New York hungrar efter historier

– Mitt namn är Jefferson.

– Mitt namn är Jefferson och jag är bisexuell.

– Mitt namn är Jefferson, jag är bisexuell och jag gillar orgier.

Med tre enkla meningar har mannen på scenen fångat publiken. Skratt hörs runt om i bokkaféet Housing works på Manhattan. Vi befinner oss mitt i ett story slam. Tio personer tävlar om att berätta den bästa självupplevda historien på temat ”Kamp”. Jefferson är en av dem. Men ju längre hans berättelse går, ju tydligare blir det att pikanta inslag – gruppsex, promiskuösa foton och en hämndlysten ex-fru – inte räcker för att vinna. Att fängsla publiken handlar om mer än innehåll. Det visade han själv med inledningens effektiva upprepning.

– Det spelar ingen roll om du har en riktigt bra berättelse, berättar du den på ett tråkigt sätt så kommer ingen att lyssna, säger Claes-Göran Holmberg, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

The moth club, som ligger bakom story slammet denna kväll, har samlat berättare på olika platser i New York sedan 1997. Men det är först på senare år som publiktrycket har växt. Den här måndagskvällen ringlar kön i Soho lång, långt innan dörrarna öppnas. Innanför bokkaféets glasrutor riggas scenen, stolar arrangeras, högtalare kontrolleras och den lilla disken fylls med rödtjut och kylda ölflaskor. Utanför, på den stenlagda gatan, sitter Effie Lubakis, 17 år, och Emma Doyle, 15 år, tillsammans med ett tiotal kompisar. De har väntat i två timmar. En äldre kvinna suckar och minns tiden då en kvart räckte för att få en sittplats.

– Vad som gör en bra berättelse? Upp­byggnaden, dramatiken! säger Effie Lubakis.

Ett första steg i att berätta en bra historia handlar alltså om disposition: hur du bygger upp historien. Vilken uppbyggnad som är mest effektiv har de lärde tvistat om i århundraden – från Aristoteles poetik, som behandlar den dramatiska tragedins konstruktion, till Vladimir Propps teorier om sagor, som identifierar 31 så kallade handlingsfunktioner och sju karaktärer som på olika sätt återkommer i alla sagor. Men det finns strukturer som är svåra att misslyckas med.

– Vissa historietyper går nästan alltid hem. Den vanligaste är resan, den and­liga och fysiska. Det gäller i både dramatik och lyrik, och man kan spåra den tillbaka till ursprungsfolkens sätt att berätta. Lyckas man röra vid sådana här övermänskliga, nästan arketypiska, teman är det väldigt starka krafter i omlopp, säger Claes-Göran Holmberg.

Resan – eller självutvecklingen – i berättelsen uppmuntras av The moth club.

Vem som helst kan anmäla sig och de tio tävlande dras slumpmässigt. Även de tre jurygrupperna utses bland åhörarna.

På ett stort blädderblock på scenen står temat för dagen skrivet. Reglerna är enkla: berättelsen ska vara sann, den ska hålla sig till ämnet och den får inte överstiga fem minuter.

– Historierna som berättas i ett story slam liknar skrivna berättelser. De muntliga berättelserna kom ju först, så skriften har förstås lånat drag från dem. Det finns fortfarande professionella historieberättare i Afrika, Mali, och bland kurderna till exempel, säger Claes-Göran Holmberg.

Men berättaren ställs inför olika utmaningar. När skribenten kämpar med att skapa närhet, brottas den muntliga berättaren med att hitta balans mellan ord, kroppsspråk och publikkontakt.

– Rösten, gesterna och situationen betyder väldigt mycket. Muntligt berättande är ju egentligen en kombination av berättande och teaterkonst, säger Claes-Göran Holmberg.

Daisy Rosario, en av kvällens volontärer, öppnar dörren och släpper in oss. Hon hörde talas om organisationen via radiostationen This American life.

– Jag bestämde mig för att gå, och det var fantastiskt. En del historier var jätte­bra, andra mindre bra, men det var så härligt att folk bara ställde sig på scenen och berättade, säger hon.

Daisy Rosario har sin bakgrund på teaterscenen. Hon pluggade experimentell teater på universitet och har ägnat sig åt både ståuppkomik och improvisation. Inte heller saknar hon spännande livs­historier – från uppväxten i Brooklyn med en knarklangande pappa till terror­attacken mot World trade center den 11 september 2001, då hon på nära håll såg tornen falla och därefter stängdes av från sin lägenhet i Tribeca i flera månader. Men det var hennes pappa som gjorde henne till historieberättare. Efter flera års tystnad återupptog de kontakten, när han var döende i aids.

– Det var en lång process som slutade med att vi var tvungna att avsluta den livsuppehållande behandlingen. Jag började skriva ner historien om hur han dog, säger Daisy Rosario.

Upplevelsen kokades ner till en fem minuter lång berättelse, som tog henne direkt till den stora story slam-finalen.

