I debatten är det många som tycker att det tar för lång tid för nya svenskar att lära sig språket. Men svenska är allt annat än enkelt. Och att behärska svenskan efter bara två års studier blir därför ett nästan omöjligt krav. Det skriver Sandra Vilppala, språkkonsultstudent vid Stockholms universitet.

– Dibidi piadiåuäoo bido bide schobiwipp in di mikroväiiöuvve! Svenska kocken förklarar hur popcorn ska poppas i mikrovågsugnen. Mupparna – du har väl inte missat mupparna?

Om svenskan låter som en muppig vokalgröt med märklig prosodi i andras öron då är svaret på frågan i rubriken givet: svenska är svårt, eller i alla fall delar av den. Men att döma av samhällsdebatten verkar detta ha visslat förbi vissa falanger som klagar på att det tar för lång tid för vuxna nya svenskar att lära sig svenska. Det verkar råda konsensus om att en lämplig inlärningstid är cirka två år, den tid det tar att genomföra sfi:s steg A-D, där den senare motsvarar nivån hos en sjätteklassare. Då ska det hela vara klappat och klart, då ska språket flyta på. Det är mycket märkligt. Jämför det med hur barn i Sverige lär sig engelska under cirka nio år och lägg även till att vi doppar oss i ett engelskt språkbad dagligen. Engelskan finns överallt (en tillgång och resurs, liksom all flerspråkighet, om du frågar mig). För en ny svensk är svenskan förmodligen en nyhet och för vuxna är det betydligt svårare att lära sig ett nytt språk.

Men kan de ha rätt, åsiktspatrullen? Finns det belägg för deras idéer? För att kunna svara på frågorna måste vi också ställa en fråga – vad är egentligen utmärkande för svenskan? Om vi utgår ifrån att det som är utmärkande är svårt – går det att hitta argument för att svenskan inte kan automatiseras på bara ett par år? Låt oss ta en närmare titt på den svenska grammatikens förunderliga värld, och det kommer att bli vackert! Hör bara Horace Engdahl dikta i inledningen av Svenska Akademiens språklära (SAG): ”När vi frambringar yttranden, skapar vi ett slags varelser med egen existens. Det är genom dessa varelser vi lär känna oss själva som människor, och språkläran är dess anatomi.”

Vi tar och börjar med vår minsta betydelseskiljande språkliga organism: fonemet, ljudet av våra kära vokaler (konsonanterna hoppar vi över här). Fonem är alltså inte detsamma som bokstäver, fonembegreppet handlar om hur bokstäverna låter i tal – bokstäverna i exempelvis kol och kål är olika men de har samma fonem. Svenskan stoltserar med nio vokaler, men om vi ska räkna in alla ljud som kommer med språkets korta och långa vokaler blir det hela arton stycken! Vokalen ö kan till exempel uttalas på tre olika sätt, testa kött, dörr och dör. Tillsammans utgör de korta och långa vokalerna (och konsonanterna) det svenska ljudsystemet och det kan betraktas som ganska exotiskt: en majoritet av världens språk har endast tre vokaler, spanskan har fem (a, e, i, o, u) och inga korta eller långa. För att få till de olika vokala språkljuden krävs det en avancerad muncirkus; vi måste slänga in svärdslukare, clowner på enhjulingar, bolltrixande sälar och trapetskonstnärer samtidigt. Våra stämband vibrerar i struphuvudet, luften svirvlar runt som lindansare i svalget, vokalerna klingar när vi rundar våra läppar och vispar vår tunga i höjdled och sidled.

Och så har vi förstås det här med prosodin som svenska kocken också gör parodi av. Prosodin består av tre delar: längd, betoning och tonaccent, och det är skillnaden inom dessa som påverkar betydelsen. Längden handlar om att svenskans betonade stavelser är långa; lång vokal eller lång efterföljande konsonant: tal/tall. Betoningen flyttar runt i enstaviga och flerstaviga ord och så tonaccenten – det är här vi börjar att musicera! Tonaccenten har två varianter, accent 1: and-en (fågeln) och accent 2: ande-n (blå varelse som är inspärrad i en flaska) och detta fenomen är typiskt för bland annat svenska och norska. Spana in följande mening och fundera på hur omöjlig den måste vara att uttala för någon som inte har fått kläm på accenterna:

Tennisbollarna viner i luften när jag står på banan och äter banan (jaja, kanske inte den mest rimliga meningen men den fungerar som exempel).

Vi krånglar till det ännu mer med det gamla goa platshållartvånget, den så kallade V2-regeln. Den går ut på att det finita verbet måste stå på andra plats i huvudsatsen, vilket i praktiken innebär att vi ibland har så kallad rak ordföljd (subjekt+verb) och ibland omvänd ordföljd (verb+subjekt), beroende på hur satsen inleds. Förutom i engelska finns V2-regeln i alla germanska språk; de nordiska språken, tyska, nederländska och så vidare, och dessa kallas för platshållarspråk. Regeln ställer till ordföljden för många andraspråksinlärare (L2-talare) från andra språkfamiljer eftersom den saknar motsvarighet i många språk.

När det kärvar blir det såhär: I går åkte jag pulkai går jag åkte pulka.  

Den tjeckiska språkforskaren Vilém Mathesius försvårar det ännu mer. Hans teori om det funktionella satsperspektivet är att ordföljden kan ha olika uppgifter i olika platshållarspråk, där olika grammatiska funktioner dominerar. Lars-Johan Ekerot, docent i nordiska språk vid Lunds universitet, vrider det ytterligare ett snäpp; svenskans ordföljdsregler är speciella även i jämförelse med de andra platshållarspråken. Detta betyder att L2-talare, oavsett vilket språk de har som modersmål, har likartade problem med svenskans ordföljd.

