”Äntligen får lingvisterna rädda världen!”

Gästbloggaren Susanne Vejdemo har sett filmen Arrival:

Plötsligt störtar soldater in på ditt kontor. En bandspelare i högsta hugg och bistra ansiktsuttryck. "Om du inte kan översätta vad de nyanlända utomjordingarna säger, så kanske det blir världskrig …"

I Arrival, som hade premiär förra fredagen, hamnar lingvisten Louise Banks i just den situationen. Gigantiska utomjordiska farkoster landar på tolv ställen på jorden, och världens regeringar försöker desperat anpassa sig till situationen. Vad vill utomjordingarna? Är de handelsresande? Turister? Är de den första vågen i en invasionsflotta?

Det är alltid kul att se lingvister på bioduken! Extra sympatiskt är det förstås när de också är hjältarna som får rädda mänskligheten. Teamet bakom Arrival inkluderade en konsulterande lingvist – Jessica Coons från McGill University i Kanada – och filmen tar språk på stort allvar.

http://www.youtube.com/watch?v=6dMrtlbQ0No&feature=youtu.be

Till att börja med förklarar Louise Banks att hon inte kan översätta ett okänt språk utan att träffa och interagera med talarna. Och det går inte att snappa upp ett nytt språk bara sådär. För att kunna ställa frågan som militären vill ha svar på: ”Vad är ert syfte här?”, måste människorna först förstå vad syfte kan vara för en utomjording, förklarar Louise. Och vet de ens vad en fråga är för något? Eller hur pronomen fungerar? Förstår de att det är skillnad på en individ (du) och flera individer (er), exempelvis? Till slut ger soldaterna med sig – Louise får komma med och ta en First Contact med utomjordingarna.

Filmen visar upp en rad lingvistiska metoder för att förstå sig på okända språk. Louise börjar med enspråkig elicitering. Elicitering betyder i sin vidaste bemärkelse att en lingvist ägnar sig åt en aktivitet – exempelvis ställa frågor, eller visa upp prylar – med syfte att få en annan person att ge en språkdata. Det kan exempelvis vara ett svar på vad en pryl heter på personens språk. Elicitering är lättast när lingvisten och den intervjuade talaren delar någon form av gemensamt språk. Enspråkig elicitering innebär att det inte finns något gemensamt språk mellan lingvisten och den intervjuade, och då krävs det särskilda tekniker. Lingvistikprofessorn Dan Everett demonstrerar tekniken i det här youtube-klippet.

http://www.youtube.com/watch?v=sYpWp7g7XWU

I början går det inte så bra för Louise – språkförbistringen är total. Vi ser en mindre svärm med lingvister som gör analyser av ljuden som utomjordingarna ger ifrån sig och desperat försöker förstå språket. Men så börjar Louise inse att även om det finns en ljudkomponent i utomjordingarnas tal, så är det de svarta rökringar som de producerar som verkar bära på huvudmängden av informationen i deras språk. Rökringarna är vackra och spännande – de har skapats, med mycket energi på både estetik och innehåll, av Stephan och Christopher Wolfram.

I filmen ser vi hur Louise arbetar med rökringarna och försöker förstå – betyder den här lilla utskjutande delen substantiv? Betyder den här lilla delen kanske att rökringen beskriver en levande varelse? Det här är smart gjort av filmskaparna. De låter Louise se att varje rökring är, ungefär, en mening, men också att rökringarna kan delas upp i mindre bitar. Det här innebär (troligen – vem vet med rymdisar) att deras kommunikation består av ett begränsat antal mindre bitar, där samma bit alltid står för ungefär samma sak, som kan kombineras ihop i ett oändligt antal olika kombinationer. Eller, med en lingvistikterm, utomjordingarna kanske har ett tvånivåsystem. Just tvånivåsystem är något som man tror skiljer mänskliga språk från djurens kommunikationsmedel (även om bin kanske skulle kunna sägas ha det) – en av de saker som placerat oss människor högst i näringskedjan just nu.