– Man behöver inget galet liv, men man behöver perspektiv. Är man helt självomedveten kan man inte bli en bra berättare, säger hon.

David Crabb är en annan historieberättare med skådespelarbakgrund. Han har föreläst om historieberättande – storytelling – på New York university. Han bygger sina berättelser enligt den traditionella, linjära traditionen. Den första tredjedelen är humortung och presenterar de olika karaktärerna. I mitten byggs spänningen upp tills den når klimax. Det hela avrundas med någon form av lärdom i sista delen.

Men det blir snabbt tydligt att något mirakelrecept som fungerar för alla inte existerar.

– Jag pratade nyligen med några andra historieberättare, som alla trodde att tekniken var väldigt enkel. Men gräver man djupare visar det sig att alla har sin egen metod, säger David Crabb.

För Daisy Rosario beror upplägget på ämnet. Historien om hennes pappas död och andra tunga teman kräver grundliga förberedelser:

– Då vill jag verkligen inte strula till det, så jag väljer mina ord väldigt noga. Antingen skriver jag ner historien, eller så spelar jag in mig själv ett par gånger. Handlar det om något som inte betyder så mycket för mig, nöjer jag mig med ett utkast, säger hon.

Även David Crabb skriver ner berättelsen, innan han filar ner den till stolpar. Först när han läser den högt märker han vad som funkar.

– Jag jobbar mycket med accenter, och försöker ge fysiskt liv åt olika personer. Det är något som skiljer muntligt berättande från det skrivna ordet. En sak som kan berättas i två stycken på papperet kan ta sex sekunder att berätta på scenen, säger han.

Mörkret har lagt sig och i bokkaféet i Soho trängs nästan 300 människor i olika åldrar. Det luktar svett och rödvin. Närmast scenen sitter unga tjejer i färgglada 50-talskjolar och Charles Bukowski-bok i handen direkt på golvet. Från scenen förflyttar Becca, en blond kvinna i 20-årsåldern, publiken till ett decemberkallt Paris. Personerna i hennes berättelse talar franska med både mun och kropp, och när hon drar vinterjackan tätare kring kroppen huttrar åhörarna i kapp. Berättelsen om att vänta på bussen är enkel, men genom att hon kryddar den med dialekter, röstimitationer, förvånade ansiktsuttryck och plågade kroppsrörelser får hon lyssnarna att sitta på helspänn. När Becca är klar utbryter jubel, och de tre jurygrupperna placerar henne i klar ledning.

Just publikkontakt tycker både Daisy Rosario och David Crabb är viktigt. David Crabb börjar helst en berättelse med att referera till något som nyss har hänt i rummet. Daisy Rosario använder gärna populärkulturella referenser, för att på ett snabbt sätt få publiken med sig. I berättelsen om pappans död nämner hon till exempel filmen The wrestler.  

– Jag försöker använda mig av metaforer och analogier som publiken kan relatera till. Ibland använder jag mig av upprepningar som återkommer under hela berättelsen, säger hon.

Daisy Rosario kan ändra en historia på studs om hon känner att publiken inte hänger med, och David Crabb inter­agerar gärna med enskilda personer som han har fått ett extra hjärtligt skratt från.

– Jag vill att det ska kännas som en fest. Men jag har sett berättare som lyckas gå in i sin egen zon. Det skulle vara jättesvårt för mig, men det är fantastiskt att lyssna på dem, deras uppbyggnad. De har ofta ett väldigt poetiskt språk. Det betyder inte att språket är torrt. Det är bara väldigt behärskat och perfekt, säger han.

Teknikerna må variera, men oavsett om det är mormor som skildrar sin barndoms jular eller polaren som drar en galen historia om charterresan till Kos över ett par öl, så finns det en grundläggande framgångsfaktor som inte går att öva sig till.

– Alla känner när en person berättar något från hjärtat, säger David Crabb.

Om hjärtat är basen, finns det då någon ingrediens som ofelbart förstör en god berättelse? Claes-Göran Holmberg skrattar.

– Det räcker med att höra mig berätta en historia. Jag brukar alltid göra en tabbe i början eller berätta i fel ordning så att jag missar poängen, säger han.

Det är dramaturgin som skiljer historie­berättandet från både poetry slam – där både form och innehåll är friare – och ståuppkomiken – där publiken förväntar sig ett skratt var 30:e sekund för att inte kräva pengarna tillbaka. Men med nya komikerstjärnor, som Luis CK, ser David Crabb hur även ståuppen närmar sig storytelling.

David Crabb härleder historieberättandets renässans till två saker: de sociala medierna, som gör sitt bästa för att övertyga oss om att vi alla har något att berätta, och 00-talets tv-trend med långa berättarbågar i serier som Sopranos, Lost, The wire och Mad men.

– Vi kommunicerar i så korta strofer numera. Det är väldigt svårt att vara uppriktig på Facebook och Twitter. Jag tror att vi längtar efter att dela riktiga, påtagliga erfarenheter med varandra.