Vi måste också hålla koll på tiden. Grammatiken tvingar på oss ett ständigt tidsperspektiv på allt vi säger. Vi har böjt, böjde, ska/kommer att böja, hade böjt, skulle böja och böjer våra verb för glatta livet. Många språk har betydligt färre tempus; turkiskan har ett, finskan två. Enligt Ekerot går det att hävda att svenskan bara har två tempus: presens (nu-tempus) och preteritum (då-tempus). Men alldeles oavsett hur en väljer att se på saken måste de två tempussystemen behärskas och de sex tempusformerna användas. Det är fullt förståeligt att tempusbonanzat sätter eld på kopplingarna i hjärnan.

Svenskan är ett mycket bestämt språk. Bestämdheten är i högsta grad central och väldigt detaljerad; vi måste välja bestämd eller obestämd form i praktiskt taget varje mening. Enligt Språkriktighetsboken, som ges ut av Språkrådet, saknar många språk den här typen av markering och svenskan har ett ”ovanligt invecklat sätt att markera bestämdhet”. Vi står inför fem val när vi ska bestämma form. Den princip vi kanske tänker på först är att vi i böjer både artikeln och substantivet (dubbel bestämdhet) i bestämd form, vilket bestäms av substantivets genus: den bilen, det snöret. Men hör och häpna – förutom de fem grundläggande artikelprinciperna – så finns det undantag! Det finns nämligen mer eller mindre tillfälliga regler för artiklar, och när det kommer till artikellösa substantiv i verbfraser börjar det bli riktigt intressant; olika bud gäller vid fasta verbfraser (ingen artikel) och fasta uttryck, så kallade idiomatiska uttryck eller idiomer (artikel kan användas). L2-inlärare kan missa att det är just idiomer de har framför sig, de som är subtila. Det finns andra som är fullständigt ogenomskinliga och de ställer till andra problem.

Oj oj oj. Jag har nu ett smash-läge som inte går att motstå. Det är möjligt att jag halkar av banan en aning, idiomer är inte typiska för svenskan, men ett språk är ju inte bara uppbyggt av grammatik. För att hantera ett språk måste även semantiken tas itu med. Därför ska vi nu njuta en stund av språkets absolut mustigaste krydda, och förfasa oss över hur den färska L2-inläraren ska kunna tolka detta:

L1-talaren: – Någon har lagt rabarber på min mobil!

L2-talaren: – …?

Jag bestämde mig för att göra en liten undersökning på hur utbrett fenomenet idiomatiska uttryck är i svenskan och postade en tråd i sociala medier. På nolltid hade över 150 rasslat in! Och på Wikipedia är listan milslång! Undrar om andra språk har lika många? Hur som helst, det får bli en annan undersökning. När jag sorterade idiomerna upptäckte jag en klar vinnare: djurkategorin.

Svenskar anar ugglor i mossen, kastar pärlor åt svin, gör en björntjänst, öppnar korpgluggarna, får gåshud, har en räv bakom örat, kastar ett getöga, har inte alla hästar hemma, häller vatten på en gås och tycker att det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen.

Tätt därefter kommer matkategorin:

Bita i det sura äpplet, klart som korvspad, lugn som en filbunke, gå som katten runt het gröt, grädde på moset, kaffe på maten, sätta sin sista potatis, ju fler kockar desto sämre soppa.

Och jag kan inte låta bli att slänga åt dig lite kroppsdelar:

Det var på håret, ta en i andra benet också, nära ögat, sitta med skägget i brevlådan, även små grytor har öron, ha is i magen, ögon i nacken, få tummen ur, ta bladet från munnen.

Jag älskar det svenska språket. Dynamiken svänger mer avancerat än jazzens blå toner och synkoper; undantag och undantag på undantagen pekar dubbla långfingrar åt de grammatiska reglerna. Vad får vi då? Jazzpunk? Och då har jag inte ens nämnt stavelsevikt, deklinationer och svenskans kreativa sammansättningsproduktivitet!

Svaret på frågan då, svenska – hur svårt kan det va? Well, hyfsat svårt men ingen fara på taket, alla är vi barn i början. Men nog behövs det mer än två års studier för att lära sig att lira jazzpunk.

Sandra Vilppala

Student på språkkonsultprogrammet vid Stockholms universitet

Foto: Privat

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

8 kommentarer

Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

Lars-Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Foto: Istockphoto

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

1 kommentarer

Ett flerspråkigt Sverige är en tillgång. Därför bör modersmålsundervisning främjas i stället för avvecklas. Det skriver Alexandra Fransson, språkstudent vid Lunds universitet.

Att de som kommer till Sverige som nyanlända ska lära sig svenska ses av de allra flesta som ett kriterium för integration. Och självklart ska skolan lära ut det språk som krävs för att klara sig och fungera i samhället. Däremot krävs mer tolerans för att det inte alls är enkelt att lära sig ett nytt språk – i synnerhet inte när man kommer från förhållanden som vi inte ens kan föreställa oss.

De senaste tio åren har över 62 000 barn kommit ensamma till Sverige, enligt statistik från Migrationsverket. De har som ensamkommande varken någon familj eller något hem i Sverige. De vet ingenting om vår kultur och – framför allt – kan de inte språket.

Till att börja med måste vi ta hand om dessa nya invånare och ge dem ett varmt bemötande och en trygg start i sitt nya land. Detta gynnar dessutom både intresset och motivationen att lära sig svenska. När eleverna sedan ska börja lära sig språket och integreras i samhället behöver vi först och främst respektera deras tidigare kunskaper och förutsättningar genom att kartlägga deras studiebakgrund. Detta innebär att både elevernas kunskaper och läridentiteter behöver undersökas för att effektivisera deras skolgång i Sverige.

Att avskaffa modersmålsundervisning – ett förslag som har förts fram av politiker från flera riksdagspartier – vore helt fel väg att gå när det kommer till integration, då forskning visar att språk gynnar varandra. Om modersmålet får utvecklas så utvecklas även det nya språket. Därför bör modersmålsundervisningen uppmuntras snarare än avvecklas.

Idén om att lägga ned modersmålsundervisning grundar sig i den rådande enspråkighetsnorm som finns i Sverige. Denna är dock alldeles för omodern, med tanke på att det finns över 200 modersmål i Sverige i dag. Normen behöver uppdateras och vi behöver i stället se till möjligheterna som flerspråkighet kan innebära. Satsning på modersmål kan leda till aktiv tvåspråkighet, som i sin tur kan leda till förbättrade relationer med andra länder.

