Visst kan barnet vara rätt!

Safarituristen kan vara rädd för lejonet. Men barnet kan inte vara rätt på samma sätt – däremot kan det vara både skräckslaget och skrämt. Anledningen är att adjektivet rädd tillhör en grupp språkliga särlingar som inte riktigt har släppts in i grammatikens finrum. Denna grupp kallas defekta adjektiv.

I svenskan kongruensböjs adjektiv efter huvudordet; de anpassas efter huvudordets form: en skärrad soldat men ett skärrat sändebud. Systemet fungerar dock inte fullt ut.

De defekta adjektivens brist består i att de bara kan böjas till n-ord, som i en rädd präst, men inte till t-ord, som i ett rätt kommunalråd. Icke-defekta adjektiv, som skärrad, skräckslagen och skrämd, kan däremot böjas till både n- och t-ord: en skärrad, skrämd och skräckslagen boxare respektive ett skärrat, skrämt och skräckslaget statsråd.

De defekta adjektiven kan delas in i fyra grupper:

1. Den största undergruppen är flerstaviga adjektiv med betoning på sista stavelsen och som slutar på -d, som paranoid, gravid, morbid, frigid och timid.
2. En mellanstor grupp är enstaviga adjektiv som har lång vokal och slutar på -d eller -t, som vred, pryd och snöd respektive kåt, lat och flat.
3. Vårt exempelord rädd har sällskap av fadd i en liten grupp av enstaviga adjektiv med kort vokal som slutar på -dd.
4. En fjärde grupp består av flerstaviga adjektiv som slutar på lång vokal, som passé, cendré och disträ. Men den här gruppen är ett specialfall bland specialfallen. Ibland ses dessa adjektiv bara som oböjliga – vilket gör det möjligt att tala om ett disträ beteende i stället för ett disträtt beteende.

 Defekta adjektiv är inte bara ett fenomen som kan få skribenter att klia sig i huvudet. Forskare och språkvårdare har inte heller lyckats lösa gåtan. För varje tänkbar förklaring om ljudkombinationer och betydelser finns också undantag. Det går till exempel utmärkt att tala om en våt väg och ett vått väglag. Det finns egentligen ingen rimlig förklaring till att det inte skulle gå att tala om en kåt människa och ett kått djur. Men av någon anledning låter vi helst bli. På samma sätt talar vi om ett brett leende samtidigt som vi undviker ett vrett beteende.

Det finns flera sätt att hantera det här problemet. Det i särklass djärvaste är att ignorera det. Denna metod föreslog bland annat Erik Wellander, som under en stor del av 1900-talet var Sveriges ledande språkvårdsauktoritet. I 1973 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska konstaterade han att bekymret kunde elimineras genom att helt enkelt vänja sig vid dessa former.

I teorin finns det inget hinder mot ett paranoitt svammel, ett latt befäl och ett fatt vin. I både Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok anges endast att dessa böjningar ”undviks”. De är dock bildade enligt etablerade mönster. Den som vill bidra till att försöka täppa till denna språkliga lucka kan alltså använda dem – men måste också räkna med att läsaren reagerar. Det är inte osannolikt att de betraktas som direkt felaktiga. Om inte publiken är medveten om att skribenten försöker göra en pedagogisk poäng riskerar textens budskap att skymmas av språkbruket.

Vanans makt är stor när det gäller synen på vad som är språkligt korrekt. Och det är bara traditionen som står i vägen för ett rätt lejon och ett morbitt resonemang. Dessutom finns det en del som tyder på att defekta adjektiv faktiskt kan lagas. I Språkriktighetsboken från 2006 – som ges ut av Språkrådet – listas till exempel rigid och valid som defekta adjektiv. Men från och med 2006 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista har samma adjektiv fått böjningsformerna rigitt och valitt. De är alltså inte helt överens om vilka adjektiv som är defekta.

Språkvården brukar rekommendera att undvika defekta adjektiv i kombination med t-ord. Och det går ju att byta ut dem mot icke-defekta: ett timitt bemötande kan bli ett blygsamt bemötande och ett snött grepp kan bli ett simpelt grepp.

Ett annat sätt att hantera problemet är att byta huvudordet mot ett n-ord: ett rätt barn kan bli en rädd unge och ett flatt underlag kan bli en flat yta.

En annan strategi är att göra om det defekta adjektivet till ett substantiv och formulera om frasen. Ett morbitt författarskap kan till exempel bli ett författarskap präglat av morbiditet.

Nackdelen med att navigera runt problemet är att alternativen inte alltid är helt synonyma. Underlag och yta är knappast utbytbara i alla sammanhang. Ord som barn och unge har olika stilistiska valörer.

Den som inte är rädd för att stryka språkkänslan mothårs kan alltså utmana läsaren genom att använda de oetablerade formerna – men får vara beredd på att texten kan få ett vrett mottagande.