Mer vanligare med dubbel komparation?
Häromdagen hörde jag mig själv säga: ”Ja, vi var kanske lite mer högljuddare än vanligt”. Att jag yttrade detta är ett bevis på att jag som alla andra ofta är omedveten om mitt eget språkbruk. För när andra använder mer i samma fras som ett komparerat adjektiv, då gnisslar det minsann i mitt språköra. Och det händer ganska ofta.
Men fenomenet uppstår inte bara i mitt eget och andras spontana talspråk. Det kan även observeras i skrift på internet – mest på bloggar och forum, men även på mer seriösa webbplatser. På Karlstad kommuns hemsida står det att ”vi måste bygga en allt mer effektivare vård genom att resurser användas (sic!) på ett mer effektivt sätt.” I PC för alla kan man läsa att en ny version av Firefox gör den till ”en av de mer attraktivare webbläsarna.” Och på Vaccinationsguiden talas det om att ”symtomen skall tas på allvar eftersom en vidareutveckling till de mer allvarligare formerna kan ske.”
Att denna upprepning förekommer i talspråk är inte konstigt eftersom yttranden inte är färdigplanerade i förväg. Du kanske vet att du vill göra en jämförelse, men exakt vilka ord du ska använda bestäms först när du redan börjat prata. Du hinner kanske säga ordet mer och tänker dig att fortsätta med kraftfull eller mäktig. Men de orden tar längre tid att komma på. Eftersom du har bråttom till poängen säger du stark, det som först kommer upp. Men din språkkänsla tycker att starkare låter bättre än mer stark, och därför blir slutresultatet mer starkare.
Den teorin stödjer Gustav Bockgård, språkforskare vid Uppsala universitet. Han förutspår också en ökad användning av dubbla komparativformer i framtiden.
– Man kan tänka sig att bruket i längden leder till en förskjutning av grammatiken: att allt fler börjar betrakta den dubbla komparationen som acceptabel. Det leder i sin tur till att bruket ökar ytterligare.
Att fenomenet skulle sprida sig till formellt skriftspråk ser han dock inte som troligt.
Camilla