Ett argument mot modersmålsundervisning är att den inte bör uppta tid från svenskinlärningen. Detta argument grundar sig delvis i en kostnadsfråga, men även i en rädsla att svenskan ska bli ett fulare språk, eller till och med ersättas. Denna rädsla bygger på enspråkighetsnormen, eftersom den uppstår när språkbruket bryter mot den invanda normen. Språkets förfall skulle alltså, i så fall, bero på de språkanvändare som inte anpassar sig efter den invanda normen. De som bryter mot denna norm är bland andra de som har fler än ett modersmål, eller som till och med har tillägnat sig svenska som vuxna. Dock visar forskning att språk faktiskt stöttar och främjar varandra, så detta är ett ohållbart argument.

Elever som får lära sig både svenska och utveckla sitt modersmål blir snabbare tvåspråkiga, vilket är en efterfrågad kompetens i dagens globaliserade samhälle. Vidare är det givet att svenska ska användas i klassrummet när det är svenskan som ska tränas. Men i andra fall kan eleverna faktiskt gynnas av att få tala sitt modersmål i klassrummet. Detta är speciellt viktigt inom ämnesundervisning.

Huruvida modersmålet får, eller snarare bör, användas i klassrummet ska alltså avgöras av situationen. För om eleverna tillåts diskutera en uppgift med varandra, eller förklara en lösning för en klasskamrat på modersmålet, kan detta leda till ökad förståelse och därmed högre kunskaper inom ämnet.

Ett annat argument som ofta lyfts fram till varför andra språk än svenska bör undvikas i klassrummet är att alla inte förstår vad det talas om. Skulden läggs helt enkelt ofta på språket, trots att det egentligen inte är språket i sig som är problemet, utan attityden gentemot det. Förbudet mot modersmål kan då leda till mer frustration och mindre produktivitet. Flera elever vittnar om att det finns en språklig barriär som leder till att de inte förstår vad ämnet handlar om och därför kommer efter i inlärningen. Eleverna anser heller inte att lärarna tar hänsyn till deras tidigare kunskaper, vilket är anledningen till varför kartläggning är så viktigt.

Om hänsyn tas till elevernas skolerfarenhet och modersmål kan vi skapa en effektivare och mer rättvis undervisning. Här är språket än en gång aktuellt, då elevernas modersmål är nyckeln till deras kunskaper. Genom att uttrycka sig på sina modersmål får de chansen att visa vad de egentligen redan kan, och därmed få ut mer av undervisningen i det långa loppet. Möjligheten att få tala sitt modersmål leder därmed till högre motivation och mer produktivitet.

Vi måste sluta skuldbelägga språket för problem som egentligen handlar om värdegrundsfrågor snarare än språket i sig. Argumentet att modersmål inte får användas för att inte alla förstår håller inte längre, för i så fall borde vi inte få tala svenska heller för det är inte alla som förstår det. Dock är det allmänt känt att språkinlärning gynnas av att man omges av målspråket, så självklart ska vi få tala svenska. Men återigen visar forskning att modersmålsundervisning gynnar även andraspråksinlärningen, vilket är ett starkt argument för att vi bör behålla denna undervisningsform i svenska skolor. Vi behöver dessutom sluta vara så rädda för det som är främmande och i stället se det som en möjlighet till utveckling, djupare förståelse och ännu bättre kontakt med omvärlden.

Och när det kommer till kostnadsfrågan: om du tycker det är för dyrt med modersmålsundervisning så ska du i stället se till vad språkkompetens skulle betyda för svenska företag. Om flerspråkiga personer kan anställas behövs färre mellanhänder, vilket både skulle öka effektiviteten och minska kostnaderna.

Alltså: låt modersmålen ta plats i svenska klassrum! Se flerspråkighet som en nyckel till det svenska arbetslivet och internationella kontakter. Vi måste visa mer tolerans och respekt gentemot varandra – oavsett vilket modersmål vi talar eller vilken bakgrund vi har. Sverige är ett mångkulturellt land med över 200 modersmål – vilka kan utvecklas till en fantastisk resurs om de bara får användas. Öppna ditt sinne för alla möjligheter som språkkunskaper bär med sig och låt elever dra nytta av alla sina språk!

Alexandra Fransson

är språkstudent vid Lunds universitet

Foto: Istockphoto

3 kommentarer

Det är dags för en stavningsrevolusjon i svenskan! Det skriver Johannes Vivers, lärare i svenska som främmande språk, i en debattartikel.

”Varför har ni så många olika stavningar av sju- och tjugo-ljudet?”

Frågan utslungades av en av mina elever, en frustrerad man från Mellanöstern, som med rätta ifrågasatte vår minst sagt inkonsekventa stavning av ljuden ”sj” och ”tj”. Dessa ljud och deras stavningar vållar inte bara mina elever huvudbry, jag minns själv hur knepigt det var att bemästra detta under skoltiden.

Svaret på frågan är komplicerat. Ibland har vi ursprungligen uttalat alla bokstäver i ordet, och behållit stavningen även om uttalet har förändrats (ex: stjärna). I andra handlar det om att vi i vår vilja att känna oss lite franska eller tyska har behållit dessa stavningar (ex: situation).

Min sambo är från Bulgarien, och det är slående hur mycket smartare konstruerat det kyrilliska alfabetet är. Vårt tjugo-ljud (tjugo, kärna, kjol) har blott en bokstav i bulgariskan. Enkelt, rent och tydligt. När man hör att ett ord har detta ljud, vet man automatiskt vilken bokstav som ska skrivas. Sju-ljudet finns dock inte i bulgariskan, så av naturliga skäl finns inte det representerat i det kyrilliska alfabetet.

Det finns faktiskt en grundregel för sju-ljudet, och den är att det ska stavas ”sj” framför hård vokal (sjal, sjok, sjunga, sjå) och ”sk” framför mjuk (sked, skina, skynda, skärp, skör).