Den amerikanska militären skäller på Louise – hon är inte snabb nog. Till slut pressar de henne att nu får det vara slut med förberedelser, nu måste hon ställa Frågan med stort F: ”Vad är ert syfte här?” Svaret hon får blir ödesdigert: en svart rökring som hon inte har något annat val än att översätta som ’vapen’. Hon försöker få icke-lingvisterna att förstå att översättningen inte är säker: de kan inte vara säkra på att utomjordingarna förstår skillnaden på ett vapen och ett verktyg. Men militärerna är rädda, och runt omkring på jorden börjar fler och fler länder att rusta för att angripa utomjordingarna. Det gäller att angripa dem innan de hinner angripa oss, resonerar de.

Läget ser mörkt ut – innan en oväntad vändning i förståelsen av utomjordingarnas språk räddar situationen. Utan att spoila för mycket kan vi säga att det handlar om Sapir-Whorf-hypotesen. Denna hypotes är döpt efter lingvisterna Edward Sapir och Benjamin Whorf, men hypotesen är mer inspirerad av deras tankar än faktiskt formulerad av dem. Den starkaste versionen av hypotesen är att vårt språk bestämmer, eller begränsar, hur och vad vi kan tänka, medan en svagare version säger att vårt språk påverkar hur och vad vi kan tänka.

Så här skrev Edward Sapir 1929: ”Den riktiga världen är till stor del omedvetet skapad av språkvanorna i gruppen. Det finns inte två språk i världen som är så lika att de kan sägas representera samma sociala verklighet. Världarna som olika samhällen lever i är olika världar, inte samma värld med olika etiketter [på saker och ting]”.

Och såhär skrev Benjamin Whorf 1956: ”Vi dissekerar omvärlden i grupper som vårt modersmål ger till oss. Vi urskiljer inte olika typer av kategorier av fenomenen i världen runt oss för att de är uppenbara för varje åskådare, tvärtom: världen är en mångfasetterad ström av intryck som våra sinnen måste organisera upp – och detta innebär mestadels det lingvistiska systemet i våra sinnen.”

Så … vad händer med hur du ”dissekerar omvärlden” om du lär dig ett rymdis-språk? I filmen förändras Louises världsbild på ett extremt drastiskt sätt ju mer hon lär sig av utomjordingarnas språk, tills hon plötsligt når en insikt som kommer att förändra jordens framtid för alltid … Vi kan konstatera att det här inte är en ny idé inom science fiction, utan har använts av flera andra författare. Mest känd är kanske Robert A. Heinleins Stranger in a Strange land, där märkliga saker börjar hända med den människa som lär sig marsianska.

Hur troligt är det här då? Den starka versionen av Sapir–Whorf-hyposen är förkastad av det lingvistiska forskarsamhället sedan årtionden. Anledningen är att det är så knappt med bevis för den: det har visat sig extremt svårt att bevisa att språket du talar påverkar hur du tänker. Det finns helt enkelt väldigt lite stöd för att två personer som växer upp i samma kultur, där den ena talar svenska och den andra kinesiska, skulle uppleva världen på olika sätt. De mest övertygande bevisen för den svaga versionen av Sapir–Whorf-hypotesen kommer från lingvisten Lera Boroditsky, som till exempel visar att talare av olika språk kan ha olika sätt att uppfatta tidsflödet, beroende på hur man uttrycker tid. Men även i detta fall är den språkliga påverkan på tanken mycket liten.

http://www.youtube.com/watch?v=VHulvUwgFWo

Men detta gör ju inte att det inte blir bra science fiction! Om fysikerna tvingas acceptera Star Wars hyperspace-resor och Star Treks transporters får väl vi lingvister leva med lite Sapir-Whorf-hypoteser. Den dagen vi väl stöter på våra första utomjordingar kommer folk förhoppningsvis att vara smarta nog att snabbt ringa in lite lingvister. Och givet hur utomordentligt konstiga utomjordingar kan tänkas vara, så ska man nog då vara försiktig med att förkasta några teorier alls.

Susanne Vejdemo är doktorand vid Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet.

Här kan du lyssna på när lingvisterna Susanne Vejdemo, Mikael Parkvall och Johan Sjons tillsammans ser Arrival och kommenterar filmen.

Foto: Jan Thijs/Paramount Pictures