Upp!
Ett litet oansenligt ord som upp kan ha stor betydelse. Betänk till exempel skillnaden mellan att packa och att packa upp. Eller att ge och att ge upp. I andra fall ändrar inte ordet betydelsen lika mycket, men en viss nyansskillnad går ändå att skönja. Exempel är ringa och ringa upp eller ordna och ordna upp. Men nu för tiden hör man inte sällan folk säga saker som: Ska vi mötas upp?. Och en del människor tycks envisas med att vakna upp, trots att det går precis lika bra att bara vakna. Skapas det verkligen en betydelseskillnad när man lägger till den här verbpartikeln? Och om inte, varifrån kommer då partikelns plötsliga popularitet?
Kan du öppna upp dörren? Språkpoliser vill klå upp någon när de hör detta. Eller slå ner dem. Eller kanske bara slå upp ordet i en ordbok och sedan trycka denna i ansiktet på dem. En vän till mig råkade nyligen säga att vi skulle planera upp en helgaktivitet. Språkvetare som han är skämdes han djupt.
Men det är lite spännande med sådana här verbpartiklar ändå. En sak som jag funderar över lite då och då är skillnaden mellan att skriva upp och att skriva ner. Den är lite mindre uppenbar än exempelvis skillnaden mellan att skjuta upp och att skjuta ner. Jag tror att jag själv använder skriva upp när det gäller kortare saker som telefonnummer och datum, medan skriva ner för mig känns tyngre, som att skriva ner sin livshistoria.
Men vad är det då med ordet upp som gör att så många vill använda det i sammanhang där det vanligtvis inte hör hemma? Kanske är det bara för att det är ett ganska kul litet ord, så det låter roligt att göra saker som slutar på upp. Hör upp! Städa upp! Häll upp! Kolla upp! Styr upp! Jag kan räkna upp hur många som helst. Men ni kan vara lugna, jag slutar upp nu.
Camilla
