsignelse.” (Efesierbrevet 4:29.)

Nu lever inte alla efter Bibelns ord, men de flesta kan känna ett intellektuellt motstånd mot att tala illa om folk. Trots detta har de flesta någon gång skvallrat – det är rent av en grundläggande mänsklig aktivitet.

Men går det att skilja skvaller från annan typ av småprat? Vad är det egentligen som datorerna ska bli bättre på, och som Bibeln förbjuder?

Enligt talspråksforskaren Viveka Adelswärd omfattar skvaller alltid minst tre personer: de två som skvallrar, och den som det skvallras om – som i det fallet också är huvudperson. Ämnet i sammanhanget måste också intressera och vara tillräckligt spektakulärt för att vara värt att skvallra om, och man skvallrar förstås inte om någon som är direkt närvarande.

Skvallret kan i sig delas upp i funktion och innehåll. Funktionen, som är social och kommunikativ, innefattar den gruppidentitet som bildas genom skvallret. Skvallrets innehåll utgörs av ”privata angelägenheter”, och är det som främst skapar den negativa klangen.

Viveka Adelswärd skrev om skvaller i sin första bok, Prat, skratt, skvaller och gräl 1991, delvis influerad av Jörg Bergmann, en tysk sociolog som gjorde skvallerstudier i Tyskland, eller som det heter där – Klatsch.

– Vi hade väldiga diskussioner då, säger Viveka Adelswärd. Jörg Bergmann såg skvaller som något enbart negativt, medan jag menar att allt skvaller inte är av ondo – skvallrets privata innehåll kan faktiskt visa på ett vänligt intresse för personen.

Men att Jörg Bergmann delvis har ett annat skvallerbegrepp kan också ha att göra med att orden för ’skvaller’ betyder lite olika saker; tyskans Klatsch vetter åt ’förtal’, engelskans gossip åt ’pladder’.

Den nutida forskningen lutar dock åt Viveka Adelswärds mer positiva syn: att skvallret fyller en viktig social och kommunikativ funktion, oavsett om uppsåtet är ont eller gott. Skvallret ger oss uppgifter om vad andra människor gör. När vi utbrister i meningar i stil med Du skulle bara veta som hände förra helgen!, är det i grunden ett sätt att vidga våra vyer och sätta gränser för vilken typ av beteende som är socialt accepterat. Skandalösa händelser blir bra skvaller just för att de går över gränserna för vad som anses okej.

En färsk forskningsrapport från Newcastle university business school visar till exempel att arbetsplatser där det lämnas utrymme för skvaller är effektivare. När vi skvallrar lär vi känna våra kollegers olika sidor, och blir därmed bättre på att förstå varandra. Stefanie Reissner och Victoria Pagan, båda forskare i marknadsföring, pekar på ett samband mellan ökad förståelse för varandra och högre effektivitet i jobbet.

Med skvallret skapas som sagt också en gruppidentitet. Trots att det man talar om inte har någon egentlig betydelse för arbetsplatsen, kan informationen vara viktig. Ett lag svetsas samman och kolleger kommer närmare varandra.

Men den viktiga gruppbildningen kan också leda till att människor blir utstötta och mobbade. Att oja sig över andra är ju en möjlighet att själv få känna sig överlägsen.

– Att tala ihop sig i en grupp kan givetvis vara förödande för den som det skvallras om, säger Viveka Adelswärd.

Viveka Adelswärd försökte i samband med att hon skrev boken Till struntpratets lov (2009) skapa en manual för hur skvaller går till, men insåg snabbt att det var i det närmaste omöjligt.

– Det är så extremt många saker som händer. När man talar med någon läser man av reaktioner, och kan svara olika beroende på vilken situation man befinner sig i, säger hon.

Skvaller omges också av regler där en intressant aspekt är hierarkin. En person kan – i de flesta fall – skvallra om sin chef med sina kolleger utan att någon höjer på ögonbrynen. Men om personen i stället skulle skvallra om en kollega med chefen är det mer uppseendeväckande. Det är inte alls lika accepterat, eftersom hierarkin bryts. Ännu värre är det när chefen skvallrar om sina underordnade.