Tänk om det vore så enkelt. Problemet är som så ofta att det finns undantag. Vi skriver till exempel ”människa, själv och sjö”.

Förutom grundreglerna och deras undantag finns även en mängd andra stavningar för sju-ljudet. Vad sägs om skjorta (skj), stjärna (stj), operation (ti), invasion (si), diskussion (ssi), shorts (sh), schack (sch), choklad (ch), generös (g) och journalist (j).

Grundreglerna för tjugo-ljudet är:

tj framför hård vokal, dock ej ”å”: (tjalla, tjog, tjuv)

k framför mjuk vokal (kemi, Kina, kyl, kärlek, kök)

Alternativa stavningar för tjugo-ljudet är:

kj (kjol, Kjell)

ch (chatta, check)

Så till mitt förslag: Är det inte dags för stavningsreform, en liten revolusjon för att byta ut alla förlegade stavningar, som bara vållar bekymmer och som inte på långa vägar är logiska? Vad är det för fel på följande, till exempel:

Den kostade sjortan.

Ser du sjärnan i det blå?

Läkaren ska utföra en operasjon.

Dagen D 1945 skedde en stor invasjon.

Det blev en våldsam diskusjon.

Det är 27 grader varmt ute. Jag tar på mig ett par sjorts.

Vill du spela sjack?

Jag är sugen på sjoklad.

Vad du är sjenerös!

Jobbar hon som sjornalist?

Ät med sjeden.

Solen sjiner.

Sjynda dig!

Dra åt sjärpet.

Vasen är sjör.

En gemensam stavning av samma ljud. Snyggt, eller hur?

Och vad sägs om det här:

Jag ska tjatta med en kompis i kväll.

Kan man betala med tjeck?

Vilken snygg tjol!

Heter du Tjell?

Tjemi var mitt favoritämne i plugget.

Tjina är ett stort land.

Tjylen är full med mat.

För tjärlekens skull.

Vi har byggt om tjöket.

Vad säger ni? Skulle det inte vara enklare för alla? Två specifika ljud, två specifika stavningar?

Johannes Vivers

lärare i svenska som främmande språk

13 kommentarer

Ta chansen att på allvar införa arabiska som språkval i svenska skolor. Det vore en verklighetsanpassning som skulle ge Sverige stora fördelar. Det skriver Oskar Ehrnberg.

Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att lära sig det arabiska språket. Till följd av det avskyvärda inbördeskriget i Syrien och den allmänna instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika letar sig allt fler till Europa för att starta ett nytt liv. Ord kan inte betona vikten av att lära sig språket av det land man tagit sig till, varken den personliga och den samhälleliga. Men vad som ofta glöms av att ge emfas är hur viktigt språket är för att på riktigt förstå den kultur man möter, vare sig detta sker på hemmaplan eller i ett främmande land.

Visst kan du som engelsman eller amerikan flytta till Sverige och klara dig galant enbart på dina engelskkunskaper, men kan du någonsin på riktigt förstå svenskarna och vår kultur utan att ha ett starkt grepp om svenska språket? På samma sätt skulle en svensk säkerligen kunna bli mycket god vän med en grupp på besök från exempelvis Brasilien, men hen skulle förmodligen få ut mycket mer värde ur mötet med den främmande kulturen om hen lärde sig portugisiska. Om Sverige på riktigt ska kunna hantera det stadigt ökande antalet modersmålstalare av arabiska inom sina gränser gäller det alltså att vi får en bredare grund i det arabiska språket även bland oss med svenska som modersmål.

Bortsett från dina politiska åsikter och ifall du benämner det flyktingkris eller massinvandring är detta den verklighet vi ställs inför; mängden modersmålstalare av arabiska i Sverige kommer att försätta öka under den kommande tiden. I stället för att se detta som ett problem kan det göra gott att tänka på det som en möjlighet för Sverige. Det är ju trots allt mycket enklare att gå med strömmen än att försöka motarbeta den.

Mitt förslag är att i samband med det stora antalet nya arabisktalande starta upp och bygga ut undervisning i arabiska som andraspråk i svenska skolan. Genom att satsa på vuxna med åtminstone slutförd gymnasial utbildning och ge dessa expressundervisning i svenska och en kurs i läraryrket kan vi snabbt fylla positioner för arabisklärare runt om i landet. Arabiska skulle då kunna införas som språkval tillsammans med tyska, spanska och franska som i skrivande stund väljs av elever i sjätte klass (fastän det gott och väl skulle kunna flyttas fram till fyran). Inte bara skulle vi då ge elever utökade språkliga valmöjligheter och ett bredare lingvistiskt perspektiv utan också skapa ett helt nytt yrke som klippt och skuret för många nyanlända.

Somliga kan säkert se det som problematiskt att anställa lärare utan fullständig lärarutbildning eller tidigare undervisningskompetens, men med tanke på hur skrämmande låg färdighetsnivå många språkvalslärare besitter i sina undervisningsspråk i dagens skola känns det snarare som en frälsning att kunna ta in modersmålstalare på dessa poster. För språkinlärning är immersion vitalt och detta kan uppnås i större utsträckning med en person som är fullt trygg i språket.

Så förutom att en stor mängd arabisktalande bor inom Sveriges gränser, vad finns det för skäl till att lära sig arabiska? Till att börja med finns det mellan 300 och 400 miljoner modersmålstalare världen över och det är ett dessutom ett av världens snabbast växande språk. Inte nog med det är islam en snabbt växande världsreligion som fortsätter få ett ökat kulturellt inflytande på länder långt utanför Mellanöstern och Nordafrika. Arabiskan spelar en otroligt central roll inom islam, långt viktigare än latinet någonsin gjort inom kristendomen. Dessutom är arabiska en nyckel till århundraden av fascinerande och spännande kultur och förståelse för kanske ett av världens mest missförstådda folk.

