Kejsarens glömda språk

För hundra år sedan var manchu ett hovspråk i världens största rike. I dag talas det av färre än hundra personer. Språktidningen har besökt manchuer i Peking, som försöker återuppliva språket som föräldrarna förbjöds att tala.

Det är 35 graders dallrande hetta ute. Eftersom luftkonditioneringen är trasig, är det ännu varmare på den innergård i centrala Peking där två unga studenter denna kväll lär sig grunderna i manchu. Under två timmar, utan paus ens för att dricka vatten, skriver en lärare manchuisk skrift på en vit tavla som han stödjer med ena handen.

Då studenterna övar uttal, påminner det mer om mongoliska eller turkiska än kinesiska. Liksom dessa språk bygger manchu på vokalharmoni – regler för vilka vokaler som får följa på varandra. ”Ume antaharara” skriver läraren med latinska bokstäver för att ange uttal. Det betyder ungefär ’varsågod; känn dig som hemma’.

– Det är svårt att lära ut manchu.­ Det finns ingen standardiserad lärobok och inte heller någon överenskommelse om hur orden bör uttalas, säger De Kejin, en av de manchuer som startade dessa språk­kurser i Peking 2006.

De Kejin är vanligtvis själv lärare, men denna kväll så förkyld att hon knappt kan prata. Medan hon snyter sig berättar hon att det i dag finns färre än hundra personer som behärskar manchu väl. För manchu är inte bara svårt att lära ut – det är även svårt för en kines att lära sig. Manchu och kinesiska tillhör olika språkfamiljer, och De Kejin brukar råda eleverna att inte försöka utgå från eller jämföra med kinesiskan då de studerar manchu. Språken är så pass olika att det skulle försvåra inlärningen. Då är det bättre att börja med ”blankt minne”.

De som kan tala manchu i dag är över 70 år. En handfull studenter har lärt sig konversera på manchu. Annat var det för drygt hundra år sedan. Qingdynastin, Kinas sista kejsardynasti, etablerades av just manchuerna. De styrde landet 1644–1912, och tog med sig sitt språk till Kina då de erövrade Peking från de vidsträckta stäpperna i norr. Jämsides med kinesiskan var manchu under denna tid Kinas officiella språk, och användes dessutom vid kejsarens hov.

Många kineser upplevde dock förtryck från sina manchuiska herrar, vilket blev tydligt då den sista kejsaren störtades 1912. I Peking dödades tusentals manchuer efter summariska rättegångar. Många brände upp böcker och traditionella kläder för att dölja sin identitet och undvika förföljelse. Få vågade tala manchu offentligt. Inte ens den sista kejsaren hann lära sig språket.

När japanerna sedan under andra världskriget erövrade det enorma område i norra Kina som kallas Manchuriet, ersattes all undervisning i manchu av undervisning i japanska.

Men förtrycket av manchuerna förvärrades efter det att kommunistpartiet tog makten i Kina 1949. En av De Kejins lärarkolleger hade en farfar som avrättades genast efter revolutionen. Han beskylldes för att vara ”reaktionär”, på grund av sin etniska tillhörighet.

I sin ambition att ena landet kulturellt, förtryckte kommunisterna ofta minoritetsfolkens seder och bruk hänsynslöst. Värst var förföljelsen under kulturrevolutionen (1966–76). Särskilt hårt ansattes manchuer, som i egenskap av Kinas sista kejsarfolk sågs som feodalismen förkroppsligad. Rödgardisterna – våldsamma grupperingar som politiskt stödde Mao Zedong – förstörde mängder av gamla böcker, unika artefakter och otaliga människors liv.

Enligt folkräkningen år 1980 fanns det två miljoner manchuer i Kina. Men en folkräkning år 2000 visade att det plötsligt fanns tio miljoner. Detta berodde inte på att folkgruppen hade förökat sig extra flitigt, utan helt enkelt på att det efter kulturrevolutionens slut hade blivit mindre farligt att vara manchu. I början av 1980-talet förändrades också minoritetsspråkspolitiken i Kina (se även artikeln om minoritetsfolket miao i Språktidningen 3/11).

– De senaste åren har många manchuer börjat släktforska, och till och med tagit tillbaka sina gamla familjenamn som de övergett i generationer, säger De Kejin.

Antalet manchuer i Kina är i dag fortfarande drygt tio miljoner, utspridda främst över nordöstra Kinas väldiga landområden, från Peking till gränstrakterna till Sibirien och Nordkorea.