Rangordningen på en arbetsplats är baserad på status. Chefen står längst upp i hierarkin, och hens anställda är underordnade. Det är bara ”tillåtet” att skvallra med personer som befinner sig på samma nivå i rangordningen.

Denna ”skvallertrappa” är viktig för hur information kan utbytas. Den som blir befordrad till en chefsposition kan alltså vänta sig att hamna utanför skvallergänget.

Enligt sociologen Robin Dunbar har vi struntpratat och skvallrat lika länge som vi har pratat. Det är så djupt inrotat att det kan liknas vid det sociala insektsplockande man finner hos apor. För aporna är plockandet ett sätt att stärka banden mellan individerna i flocken.

Ordet skvaller betyder, enligt Nationalencyklopedin, ”löst prat som sprids från person till person”, och finns belagt i skrift första gången 1526 – i Nya testamentet. Men som verb – skvallra – fanns ordet redan i äldre fornsvenska, som talades på 1200- och 1300-talet. Då hade det bara betydelsen ’prata’. Skvaller tros vara ljudhärmande, i stil med orden snacka, babbla och sladdra.

Men skvallra har också en betydelsenyans som man bland annat kan hitta i många klassrum. Det handlar om ett avslöjande – ett mer eller mindre oskyldigt angiveri – om en olämplig eller otillåten handling. Ingen vill vara den som skvallrar för läraren. Ingen vill ju vara en skvallerbytta. Den här ramsan är nästan lika gammal som ordet skvaller, och finns i många versioner:

”Skvallerbytta bing bång,
går i alla gårdar,
slickar alla skålar,
när han kom till prästen,
fick han smäll på käften.”

Att använda skvaller i litteratur är också ett gammalt grepp. År 1603 skapade William Shakespeare gestalten Jago i tragedin Othello. Genom att skvallra övertygar Jago huvudpersonen Othello att hans hustru Desdemona har varit otrogen, vilket får konsekvensen att Othello dödar henne. Att gestalterna skvallrar, ljuger och talar ont om varandra underlättar för läsaren att identifiera sig med berättelsen. Hur det hänger ihop förklarar Viveka Adelswärd.

– Skvaller är absolut grundläggande för mänskligt beteende. Vi är sociala djur, vi samlas i grupper och pratar, och i historien har vi snarare skvallrat än talat om stora filosofiska frågor.

I Sverige var skvallret länge tabubelagt, inte bara på grund av religionens starka påbud. När det skvallrades skulle det i samma veva också bes om ursäkt: Jag borde väl inte prata om detta, men …

På senare tid har det dock hänt något med skvallrets status. I slutet av 1990-talet tog dokusåpan plats i tv. Plötsligt rapporterade även kvälls- och dagstidningar om vem som hade röstats ut i Robinson, och vilken bonde som hittat sin kärlek. Kändisskvallret tog steget från veckotidningarna in i nyhetspressen.

– Till och med tidningar som Dagens Industri har vad man kan nästan kan kalla för skvalleravdelningar, där man berättar interna saker om personer, säger Viveka Adelswärd.

Det verkar som om synen på det lättvindiga skvallret gått från att vara fördömande till tillåtande. Nu skvallras det friskt i medierna, och skvallret är utbrett i en växande kändisvärld. I dag är det också mer tillåtet att säga att man ”sitter och skvallrar” än det var för trettio år sedan. Men man gör fortfarande skillnad på relativt oskyldigt skvaller och förtal.

I en interaktiv värld, som dataspelens, är det möjligt att både följa och ignorera skvallrets regler. Lekfullheten kan ta överhanden, och i spelen skulle man till exempel kunna se hur det kan gå när reglerna inte följs.

Det finns inom samtliga kulturer och språk skvallerregler som kan skilja sig åt. När du lär dig ett språk måste du därför lära dig ett nytt sätt att skvallra – en av grunderna för mänsklig samvaro.

Jonas Fischer är frilansjournalist.

Läs också Olle Josephsons skvallerkrönika.

Publicerad i nummer: 
Oktober 2014