Det finns emellertid en hake. Arabiskan är inte ett enat språk per se, utan är snarare en samling vitt spridda dialekter med mer eller mindre gemensam förståelse. Skillnaderna i ordförråd och uttal är ofta så stora att invånare från olika regioner har svårt att förstå varandra. Två talare av arabiska från Marocko respektive Irak skulle troligtvis inte kunna hålla en konversation om de pratade sina lokala dialekter. För att överkomma detta problem finns det tre olika alternativ som den svenska skolan skulle kunna titta på.

Levantinsk arabiska är en samling dialekter som talas i området Levanten i Mellanöstern som inkluderar bland annat Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina. Eftersom många av de i Sverige nyanlända kommer från denna region kan fokus på dessa dialekter bidra till ett snabbt och smidigt införande av arabiska som andraspråk i svenska skolan. Det hade också givit kunskap i en arabiska som talas av cirka 20–30 miljoner människor i ett av Mellanösterns nyckelområden.

Egyptisk arabiska talas som modersmål av 50–60 miljoner människor och är den dialekt som förstås av flest i arabvärlden tack vare Egyptens stora mediaexport till resten av de arabisktalande länderna. Egyptisk arabiska kan därför vara ett strategiskt och effektivt alternativ men som dessvärre kan bli svårt att införa på grund av det relativt låga antalet egyptier i Sverige.

Modern standardarabiska baseras trots sitt namn på århundraden gammal grammatik med komplicerade böjningar och kasusändelser. De flesta experter ser ytterst lite skillnad på denna standard och klassisk arabiska som är språket i Koranen och det centrala språket inom islam. Till följd av detta uppfattas detta språk som arkaiskt och gammalmodigt i arabiska öron och för många känns det onaturligt ifall de skulle behöva prata det med någon. Ändå är det det språk som används på nyheterna och i den akademiska världen och alla som är högutbildade besitter färdigheter i språket. Dessutom är det det officiella skriftspråket så för att kunna läsa svårare texter krävs kunskaper i denna variant av språket.

Frågan är alltså inte om svenska skolan borde överväga att introducera arabiska som andraspråk; att detta kan gynna Sverige och dess invånare på åtskilliga sätt står klart. Det handlar snarare om vilken/vilka variant/varianter av språket som skulle ingå i undervisningen. I många fall där verkligheten plötsligt och drastiskt förändras är det viktigt att se sina nya omständigheter som en möjlighet i stället för något att försöka motarbeta. Jag anser att ett införande av frivillig undervisning i arabiska i svensk skola är en fullkomligt rimlig anpassning efter den nya verklighet som Sverige numera är en del av.

Oskar Ehrnberg

Foto: Istockphoto

12 kommentarer

Undervisningen i nordiska språk försummas i skolan. Därför kan allt färre förstå sina närmaste grannar i Norden. Det skriver Alexander Nilsson.

Somliga anser att svenskar, norrmän och danskar har tappat förmågan att förstå varandras språk. Detta gäller även dem som bor söderut nära Köpenhamnsområdet och nära gränsen till Norge. Flera generationer tidigare var nämligen norska, danska och svenska ett gemensamt språk då samtliga härstammar från urnordiska. Men i dagens moderna samhälle kan vi inte ens förstå våra närmaste grannar.

Själv stöter jag ofta på detta problem varje gång när jag till exempel ska köpa glass på Ströget i Köpenhamn, då danskans räknessätt låter som rappakalja i mina öron. Vid dessa tillfällen får jag helt förlita mig på siffrorna som dyker upp på kassaapparatens skärm och hoppas att kassörskan ger mig rätt summa pengar tillbaka. Det danska språket är uppbyggt på det sättet att man säger entalet före tiotalet, vilket är någonting som förvirrar många som inte är vana vid språket, inklusive mig.

Detta är ett problem som borde få ytterligare uppmärksamhet. Enligt den nordiska språkpolitiken i Deklarationen för nordisk språkpolitik (2006) har vi flera mål som inte ens är i närheten av att uppfyllas. Ett av målen är till exempel ”att alla nordbor kan kommunicera med varandra, i första hand på ett skandinaviskt språk.” Reminder: engelska är inte ett skandinaviskt språk och är därför exkluderat.

Inte för att jag är emot engelskan. Tvärtom är jag för inlärning av engelskan i alla klassrum eftersom språket redan har spridit sig som ett ogräs över hela världen och de flesta i dagsläget förstår det. Det är bara det att om de nordiska språken inte lärs flitigt och korrekt av yngre och framtida generationer, så riskerar ett annat språk än landets nuvarande modersmål att ta över. Språket är ett viktigt verktyg för alla människor, oavsett om de är medvetna om det eller inte. Det är synd när människor blir berövade sin språkliga handkraft och när språk blir utrotade. Vi har alldeles för många gravar i tungomålens värld; vi behöver inga fler.

Varför används engelskan så ofta i vårt vardagliga liv? Kanske ligger svaret i en tunn silverskärm med fladdrande bilder eller en svart platta som vilar på skrivbordet. Det kanske inte finns något adekvat svar på hur man motarbetar denna kommunikativa utveckling, men det finns alltid olika metoder och lösningar. Om skolledningen öppnar dörrarna för nordiska språk och förbjuder engelska helt under examinationer samt fokuserar på modersmålet, kan det hända att ungdomarnas resultat höjs.

Språket, vare sig det är norska, danska, engelska eller svenska, är det starkaste kommunikationsverktyget vi har i dagens samhälle. Någon gång i framtiden kanske vi uppfinner en apparat som låter oss läsa varandras tankar, men fram till dess ligger språkens framtid i dina händer.

Alexander Nilsson

student på Malmö Latin

Foto: Istockphoto

6 kommentarer

Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Annars drabbas inte bara lärarna utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft. Det skriver Fernando Lopez.

För en månad sedan publicerades Lärarnas Riksförbund rapport om situationen för de moderna språken i Sveriges skolor. För mig var den droppen som fick min bägare att rinna över. Redan för 11 år sedan skrev Ulrika Tornberg i sin bok Språkdidaktik följande förutsägelse: ”Under senare år har lärare i allt mindre grad haft möjlighet att påverka sin egen fortbildning. Undan för undan har de förlorat möjligheten till inflytande över sin egen yrkessituation. Yrkets status har sjunkit och risken finns att allt färre unga människor kommer att vilja utbilda sig till lärare”. Detta har tyvärr förverkligats i Sveriges skolor år 2016.

