Verben som ger liv åt repliker
Snåla inte med verb i onödan. Det viktiga är att läsaren vet vem det är som säger, hävdar eller insinuerar något i texten.
Folk pratar mycket i texter. De säger inte bara saker – de frågar, menar, påstår och hävdar också. De kan dessutom berätta, bedyra och insinuera.
Den här typen av verb buntas ibland ihop under benämningen anföringsverb. Tillsammans med till exempel ett namn, ett substantiv eller ett pronomen kan anföringsverbet bilda en anföringsfras:
”Nej men, vad roligt!” utbrast stipendiaten.
Jag frågade: ”Har du glömt sätta på dig strumporna?”
Alla möjliga verb kan få uppdraget att markera anföring, så kallade expressiva anföringsverb:
”Gud vad tråkigt”, suckade eleverna, ”Vad trevligt att du kunde komma!” myste han.
På vissa skrivkurser får man dock rådet att snåla med verbvarianterna, och nästan bara använda det neutrala säger. Det gäller då främst mer journalistiska och sakliga texter. ”Verbet säger är fritt från emotionella laddningar och passar nästan alltid. Det tål upprepning”, kan man till exempel läsa på sajten Mediespråk. Sådana rekommendationer kan det vara bra att ha i bakhuvudet, men inte alltid följa. Omväxling kan – förutom att förnöja – också tydliggöra, bland annat om man vill poängtera att yttrandet uttrycker en personlig åsikt och ingen allmän sanning:
”Det är roligt att träna”, hävdar instruktören”.
I de fall där det står klart för läsaren vem som säger vad, kan man också låta replikerna stå för sig själva, utan anföringsfras. I ett personporträtt kan det till exempel bli tjatigt att hela tiden ange att det är den porträtterade som säger något. Men om det är flera som yttrar sig i samma text är det bra att skriva ut anföringsfrasen för att läsaren ska hänga med i sammelsuriet av röster.
Att tal och text är två mycket skilda medium blir tydligt när man ska skriva ner själva yttrandet. Det fungerar sällan att skriva precis så som det låter; viss redigering måste till för att texten ska bli läsbar.
I redigeringsskedet kan man, enligt Svenska skrivregler, till exempel ändra ordföljden, fylla i utelämnade ord, stryka onödiga utfyllnadsord och korrigera utpräglade talspråksformer.
Men när man ska återge vad någon har sagt i direkt anföring, till exempel i en intervju, bör man så långt som möjligt sträva efter att göra det ordagrant. Åtminstone måste andemeningen i det sagda finnas kvar.
En del talspråkliga former kan man förstås också bevara, bland annat för att låta anföringen få prägel av personens särskilda sätt att tala.
Den direkta anföringen markeras vanligen med citattecken runt repliken eller med ett pratminus (som ibland kallas replikstreck eller anföringsstreck):
– Hur mår du? frågade hon.
– Det knallar, svarade jag.
För varje replik görs ett indrag, för att skilja den från resten av texten. Läsaren måste veta när det är artikelförfattaren som resonerar och när det är den intervjuade som pratar, till exempel.
Varje gång någon tar ordet i en text kommer ett nytt pratminus. Ibland får en och samma person snacka över flera rader. Om det är flera separata yttranden som följer på varandra, kan man sätta ut ett nytt pratminus för varje nytt inlägg. Men då är det viktigt att se till att läsaren kan förstå att talaren är densamma, genom att till exempel sätta ut anföringsfras på lämpliga ställen.
Den skribent som i stället väljer att ha citattecken runt replikerna, behöver varken göra indrag i texten eller sätta varje yttrande på ny rad. Yttrandet kan då bättre lemmas in i den omgivande texten:
Solen sken hela dagen på stranden. ”Vi badade tills skinnet blev skrynkligt”, tjoade barnen.
Om man i en text återger ett stycke ur en annan skriftlig källa ska man alltid använda citattecken. Då är det ännu viktigare att inte ändra i citatet.
Vid indirekt anföring är detta mindre viktigt. Det innebär att man skriver om replikerna i ett ungefärligt referat, tillsammans med anföringsfraser.
Horace Engdahl menar att det är lättare att skriva litteraturkritik än vad många tror.
Här behövs varken pratminus eller citattecken, och man kan fräsa på lite som man vill – även om det förstås är viktigt att också här bevara andemeningen i yttrandet.
I detta fall behöver man heller inte snåla med verbvariationerna – tvärtom. I alla fall inte enligt Svenska skrivregler, som menar att man ”för att få omväxling i framställningen” särskilt bör tänka på att variera anföringsfraserna i den indirekta anföringen.
Så om du vill ösa på med expressiva och emotionellt laddade verb i anföringen, ska du alltså välja den indirekta varianten.
