Killing
Behovet av att uttrycka att något är mindre eller större än normalen torde vara rätt allmänmänskligt. Men möjligheterna att bilda särskilda ord för det är sannerligen olika på olika språk. Vi har i svenskan inga systematiskt användbara ändelser som uttrycker diminutiv, förminskning, som tyskans -chen och -lein: Mädchen (av Magd, 'ung kvinna'), Brüderlein, eller spanskans -ito/-ita: un poco, 'en smula' - un poquito, 'väldigt lite', señora-señorita, Carmen-Carmencita. De slaviska språken, däremot, har en uppsjö av sådana som kan hängas på eller stoppas in i orden.
Men diminutiver dyker i alla fall upp i svenskan, i lånad form. Det ryska vodka är en sådan, 'litet vatten' , av grundordet voda, 'vatten', liksom pincett (från franskan, 'liten grej att nypa med, pincer), matjessill, 'ungsill' (från nederländskan, där maatje är en diminutiv av maagd, 'jungfru'), gladiolus, 'sabellilja' (latin, 'litet svärd', av gladius; -olus är mindre än -us). Personnamn som Annika (lilla Anna), Marika (lilla Maria) och Viveka (liten kvinna, viv), slutar alla med det lågtyska -ke(n), som motsvarar högtyskans -chen. Mariella och Marietta är italienska små Marior, Katinka en slavisk liten Katarina.
Men hur gör vi på svenska för att åstadkomma diminutiver? I fornsvenskan kunde man använda -ing, -ling, som i killing, 'litet kid', 'getunge'; pyssling, 'liten pys'; gässling, 'gåsunge' och geting, 'liten get', med anspelning på insektens hornlika antenner.
I dag är det egentligen bara -is som går att använda som förminskande ändelse: mjukis, sötis, Kattis, Sotis - vanligt namn på små svarta katter, men knappast på en väldig tjur.
Om det särskiljande ska inleda ordet tillgriper vi i stället lill-, som ibland, men inte alltid, kan ta pluralformen små- och ibland, men heller inte alltid, ha motsatsformen stor-: Han tog suven så jag fick ta lillbilen, ni får bo i lillstugan, lillflickan, småflickor, lilltån och stortån, småvilt och storvilt, Lill-Herkules, vår tjurkalv.
Det fungerar också att sätta -lill i slutet av ord, men där har det sina begränsningar. Det tycks gå ihop bara med vissa tvåstaviga flicknamn: Inga-lill och Elsa-lill. Bildningar som Gun-lill, Marie-lill och Eleonor-lill, liksom Gunnar-lill är däremot mer eller mindre otänkbara.
Men det finns andra utvägar: Stina-stumpan, Gun-gullet, Pelle-plutten, Kalle-ponken, Måns-gubben, Uffepuffe, Hannapanna. Det är förstås inget man döper barn till, även om friheten för föräldrar numera är riskabelt stor.
Diminutivisering av verb förekommer också. Till latinets scribere, 'skriva', bildades under medeltiden formen scribillare, 'skriva fort och slarvigt' (i motsats till skönskrivningen, präntandet), som i engelskan har blivit scribble. Ryskan har flera sätt att beskriva den intensitet med vilken en handling utförs, som i prygat, 'hoppa', poprygivat, 'småhoppa'. I germanska språk finns verb som dingla, 'hänga och slå lite lätt hit och dit' (till stammen ding-, dang-, däng-, med innebörden 'slå') och snubbla - en lättare variant av ett nu försvunnet verb: snubba, 'snava'. Verb som smussla, fiffla, fnalla och mygla handlar om verksamheter mer i smått än i stort. Vårt språk ruvar på dolda diminutiver.
Men visst kan vi även i dag försvaga och förstärka verb, i alla fall i två lägen. Vi kan storgråta, stortrivas och storstäda, och vi kan likaledes smågråta, småtrivas och småstäda, vilket säger att vi inte bara gråter, trivs och städar mindre lidelsefullt utan även att vi är sysselsatta med det - går omkring och småstädar, sitter och småtrivs, till exempel.
Det finns också andra förstärkningsmöjligheter: stormgräla, bli stormförtjust, stormtrivas. Vi kan gallskrika (till gala och gäll) och gallhojta. Vi kan illvråla och illtjuta (förledet är illa) och vi kan chockhöja.
Detsamma gäller adjektiven: småtrevlig, småfjollig, halvgalen, chockrosa, knallblå.
För adjektiven saknas det sannerligen inte förstärkningsord, de flesta dock förstorande: jättedum, urtjusig, görtrist, skitbra, snorbillig, dödfånig, übersmart, pytteliten.
Men allt kan inte kombineras med allt: en svag röd färg kan inte vara pytteröd, en stark inte dödröd. Vi kan storgräla och smågräla men bara smågnabbas, småknuffas, småspringa, småflina, småfundera och småfrysa, i alla fall i riksspråket.
Att vi spontant klarar att hålla reda på vad som går med vad utan att varje gång behöva göra en djupare analys hör till de språkpsykologiska underverken.