Vad håller vi egentligen på med här? Alltså, i den svenska skolan. Vi är trötta på att höra politikerna och utbildnings- och näringslivets representanter säga att ”språk är viktigt”, ”språk är en tillgång”. Känner ni igen dessa mantran? Och sedan, vilken är kommunernas och skolornas praxis? Vänta, svara inte än, jag ska berätta det för er. Åtminstone sedan 2005 vet vi (därför att Skolverket publicerade det) att de moderna språkens situation i Sverige, särskilt lärarnas situation, var dålig. Inom skolväsendet – detta är ingen hemlighet – är bra lärare a och o. Om lärarens situation inte är bra, blir det väldigt svårt att få såväl eleverna som ämnet att må bättre. Elva år har redan gått sedan dess, regeringar av tre olika färger, en handfull utbildningsministrar, tiotals rapporter som den ena efter den andra slår larm om det fria fallet som ämnet moderna språk går igenom i Sverige… och vad tusan händer här? Ingenting, ingenting alls. Det fria fallet fortsätter.

Bland resultaten i rapporten kan man läsa att det som väcker mest oro är det mycket låga söktrycket för ämneslärarutbildningen för grundskolan. Man skulle behöva ta in ca 380 sökande för lärare i moderna språk (framför allt spanska, tyska och franska) varje år i Sverige för att täcka behovet. Vet ni hur många personer som antogs i hela landet under höstterminen 2015? 16, ja, sexton, det saknas ingen nolla. Vad händer här? Varför höjer ingen rösten för detta i Sverige? Varför vill så få ungdomar utbilda sig till språklärare? Vänta ni, svara inte än. Vi kommer först att titta närmare på flera slutsatser i LR:s rapport.

Trots rådande brist på kvalificerade lärare i landet och svårigheter att rekrytera personal är lönerna för lärare i moderna språk lägre än för andra kollegor i samma läge.

Om vi pratar om könsfördelning bland män och kvinnor i ämnet kan vi hitta en möjlig anledning till förra punkten, då 89 % är kvinnor och endast 11 % är män. Jämställdhet? Inga kommentarer.

Vad gäller det allmänna missnöjet med arbetssituationen inom lärarkåren (ämne för att skriva inte bara en annan artikel utan en hel encyklopedi) kan man konstatera att språklärare är ännu mer missnöjda än sina yrkeskollegor. De uttrycker klart och tydligt att lönerna, för hög arbetsbelastning och brist på fortbildning är deras främsta anledningar till att må dåligt och överväga lämna yrket.

Trots att 85 % av lärarna yttrar sitt behov av fortbildning för att känna sig trygga med sitt ämne har endast 39 % fått något slags fortbildning under de senaste fem åren. Dessa fakta talar sitt tydliga språk. Inga kommentarer.

Över 60 % av lärarna säger att de måste undervisa grupper där det finns elever från olika kurser, nivåer eller årskurser, till exempel nivå 1 elever med nivå 3, nivå 2 med 4, etc. Hur kan man göra ett bra jobb under dessa förhållanden? Är det så att man har kommit på ett sätt att dela en lärare på två? Är det därför som man också har reducerad lön? Kan ni tänka er en matematiklärare göra samma sak under ett helt läsår? Eller en lärare i historia, eller i geografi? Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Över hälften av alla lärare uppger att de fått för få antal timmar i sitt ämne för att kunna garantera att eleverna kommer att kunna uppnå kunskapskraven som kursen syftar till. Jag upprepar frågan för säkerhets skull: Vilken respekt för vårt ämne visar detta från skolledarnas sida? Från lärarföreningarnas och fackens?

Nästan en tredjedel av lärarna uttrycker att språkutbudet på den egna skolan har minskat under de senaste tre åren. Ännu mer oroande är det faktum att 88 % av lärarna uppger att skolan inte ger möjlighet till eleverna i årskurs 8 att läsa ytterligare ett språk inom ramen för det så kallade ”elevens val” program, något som Skolverket förespråkar och skolförordningen reglerar.  Kommer ni ihåg politikernas och skolmyndigheternas ord om “språk är viktigt”, “språk är en tillgång”? Motsvarar dessa ord de aktuella möjligheterna som skolor erbjuder till eleverna? Kära utbildningsansvariga, har ni ingen skam i kroppen? Nej, uppenbarligen inte. Ni fortsätter säga så medan möjligheterna för att läsa språk på skolan minskar i verkligheten. 

Som följd av allt detta börjar nu antalet språkelever på grundskola och gymnasieskola minska efter många år av kontinuerlig ökning. Det är inte bara så att antalet elever minskar utan också kursutbudet på skolorna gör det. Framför allt kurser på högre nivåer. Det finns allt färre skolor som erbjuder dessa kurser, vilket i sin tur kommer att leda till sämre språkkunskaper inom en nära framtid på landets universitet och högskolor. Bra jobbat, kära politiker och skolledare, bra jobbat.

Allt detta trots att en tredjedel av landets företag uppger att de vill och behöver anställa personal med bra språkkunskaper i ett annat språk än engelska. Konkurrenskraften på den internationella marknaden för de svenska företagen kommer snart också att lida av detta. Man behöver inte vara Aristoteles för att dra den slutsatsen.

Om vi återkommer till frågan om varför så få ungdomar vill utbilda sig till språklärare, behöver man inte heller vara Einstein för att förstå att den framtida yrkessituationen för språklärare i Sverige inte är särskilt attraktiv för ungdomarna.

Hur högt har vattnet stigit i era bägare, kära kollegor? Vi får smäll efter smäll, gång på gång, och till slut kommer vi att vara ute från flera utbildningar och skolor om vi inte vänder om och styr i rätt riktning snabbt. Kära politiker, skolledare, fack, lärarföreningar… Finns det någon där? Hur är det möjligt, efter mer än ett årtionde av flera alarmerande rapporter om moderna språkens situation i den svenska skolan, att ingen gör någonting? Vad håller vi på egentligen?

