Små bokstäver ökade avståndet till tyskarna

Har du någon gång sett en tysk text - eller minns tysklektionerna från skolan - vet du att alla substantiv i tyskan inleds med stor bokstav. Bland de germanska språken är tyskan i det avseendet unik. Men det var inte mer än ungefär sextio år sedan som danskan och nederländskan gjorde likadant. För ett par hundra år sedan förekom versaler på substantiv också i engelskan. Och, ja, även i Sverige skrev vi på 1600-talet stor bokstav på substantiv.

Nu var detta under en tid då skriften var betydligt mer varierad än i dag. Under 1600-talet rådde ett stort mått av frihet i det skrivna språket. Svenskan hade ännu inte fått särskilt fasta regler, och det var på modet att använda sig av ett sirligt och rikt utsmyckat språk. Detta kunde ta sig uttryck i till synes överflödiga bokstäver.

I ett brev från år 1635 skriver Per Banér till rikskanslern Axel Oxenstierna bland annat: "jagh mykitt twiffwelachtigh haffwer warett, huar som RijksCanzleren skulle wara" ('jag har varit mycket tvivelaktig, där rikskanslern skulle vara det'). Han använde inte bara många överflödiga bokstäver, utan även stor bokstav på substantiv, trots att de stod mitt i en mening: "RijksCanzleren". Precis som i tyskan i dag. Men detta gällde inte bara substantiv, även om det oftast förekom bland dem. Stora och små bokstäver kunde som synes även växla inuti ord.

Troligen kom skrivsättet in i svenskan från tyskan. Under 1600-talet hade tyskan stor inverkan på svenskan, och de tysktalande hade täta kontakter med olika språkområden, bland annat genom trettioåriga kriget. Under flera hundra år dessförinnan hade även den nordtyska Hansan ett stort inflytande i ett flertal svenska städer, som Stockholm och Kalmar.

I tyskan har stor bokstav på substantiv använts sedan medeltiden, och tysk språkforskning har ägnat dessa versaler stort intresse. En del forskare antar att tyskarna började använda stora bokstäver på substantiv för att de ville skänka dessa ord särskild tyngd i texten. En trolig förklaring eftersom stor bokstav först uppträdde i religiösa ord, så kallade nomina sacra. I Tyskland debatteras det ständigt för och emot att denna egenhet fortfarande finns i skriftspråket. Ska man anpassa sig eller betona sin särart?

Att de romanska språken inte inleder substantiv med stor bokstav antas bero på att dessa redan tidigt började skrivas med antikvastil. Det är den tryckstil med upprättstående tecken och obrutna linjer som i dag är den vanliga för det latinska alfabetet. Germanska språk, där­emot, skrevs mycket längre med frakturstil, en tysk tryckstil med brutna linjer och snirklade versaler. I antikvastilen avviker de stora bokstävernas form från de små bokstävernas mer än de gör i frakturstilen. Detta skulle ha lett till att man av estetiska skäl ofta valde att inte använda stora bokstäver i till exempel franskan.

Engelskan hade under 1500-1700-talen, precis som tyskan och de andra germanska språken, till övervägande del stor bokstav på sina substantiv. Under 1700-talet uppstod en debatt om detta i England. Den ledde till att engelsmännen i slutet av 1700-talet i princip helt slutade med att inleda substantiv med stor bokstav, eftersom de ansåg att detta gav skriften ett rörigt utseende.

Liksom svenskan kunde tyskan, innan den fick en fastare form, använda versaler för att markera flera olika saker i texten. Det kunde gälla så kallad textuell markering, till exempel av en textinledning. En sådan markering förekommer i många medeltida handskrifter, där en snirklig och elegant förstabokstav, en anfang, inleder texten.

Dessutom kunde det handla om syntaktisk användning av versal. Det innebär att början av en huvudsats markeras även inuti meningar, som i När maten är klar Ropar Lisa på Kalle.

Den tredje användningen av versal är den emfatiska. Den innebär att man markerar ord i texten som har ett särskilt tryck, emfas, med stor bokstav.

En fjärde typ av versalbruk är det lexikala, det vill säga att man regelbundet använder stor bokstav först i ett substantiv. Detta bruk lever alltså kvar i dagens tyska. På 1600-talet förekom alla dessa skrivsätt - även i svenskan.

Under sent 1600-tal kom arbetet med att standardisera svenskan i gång på allvar. De överflödiga bokstäverna i ord skulle minskas och användningen av stor bokstav regleras.

Dåtida svenska grammatikskrivare, som Urban Hiärne, Nils Tiällmann och Jesper Swedberg, angav flera skäl till att användningen av versaler borde minskas. Nils Tiällmann nämner ett av skälen i sin Grammatica Suecana från 1696. Enligt honom skulle man, för att spara pengar på böcker, inleda substantiv som betecknade världsliga ting med liten bokstav, gemen. Nomina sacra, namn på Gud och andra ord som var heliga i Bibeln är alltså undantagna. Nils Tiäll­mann skriver: "men sällan andra substantiv [än nomina sacra], vilka somliga Boktryckare ofta felaktigt och orätt inleder med versal eller stor bokstav. Detta leder till att en bok blir större och dyrare". Det är dock svårt med konsekvensen även för Nils Tiällmann; ordet boktryckare skriver han som synes med versal.

Jesper Swedberg pekar 1716 i sin Schibboleth: Swenska Språketz Rycht och Richtighet på det som Nils Tiällmann redan hade varit inne på: att endast nomina sacra bör inledas med versal. Detta för att man tydligt ska kunna se skillnad på heliga ord och simpla, världsliga substantiv. Genom att skriva de profana orden med gemen höjer man också de heliga ordens status. Jesper Swedberg framför också ett annat argument, som kanske är det viktigaste: tyskarna och danskarna inledde alla substantiv med versal, inte bara de heliga, och man kunde då rakt inte göra som de gjorde!

I samband med det skriver han: "Att inleda alla substantiv med stor bokstav, vilket många svenskar - på tyskarnas och danskarnas manér - har börjat göra, är emot det rätta skrivsättet, dessutom otjänligt och ogynnsamt." Swedberg försöker visa att bruket av versal troligen var ett mode som tagit sig in i svenskan via danskan och tyskan.

Att spara tryckyta, eller tydligare markera det heliga, var säkert betydligt mindre viktigt än att ta avstånd från fienden. Sverige och Danmark utkämpade flera krig under 1600-talet, och det syntes alltså även i användningen av stora och små bokstäver.

Samma typ av avståndstagande upprepar sig i danskan, fast 350 år senare, och då mot tyskan. Efter andra världskriget, år 1948, ändrade också danskarna ortografin och avskaffade bruket att inleda substantiv med versal. Tyskland hade ju inte bara förlorat andra världskriget, utan dessutom ockuperat Danmark.

Av samma skäl slopades de stora bokstäverna i början av substantiv även i nederländskan efter andra världskriget. På så sätt blev tyskan det enda germanska språk som konsekvent inleder alla substantiv med stor bokstav.

Tyskarna förlorade kriget - och samtidigt de sista av sina ortografiska bundsförvanter.