Redan 1987 började myndigheterna ordna undervisning i manchu vid ett av Pekings universitet. Men där handlar det främst om att lära sig skriften, för att informationen i de över två miljoner dokument som finns kvar från Qing­dynastin inte ska gå förlorad. På de kurser som De Kejin håller, handlar det snarare om att återupptäcka sin identitet:

– Vi har elever i åldrarna 13 till 80 år, och över 80 procent av eleverna är manchuer, säger De Kejin.

Enligt henne har det kinesiska samhället nu kommit till en punkt där många har fått det så pass bra ställt att de kan intressera sig mer för kultur och historia. Det märktes tydligt då de första språkkurserna arrangerades 2006. De blev så populära att De Kejin och hennes vänner redan året därpå började ordna lektioner varje vecka.

Sedan i fjol erbjuds gruppen­ lokal och läromedel vid Renminuniversitetet,­ en av Pekings största högskolor. Under terminerna brukar drygt 20 studenter dyka upp varje söndag. Under sommar­lovet undervisas i stället mindre grupper på onsdagar.

– Det omedelbara syftet med kurserna är att manchu ska överleva som språk. Vårt långsiktiga mål är att manchuiskt talspråk ska läras ut på högskolenivå, med standardiserade prov och läroböcker, säger De Kejin.

Och man har redan kommit en bit på vägen. En mellanstadieskola i nordöstra Kina började för några år sedan som första grundskola att erbjuda undervisning i manchu. I samma område hålls även ideella språkkurser, likt dem i Peking. Intresset har fått ett rejält uppsving i och med internet.

– Det var på internet vi såg att det finns ett stort intresse­ för att lära sig manchu. Där­efter startade vi kurserna i Peking. I dag utbyter vi erfaren­heter med manchuer från andra delar av Kina genom mikrobloggar och liknande. Vi diskuterar allt från språk­under­visning till historia, säger De Kejin.

Efter hundra års förtryck av republikaner, nationalister, japaner och kommunister, är manchu alltså på gränsen till utrotat. Av de tio miljoner manchuer som finns i Kina i dag, är det enligt olika källor­ endast tjugo, femtio eller kanske hundra personer som kan tala språket ordentligt. Och alla är över 70 år, eftersom ingen vågade lära sig språket efter 1949.

Då kurserna i manchu började hållas i Peking, utgick man från en gammal lärobok som skrevs under Qingdynastin, för de kineser som ville lära sig sina härskares språk. Det fanns också ett system där manchuisk skrift översatts till latinska bokstäver av europeiska missionärer och akademiker. Vad gäller uttal och toner finns det knappt några källor alls, ens vad gäller enstaka ord.

Men i nordvästra Kinas karga ökenlandskap, just vid gränsen till Kazakstan, över 300 mil från Peking, finns en minoritetsgrupp med namnet sibe (även xibo eller xibe). Denna minoritet har kommit att spela stor roll för manchus överlevnad. Historiskt är sibe-folket nära allierade med manchuerna; de skickades hit som nybyggare redan på 1700-talet då Qingkejsaren Qianlong ville utvidga sitt rike västerut. Tack vare sibe-folkets isolerade hemtrakter – långt från händelsernas centrum – har deras kultur och språk överlevt ända fram till i dag.

– Från början var sibe i princip en dialekt av manchu. Sibe har sedan utvecklats ytterligare på egen hand, efter hundratals år av isolering, säger De Kejin.

En av hennes vänner, som nu bytt namn till manchuiska Hasutai, sade 2009 upp sig från sitt jobb i Peking. Han åkte västerut för att studera de cirka 20 000 medlemmarna av sibe-folket som fortfarande talar sibe till vardags.

Hasutai var en av initiativtagarna till språkkurserna i Peking, och tidigare De Kejins lärare. Nu har De Kejin tagit över ansvaret för kurserna, samtidigt som Hasutai är i nordväst och studerar sibe, bland annat genom att spela in och skriva ner dialoger.

– Hasutais arbete har varit ovärderligt för undervisningen här i Peking och över hela Kina. Han har redan skrivit en manual om konversation på manchu, och jobbar nu med en komplett lärobok.

Eftersom sibe är det enda område i världen där något som liknar manchu används naturligt, så är Hasutai där för att lyssna och lära. Han jämför sedan vad han lär sig med dokument från Qing­dynastin samt inspelningar av tal med de sista manchutalarna i Heilongjiang.

Då kommunistpartiet tog över makten i Kina, delade man enligt sovjetisk modell in befolkningen i 56 olika etniska grupper. Till och med etniska kineser fick ett namn: ”han-kineser”. Hankineserna utgör i dag 91,5 procent av landets befolkning.

Sedan 1949 har flera språk och kulturer inom Kinas gränser dött ut, för att ersättas av standardkinesiska (mandarin) och hankinesiska seder och bruk. Många av dagens minoritetsbefolkningar talar mandarin som förstaspråk. Detta är särskilt tydligt i den yngre generationen, där många har tagit sig till större städer för utbildning eller arbete.