Man säger att den som tiger samtycker. Jag, som språklärare som känner stor respekt för mitt yrke och som vill att alla andra ska respektera det också, tänker inte tiga. Jag tänker inte gilla läget. Vad mer kan göras kring detta? Snälla – idéer, förslag, debatt – detta kan inte bara fortsätta!

Fernando Lopez

Gymnasielektor i moderna språk på Malmö latinskola och doktorand i språkdidaktik vid Göteborgs universitet

Foto: Istockphoto

8 kommentarer

När storebror var sådär fyra gjorde vi som alla andra föräldrar, lekte med bokstäver, ordspel och annat väl tillrättalagt pedagogiskt material. Visserligen tyckte storebror det var roligt att tillbringa tid tillsammans men insikten och förståelsen för vad allt det där skulle användas till kom liksom aldrig. Tills pappa en dag skrev bajs med stora bokstäver på lillebrors blöja.

Åh ... SÅ roligt det var!

Storebror kunde inte få nog och snart utvecklade det sig till sammansatta ord som bajsunge, skitunge, fisande, pruttande baby och plötsligt insåg han att bokstäver blev till ord, ord har makt och att alla som kan läsa orden kan förstå och att alla som inte kan lämnas utanför.

Språk är inte bara ord, det är sättet vi definierar och förstår vår värld på, uttrycker våra känslor, och precis som storebror insåg, är det att kunna använda orden även makt. Makt på gott och ont, men orden har bara den makt vi ger dem, orden i sig är neutrala. Vi kan välja att dramatisera eller avdramatisera de enskilda orden.

Exempelvis; En elev har inte fått någon uppgift på spanskan, tar därför ansvar och initiativ till eget lärande och med hjälp av Google lär sig eleven fyra nya ord på spanska. En duktig lärare samlar upp på elevens initiativ – använder orden till att bilda meningar, lära sig grammatik, hitta synonymer, föra en dialog och så vidare, och läraren gör detta utan egna individuella preferenser eller värderingar omkring enskilda ord. Om orden eleven lärt sig själv är kuk, fitta, trädgård eller katt spelar ingen roll för den duktiga läraren – alla ord kan användas.

Precis samma sak gör sig gällande när en dikt, en novell ska skrivas. Eleven måste få använda och leka med språket i alla dets kreativa, expressiva nyanser. En duktig lärare uppmuntrar eleven att göra detta; att fördjupa sig i språket, i orden, i kulturen, tiden, samhället, att experimentera, prova gränser. Om eleven i sin text skrivit hora, neger, snickare, jissta petter, förälskad, kåt eller jävlar spelar ingen roll för den duktiga läraren – för en duktig lärare begränsar eller censurerar aldrig sina elever utifrån egna normer.

Tyvärr ser det ofta inte ut så i den svenska skolan. Språkinlärningen, glädjen, kreativiteten och även yttrandefriheten får vika för lärarnas och de enskilda skolornas individuella uppfostringssyften. Svordomar och fula ord ändrar sig över tid, de är olika beroende på kulturella och sociala sammanhang, de är normbestämda och därmed även individuella. Inget av detta tycks spela någon roll och den svenska skolan genomsyras dessutom av den felaktiga slutledningen att så kallade fula ord alltid är lika med kränkning av individer.

Varför det är så kan man ju undra, när det ena forskningsresultatet efter det andra pekar på att fula ord, svordomar, inte är det minsta skadliga för barn – tvärtom. Att kunna använda förstärkningsord, att kunna nyansera sitt språk, att kunna begå sig i divergerande språkliga sociala sammanhang, att kunna och att få uttrycka sina känslor, är både bra och utvecklande.

Detta är alla överens om.

Bara inte i den svenska skolan.

Boel Harning

Författare och pecialpedagog

Foto: Istockphoto

2 kommentarer

Med tack för den intressanta artikeln "Helan goes forever" av Lars Melin i Språktidningen 5/2013 önskar Finlandssvenska Rimakademin framföra några kompletterande synpunkter:

I sin artikel tar Melin upp det faktum att det i snapsvisorna än i denna dag prisas hembränning och vrålsupande. Det är beklagligt att Melin koncentrerar sina analyser på denna ensidiga del av den breda snapsviserepertoaren.

Beklagandet kanske fordrar ett förtydligande.

I Finland är snapsvisesjungandet så gott som finlandssvenskarnas logotyp. De flesta kan snapsvisor och dessutom många snapsvisor. Javisst, fenomenet kan jämföras med allsång. Den första egentliga snapsviseboken i Skandinavien, "Pärlan", utkom 1927 i Finland. Efter det har snapsvisan levt vidare och utvecklats.

Vi såg det som en utmärkt idé när det svenska Vin & Sprithistoriska Museet på 1990-talet startade en insamling av alla nubbevisor som fanns i landet och sedan gjorde en uppföljning av insamlingen genom att arrangera Svenska Mästerskap i nydiktade nubbevisor. Det var då man hade kunnat vänta sig en kvalitetshöjning i det lyriska innehållet. Några nya pärlor såg dagens ljus, men den stora förbättringen i den svenska allmänna nubbevisrepertoaren uteblev desvärre.

I Finland följde en skara snapsviseentusiaster med utvecklingen och deltog även i de svenska tävlingarna. Efter att två år i rad ha tagit första pris (1997, 1998)  och andra pris 1999 anmodades de finländska aktivisterna att hålla sina egna mästerskap. Så gjordes och man har nu i tretton år arrangerat finländska snapsvisemästerskap som årligen lockar fram mellan 100 och 200 bidrag. Tävlingsmomentet med Sverige bibehölls och än idag hålls bejublade landskamper i Nyskrivna Snapsvisor i respektive land (Finland/Sverige) varje år.

Detta som bakgrund.

