Debatt: Minister avhänder sig ansvar för arkiv i Lund och Umeå

Ekonomiska skäl kan inte förklara nedläggningarna av Institutet för språk och folkminnens arkiv i Lund och Umeå. Genom att prioritera annorlunda hade arkiven inte behövt drabbas lika hårt. Men generaldirektören skönmålar och den ansvariga ministern duckar från sitt ansvar, skriver Carl-Erik Lundbladh, chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund.

Institutet för språk och folkminnen överger norra och södra Sverige genom att stänga avdelningar, göra arkiv dåligt tillgängliga, försämra forskning och behandla kulturarvet vårdslöst. När generaldirektören Ingrid Johansson Lind ska förklara varför myndigheten lägger ner Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) och den norra systeravdelningen, Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM), hemfaller hon åt skönmålning.

Ledningen för institutet uppger att en obalans i ekonomin skulle vara orsaken till att de två avdelningarna läggs ner, men någon obalans avhjälps inte genom att på detta sätt spara lite på lokaler och framför allt personal. Visserligen sägs forskare och annan kunnig arkivpersonal upp, men det innebär ingen besparing eftersom institutet samtidigt planerar att fortsätta på det spår som har valts sedan ett bra tag, nämligen att satsa på mellanchefer och anställa fler personer med stödfunktion. Dessutom måste arkivalierna behållas och det medför lokalkostnader. Därför kan den eftersträvade balansen i bästa fall uppnås först 2020.

Eftersom obalans i budget inte kan vara det verkliga skälet till nedläggningarna hade det varit rimligt att tala öppet om prioriteringar. Någon diskussion om sådana har inte förekommit. Viktiga verksamhetsmål hade kunnat nås med andra prioriteringar och naturlig avgång samtidigt som man sörjde för nödvändig kompetensöverföring. Institutet satsar nu på annat än den del av uppdraget som består i att med inskolad personal ta hand om arkiven, hålla dem tillgängliga för allmänheten och låta forskare arbeta med samlingarna. Möjligheten att tillgängliggöra via digitalisering försämras eller förstörs i katastrofal utsträckning, eftersom redan påbörjade projekt avbryts och inskolad personal saknas för vettig och tillräcklig utökning.

Det hade varit fullt möjligt att låta universiteten ta över de nedläggningshotade arkiven med personal för att driva verksamheten vidare. Diskussioner förs med universitetet i Umeå om att universitetet skulle få hysa de fysiska samlingarna. Lunds universitet har bett regeringen om att få ta över hela verksamheten i Lund, alltså inte bara samlingarna. Institutet ser tydligen arkiven som någonting att lägga ned för att spara pengar och motsätter sig därför att hela verksamheten tas över. Då skulle institutet inte längre ha kunnat motivera att ha anslaget obeskuret. Kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth väljer att inte ingripa i myndighetens organisering av arbetet utan låter generaldirektören fritt styra och ställa. Politiker avhänder sig alltså ett ansvar som man egentligen har och som var en självklarhet när arkiven blev statliga.

I stället för att i önskvärd mån värna kulturarvet, vårda och använda samlingar och dokumentera vidare för framtiden lägger Institutet för språk och folkminnen på tvivelaktigt sätt resurser bl.a. på ett Unesco-projekt. Sverige ratificerade 2011 Unescos konvention om det immateriella kulturarvet, alltså ett internationellt samarbete kring kunskaps- och färdighetsöverföring av sådant som musik, dans, berättelser, sedvänjor, hantverk, folkkonst etc. Institutet har haft ett tillfälligt uppdrag att samordna tillämpningen av konventionen. I stil som utmärker kulturbyråkrati har det lagts ner mer arbete på att skriva rapporter än att trygga kulturarv, och myndigheten ställer även fortsättningsvis villigt upp med administrativa uppgifter utöver vad regeringen ber om. Unesco-projektet behövs inte för att vårda det immateriella kulturarvet i Sverige. Kanske har konventionen vissa positiva effekter på global nivå eller i länder med mindre ekonomiska resurser, men det är svårt att värja sig mot misstanken att arbetet mest gynnar makthavare i mindre demokratiska länder som väljer att framhålla vissa kulturarv på andras bekostnad för att stärka sin legitimitet och ideologiska maktbas.

Beslutet om nedläggning är ett administrativt beslut, fattat av chefen för en enrådighetsmyndighet, alltså en myndighet utan styrelse eller insynsråd, och fattat utan diskussion inom verksamheten om alternativa lösningar. Det är beklagligt med en ledning som är dålig på att ta råd, och illa med en amatöristisk ledning som vill uppfattas som handlingskraftig. Den väljer gärna nedläggning för det märks. En förhoppning finns nog att vinna gillande och stöd hos inflytelserika och mäktiga. Tyvärr förstår ibland inte heller dessa kärnverksamhetens mål och innehåll.

Carl-Erik Lundbladh
Chef för Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund

Här svarar Ingrid Johansson Lind på Carl-Erik Lundbladhs inlägg.