Bedömare ger inte heller manchu så stora chanser att överleva som språk, främst eftersom det på flera årtionden­ inte har funnits någon naturlig miljö där språket faktiskt används. Manchuerna har ”kinesifierats”, vilket man bland annat kan se genom att traditionella manchuiska hus i nordöstra Kina nästan helt har ersatts av de bostäder i tegel och betong som finns i övriga landet. Manchuiska kläder och sånger är ovanliga, utom möjligtvis under bröllop och begravningar.

Men även om många kinesiska minoritetsspråk har gått i graven, så är De Kejin optimistisk vad gäller just manchu, eftersom det finns en så pass rik historia och kultur kopplad till detta sista kejsarspråk:

– Det är fascinerande att se hur olika studenter utvecklar intressen som ett resultat av språkkurserna. Några blir särskilt intresserade av manchuisk kalligrafi, andra av historia, musik eller pjäser.

Enligt De Kejin kan de flesta av hennes studenter läsa manchu någorlunda och uttala de vanligaste manchuiska fraserna efter bara åtta lektioner. I dag hålls alla kurser på ideell basis. Bland de studenter som visar extra stort intresse för språket hoppas man också kunna hitta fler lärare som är beredda att arbeta gratis.

Efter två timmars lektion har mörkret börjat lägga sig och temperaturen sjunkit på inner­gården. Eleverna sitter kvar efter lektionen, går igenom ytterligare grammatik med läraren och försöker envist få mig att uttala manchuiska hälsningsfraser korrekt. ’Hej’ låter som ”saiyoun”. ’Tack’ skrivs ”baniha” med latinska bokstäver, men uttalas snarare ”banja”.

– Varje lektion känns som en möjlighet att återupptäcka sig själv, säger en av de två unga studenterna.

Hon är manchu, men säger att hennes föräldrar inte kan ett enda manchuiskt ord.

Jojje Olsson är journalist bosatt i Peking sedan 2007. Han är aktuell med boken Peking – förändringarnas­ stad (Laurella & Wallin förlag).

Qingdynastin

Manchuerna bestod av flera stammar ur folkslaget jurchen, som under tidigt 1600-tal enades och förklarade krig mot den då styrande Mingdynastin. Jurchen var ett nomadiskt krigarfolk med rötter i Manchuriet och Sibirien.

Flera rasistiska beslut togs då manchuerna intog Peking och utropade Qingdynastin 1644. Etniska kineser fick inte vistas innanför Pekings stadsmurar och tvingades bära hårfläta enligt manchuisk sed.

Manchuerna var redan från början en minoritet i sitt eget kejsardöme, och de assimilerades snart i den kinesiska kulturen vad gäller såväl språk som seder och bruk.

Manchuerna utvidgade Kinas gränser österut, men isolerade sig mot omvärlden och hamnade tekniskt och militärt efter västerlandet. Det blev tydligt då kejsarens arméer krossades i opiumkrigen med européer i mitten av 1800-talet. Hovet förblev svagt tills republikaner störtade Qingdynastin 1912.

Manchu är inget tonspråk

Manchu är ett manchu–tungus­språk, en grupp av språk med 75 000 talare i Kina och Sibirien.

Manchu–tungusspråk delas in i en nordlig och en sydlig grupp, och manchu tillhör den sydliga gruppen. Dit hör även sibe, som ibland betraktas som en dialekt av manchu. Sibe har 35 000 talare i Xinjiang i nordvästra Kina.

Forskare har kopplat samman manchu–tungusspråk med altaiska språk, som mongoliska och turkiska. Satserna byggs dock i form av subjekt–objekt–verb (hon honom älskar), vilket påminner om japanskan och koreanskan.Det får vissa att föra släkt­skapet dit.

Manchu innehåller flera lånord från standardkinesiskan. Men till skillnad från kinesiskan är manchu exempelvis inte ett tonspråk och har en grammatik som skiljer presens från imperfekt.

Manchu har ett eget skriftspråk som härstammar från mongoliskan. Manchus skriftspråk är huvudsakligen­ alfabetiskt, det vill säga skrivs med ett alfabet, där varje tecken motsvarar ett språkljud.

Det skrivs uppifrån och ner, i kolumner­ från vänster till höger. Skriften­ innehåller arton konsonanter, sex vokaler och tio ”markeringar” eller tecken som utmärker olika kinesiska stavelser.

Sibe är nästan identiskt med manchu. Sibe har dock åtta vokalljud jämfört med manchus sex.

Publicerad i nummer: 
7/2013