Det sällskap som grundades för att arrangera de Finländska mästerskapen och samtidigt vara en officiell motpart till Vin & Sprit (numera Spritmuseum) blev Finlandssvenska Rimakademin r.f. (FiRA), som grundades 2002. Ur Akademins urkund framgår tydligt dess strävan att förbättra den litterära kvaliteten på bordsvisor i allmänhet och snapsvisor i synnerhet. Med all kraft har FiRA gått in för att med exemplens makt (t.ex. publikationer) och i snapsvisetävlingssammanhang strängt utdöma brännvinsförhärligande, chauvinism, oetiska hållningar och dålig smak i insända tävlingsbidrag och i stället befordra intelligenta visor och stiliga rim.  

Vi i FiRA har sett en liten om också inte omvälvande förbättring i det nya snapsviseutbudet i Finland, men strävan kvarstår och målet släpps aldrig. Tilläggas kan att samarbetet mellan Spritmuseum och FiRA har varit både stimulerande och ömsesidigt givande.

Därför tycker vi att Lars Melin i sina språkvetenskapliga studier ytterligare kunde fördjupa sina insikter i snapsviselyriken – ­ när han nu har tagit upp ämnet – och djärvt ta ett steg över viken, där snapsvisan lever starkast, och applicera sina eminenta textanalyser på det utbud som finns och blommar bäst och på så sätt uppleva den finländska snapsvisans livskraft.  Mer information om FiRA hittar man på www.rimakademin.fi.

Finlandssvenska Rimakademin rf, Helsingfors

Bosse Österberg, dryckesråd

Stefan Federley, ordförande

1 kommentarer

Språkförsvaret är en partipolitiskt obunden ideell organisation, som språkpolitiskt står på tre ben: Vi försvarar svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion; vi förordar mångspråkighet; vi stödjer mellannordisk språkförståelse. Det avgörande med vår verksamhet är snarast att vi tror att det är möjligt att försvara svenska språket genom att påverka både makthavare och den allmänna opinionen med sakargument. När allt kommer omkring är det vi enskilda människor som bestämmer språkutvecklingen. Detta synsätt står i skarp motsättning till föreställningen att man ska stå vid sidan av språkutvecklingen och bara betrakta den. Alla språkförändringar som sker är ofrånkomliga. Detta är nonsens; det betyder bara att man överlåter till andra att bestämma över språkutvecklingen.

Ta Språkförsvarets senaste JO-anmälan angående krav på engelska i samband med universitetens anställningsansökningar och befordringsärenden (finns i antologin). I ett beslut från i höstas gick JO på Språkförsvarets linje. Denna JO-anmälan skrevs ursprungligen av en universitetslärare från en högskola i södra Sverige, som inte själv ville underteckna den, eftersom det kunde ha negativa konsekvenser för hans karriär. Språkförsvarets styrelse tog därför anmälan som sin. Under sommaren insjuknade han i cancer. På sin dödsbädd informerades han om JO:s beslut, vilket gladde honom mycket. Han själv kunde alltså inte dra någon praktisk nytta av beslutet, men hans JO-anmälan ledde till att svenska akademiker inte kan förmenas rätten att skriva anställningsansökningar och driva befordringsärenden på svenska.

Språkförsvaret har nyligen gett ut en antologi, Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva, på eget förlag. Det betyder också att vi måste sköta all marknadsföring själva, exempelvis försöka förmå tidningar och tidskrifter att recensera boken. Blir inte boken känd, blir den inte såld. Hälften att alla nyutgivna böcker i Sverige recenseras aldrig i en dagstidning. Nu har i och för sig Språkförsvarets antologi till dags dato recenserats av en dagstidning, en nättidskrift och i en blogg. Alltid något, men inte tillräckligt.

Därför är det motiverat med en kort presentation av antologin.

Språkförsvarets antologi är ett viktigt språkhistoriskt dokument. Den speglar Språkförsvarets opinionsbildande verksamhet från och med 2004 till 2011. Samtliga dokument har tidigare antingen publicerats i olika tidningar och tidskrifter eller på vår webbplats, men som Marika Tandefeldt, professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, skriver i ett sakkunnigutlåtande:

 

”En bok är en bok är en bok. Den kan läggas eller den kan hamna under näsan på någon som aldrig hört talas om Språkförsvaret och dess webbplats. Den ger en överblick som ingen innehållsrik webbplats, där man måste navigera själv, kan ge. Den tematiska indelningen ger läsare en första aha-upplevelse. En bok blir känd och omtalad som ingen webbplats blir.”

Den tematiska indelningen är ingen tillfällighet. Även om Språkförsvaret fokuserade på kampen för en svensk språklag under åren 2005–2009, har vi systematiskt ”betat av” domän efter domän för svenska språkets vidkommande och olika språkpolitiska områden över huvud taget. Det gäller engelskans frammarsch som undervisningsspråk i det svenska skolväsendet, svenskans ställning inom högskolan, de moderna språkens ställning, svenskan i EU, mellannordisk språkförståelse, finlandssvenskan, engelska i reklamen, språkstatistik och svenskan som patentspråk etcetera.

Språkförsvaret bedrev en genomtänkt, konsekvent och energisk kampanj för tillkomsten av en språklag i Sverige, som antogs av en enhällig riksdag 2009. Vilken betydelse Språkförsvaret hade för det slutgiltiga beslutet går inte att avgöra. Men vilken organisation publicerade ett eget utkast till en språklag för Sverige 2006 i syfte att åskådliggöra hur en språklag skulle kunna se ut? När regeringen tillsatte en utredare, som så småningom publicerade betänkandet Värna språken, vilken var den enda gräsrotsorganisation som accepterades som remissinstans? Vilken organisation publicerade alla remissutlåtanden? Vilken organisation hade synpunkter på alla steg i utredningsprocessen, inklusive den språkpolitiska propositionen, Språk för alla, som låg till grund för riksdagens beslut 2009? Vilken organisation vidhåller sin kritik av språklagen? Svar: Språkförsvaret.

Per-Åke Lindblom är ordförande för Språkförsvaret.

0 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - debatt